Dag 19 – Äntligen ser vi Danmark!

Sträcka: Kattvik – Viken
Distans: 50 km

Idag blev den dagen då vi äntligen såg (ser) Danmark! Men för att ni ska förstå lyckan i det hela måste vi gå tillbaka några dagar till den dagen då vi lämnade Varberg och begav oss ut längs Hallandskusten. Det var nämligen där och då som vi båda skymtade en udde i fjärran och sa till varandra:

– Det där kanske är Danmark!

Det var Falkenberg…. Det hela fortsatte vidare och vi gissade på Danmark gång på gång för att alltid bli motbevisade av kartan och logiken. Det blev en grej och trots att vi för det mesta gjorde det hela på skoj hoppades vi alltid att det kanske var rätt. Och idag kom tillslut den dagen då vårt grannland uppenbarade sig o nu sitter jag här i öppningen till mitt tält blickandes ut mot andra sidan av Öresund. Blickandes ut mot Danmark.

Tröttheten håller på att dra mig mot sängen men innan jag ger mig för dagen vill jag berätta om en helt underbar tillfällighet som skedde idag. En historia som återigen grundar sig i människors godhet.

Det hela tar plats vid dagens glasstopp i Ramsvik, Kullaberg. Klockan är 12 och vi har redan varit ute och paddlat i 6 timmar. Det var dags för en glass och strax efter vi konstaterat detta tittar denna fina vik fram bakom krönet. Vi paddlar in och får svaret att de säljer glass. Gött!

Minuten efter att vi lagt upp kajakerna på stenstranden ploppar det upp några dykare i vattnet precis på platsen där vi legat med kajakerna för en minut sen. Solen skiner och det är mycket folk då det är Kristihimmelsfärd. Kul med lite folkvimmel. Vi fortsätter bortåt mot fiket som ligger ca 20  meter till vänster om där vi lagt upp kajakerna. Där sätter vi oss på en stenkant och börjar ta av oss torrdräkternas överdel för att inte koka över. Det är nu det som inte får hända händer och min latexmudd(halsmudd) spricker o rivs upp. Så mycket för den vattentäta dräkten. Jag har ju med mig paddeljacka och utrustning för att paddla utan torrdräkten men jag kände mig inte riktigt redo att släppa den helt än. Det är ju trots allt ganska kallt i vattnet fortfarande.

Ja, ja vi får kolla om det går att fixa i Helsingborg tänker vi och går upp och köper oss varsin glass. Under tiden har ett nytt gäng dykare kommit och hoppat ner i badet och ungefär då slår det mig. Om någon har koll på var en kan byta sin latexmudd på torrdräkten är det ju dykare! De dyker ju med torrdräkt! Jag fångar en i dykgänget och frågar om han vet var jag kan få det fixat varpå han svarar att Carlos som just nu är i i badet inte bara är instruktör utan han brukar också fixa folks muddar i dykklubben. De borde vara uppe igen om ca 30 minuter.

Jag kan inte riktigt tro att det är sant och vågar inte hoppas för mycket. Men inom mig hoppas jag att denna Carlos bor mot Helsingborghållet och har tid att hjälpa en stackars paddlare. Vi väntar ett tag och tillslut kommer de upp och hoppar ur dykmunderingen. Jag tar med mig min torrdräkt och går upp och frågar om det finns möjlighet att få hjälp.

– Ja visst ska vi kunna lösa det, jag ska göra ett till dyk här bara sen kan jag fixa det så fort jag kommer hem.

Han bor strax söder om höganäs (ca 13 km söder om platsen vi var på) så det är helt rätt håll också! Vi bytte  nummer och så lämnade jag min torrdräkt (även kallad BG) i trygga händer för lite reparation medans vi hoppade i kajakerna och fortsatte söderut, jag nu iklädd paddeljacka och regnbyxor. Ett par timmar senare landade vi här i Viken och ca 20 minuter efter vi kommit i land ringer telefonen. Det är Carlos som meddelar att dräkten är klar och frågar var vi befinner oss. 10 minuter senare var BG tillbaka och nu med en helt ny och fin halsmudd, detta endast några timmar efter att olyckan var framme. Hur tur kan man ha?

Är det inte helt osannolikt att på den platsen min halsmudd bestämmer sig för att ge upp är det en person som håller på med och fixar dessa halsmuddar. Som dessutom har tid att fixa min redan idag samt bor åt rätt håll! Tack världen för det!

Nu ska jag sova! God natt!