Imorgon får vi se

Ni kanske känner igen känslan när man har bestämt sig för något men i bakhuvudet egentligen tänker ”va fan, det fungerar ju inte”, men man ändå kör på och försöker ignorerar de där tankarna. Jag är en sån person som är väldigt duktig på att ignorera de realistiska tankarna om jag har bestämt mig för något annat och det är just det jag har gjort nu i några månaders tid. När jag bestämde mig för att göra ett nytt äventyr i sommar, och framförallt när jag bestämde mig för vad det skulle vara, ringde mina realistiska varningsklockor men jag valde att strunta i dem och köra vidare ändå. Jag tänkte: ”Hur svårt kan det vara? Det finns ju de som gör otroligt mycket svårare expeditioner så varför skulle inte jag kunna korsa de franska Alperna?”. Ja jag kom ju inte på något riktigt svar på den frågan så jag bestämde mig helt enkelt för att köra. (Eller rättare sagt, jag kom inte på något svar på den frågan som jag tillät mig själv att tänka så därför kändes det som en bra idé..)

Nu när jag är här, i Thonon-les-Bains och starten för mitt äventyr, måste jag säga att jag faktiskt är lite nervös. Haha, idag när jag åkte hit var jag till exempel helt konstig och kände inte alls igen mig själv. Jag tror det var för att jag är så pass ovan med att vara nervös över sådana här saker att jag helt enkelt inte fattade mina egna känslor. Och det ledde till att jag bara blev ännu mer konstig och nervös ^^
Det kanske är så att jag äntligen börjar förstå vad jag gett mig in på..?

Imorgon är det i alla fall dags för mig att ta över frilufsarnas stafettpinne och försöka mig på det äventyr som jag har bestämt mig för att göra. Nämligen att korsa den franska delen av Alperna, från ‘Genèvesjön’ till Nice.
Är jag redo?
Nej det är jag verkligen inte!!
Men en vis kompis sa en gång till mig att man aldrig kan vara helt redo. Man kan ju aldrig veta vad som väntar så hur ska man kunna vara redo för det?!
Det är i alla fall så jag försöker vinkla mina tankar nu, så att jag inte blir allt för nervös och stressad. För nu har jag bestämt mig och då får jag köra och se hu det går! I värsta fall går det helt enkelt inte och i så fall är det ju bara att åka hem. Inget mer med det. Då har jag ändå testat och har något att skriva om. Antagligen kommer jag uppleva och lära mig mycket även om det inte skulle hålla hela vägen. Fast shit, det är klart att jag ska ge allt vad jag har! Och även om jag är lite nervös tror jag ändå att jag kommer att klara av den här leden och ta mig till Nice! Annars skulle jag nog inte tagit mig ända hit till Frankrike för att försöka. (Eller är det hjärnspökerna som är i farten igen och försöker dölja det realistiska..?) Imorgon får vi se.

Vad ska jag göra då?
Vandra/springa från Thonon-les-Bains till Nice via en led som heter GR5. Den är ca 60 mil lång och har en total stigning på ungefär 30 000 höjdmeter och lika mycket ner. Jag har planerat 20 vandringsdagar och 4 extradagar för dåligt väder, vila eller annat. Jag kommer bo både inomhus och ute under bar himmel och kommer köpa mat längst vägen. Jag har ändast en ryggsäck på 17 liter och tro det eller ej men den är inte ens helt full!
Här på bloggen kommer jag att skriva så fort jag har internet och om man vill följa mitt äventyr på Facebook eller Instagram finns vi även där under samma namn, nämligen ‘frilufsarna.se’.

Nä nu får det vara nog skrivet för idag, för det blir mer imorgon igen! Nu ska jag läsa ut min bok och sen försöka sova i detta väldigt varma rum. God natt! (Eller god morgon / God dag, beroende på när ni läser detta)

,

Dag 79 – Det var det

Sträcka: Hälskerikrunni – Riksröse 59, Haparanda
Distans: 24 km

Och så helt plötsligt var vi framme. Efter oräkneliga timmar i våra kära kajaker, paddlandes genom regn och rusk, solsken och dimma har vi nu tagit oss hela vägen till den Finska gränsen. Därmed har vi slutfört sträckan som idag går under namnet ”Havspaddlarnas Blå Band”.

Hur känns det då kanske du undrar?

Jo men jag måste erkänna att det känns lite konstigt. Det kändes redan lite underligt när vi kom där mot Virtakariudde, där riksröse 59 står. På något sätt förväntar en sig ändå en sort målgång. Kanske någon som står och vinkar, en vimpel som det står välkomna i mål på, eller varför inte en liten brass-fanfar? Istället kom vi idag strax efter två fram till en relativt igenvuxen tomt, med ett hus på. Mitt på tomten, strax framför huset stod röset och inte en människa fanns att skåda. Trots att vi stämt träff, både med mina morföräldrar som sedan kom för att plocka oss och kajakerna, även med en reporter från Haparandabladet som ringt på morgonen och fått nys om att vi skulle landa idag. (Det i sig är en ganska rolig historia då vi ju paddlade väldigt sent igår och tog beslutet att idag paddla till målet vid ca 3 i natt. Vi bekräftade beslutet halv 9 i morse och varpå jag ringde morfar och berättade att vi idag kommer ta oss i mål och landa runt 3. Cirka 5 minuter efter att vi lagt på ringer min telefon igen och det är från haparandabladet. Hon frågade om det var vi som var ute och paddlade? Jag svarade ja och att vi faktiskt skulle komma att landa i Haparanda idag varpå hon snabbt svarade ”Jag  vet!” Hur kunde hon veta det? Vi bestämde ju det för typ 5 minuter sen?!)

Hur som helst var det ingen på plats då vi landsteg i Haparanda förutom myggen. Vi hade blivit lite förvarnade av Jonathan och Micke om att det skulle var smycket mygg där men oj vad vi underskattade det! Det var tusentals myggor som bara låg och väntade på att få festa på två små slutkörda kajakpaddlare. Vi skyndade därför med att ta några mindre snygga målgångsbilder och selfies med riksröset innan vi sen skyndade tillbaka mot kajakerna. Ungefär samtidigt som vi var påväg ner i vattnet kom reportern från Haparandabladet, Johanna, har jag för mig att hon hette. Vi sa hej och poserade för några fina landbilder (försökte se någorlunda normala ut samtidigt som 200 mygg bet oss överallt där det är möjligt) innan vi bad om att få hoppa ner i kajakerna som ändå skulle flyttas till där hon stod för senare uppsläpning och urlastning. Det gav möjlighet till en så mycket bättre intervju också då vi slapp brottas med alla myggen!

Haparandabladet blev alltså den sista tidningen för denna resa och något som glädjer oss extremt mycket var något Johanna (hoppas hon nu hette det!) berättade i förbifarten. Hon hade kikat in på Frilufsarna, alltså här på bloggen, och berättade att hon blev inspirerad att ta sig ut. Vilken grej! Vi har alltså lyckats inspirera en person till friluftslivet!

Efter intervjun släpade vi upp våra kära kajaker och trotjänare på land en sista gång för denna tur, hoppade i heltäckande kläder, och började lasta ur. Ungefär samtidigt droppade morföräldrarna in med bilen. Ganska bra tajming helt enkelt.
Packningen hamnade i bakluckan, kajakerna på taket och vips så var vi iväg. Men först ett pit-stopp på Max såklart! För övrigt har Emils sked, ”Max”, klarat sig hela vägen runt. Alltså den plastsked han fick i sin lyxshake på vägen ner mot Svinesund som sen tappert har hjälpt honom med allt från att förtära mat till att bre smör. Vet inte om den kan klassas som engångssked längre.

Ja som du hör var det inte en så himla stor sak att väl komma fram. Även fast det var slutet på ett långt äventyr är det ju inte målet som är det viktigaste. Utan som citerat tidigare, ”Det är vägen, som är mödan värd”. O visst är det så! Vi har fått vara med om sådana kontraster i både väder, miljö och människor. Vi har fått uppleva naturen när den bjussar på sina finare stunder, som en perfekt klipphäll med solnedgång eller den gången vi blev omringade av sälar. Ja vi har varit med om alldeles för mycket för att jag ska kunna sammanfatta det enkelt här. Du får helt enkelt läsa bloggen istället! Något som är klart är att vi har många att tacka för att vår resa har blivit den succé den blivit. För det första är det alla partners som varit med, stöttat och hjälp till i förberedelserna. Utan er hade resan definitivt inte gått så enkelt som den gjort! Sen också alla människor vi mött längst vägen.

Till er alla vill vi passa på att rikta ett stort TACK!  NI är guld värda!

Imorgon bär det av hemåt mot Stockholm igen och det är dags att börja jobba. Jag kan inte riktigt förstå att det är klart än och det känns lite konstigt att imorgon inte gå ner till vattnet för att paddla vidare. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är lite skönt att vara inomhus när regnet smattrar mot rutorna. Nu behöver jag i alla fall inte oroa mig för att saker ska vara blöta när jag vaknar!

Kommer jag sakna paddlandet?

Nja, bara för att jag är klar med Hbb betyder ju inte det att jag inte får paddla kajak! Jag som jobbar med det, har en första ”prova på-paddling” med Stockholms Guidebyrå redan nästa vecka så mig går det ingen nöd på!

Men först ska jag nu sova för imorgon väntar många timmars bilfärd!

PS. Det lär förmodligen komma minst ett mer sammanfattande inlägg innan veckan är slut. Vi går alltså inte mot radiotystnad än!

Vi hörs!

DSC_0053 (2)

Den officiella handpåläggningen som symboliserar målgång! Nu har vi tagit oss längst hela Sveriges kust!

DSC_0073 (2)

När du vill att myggen inte ska komma åt dig är det bara att aktivera den flexibla luvan!

DSC_0074 (2)

Ett gott stopp på Max! Självklart förtjänade vi även idag varsin lyxshake!

DSC_0076 (2)

Sen till middag bjöds det på inget mindre än Surströmming!

DSC_0079 (2)

ja, det där med att stretcha var något en kanske skulle göra längst turen ja…

DSC_1530 (1)

Emils sista urgång ur kajaken för denna tur! Han ramlade inte i denna gång heller…

DSC_1536 (1)

En lite mer ståtlig erövring av Riksröse 59!

DSC_1538 (1)

Till sist fick jag dessutom min kexchoklad som legat inklämd, längst fram i fören hela vägen från när den packades in, där på parkeringen vid Svinesundsbron.

 

Kanalklippan

Förra veckan testade vi vad Kanalklippan hade att erbjuda för sportklättrare. Vi hittade leder vi inte alls tyckte om, vi hittade leder vi tyckte om, och vi hittade leder som fick hjärtat att hoppa upp i halsgropen på oss. Dessutom lärde vi oss att graderingarna på vissa leder inte alltid stämmer överens med 27 Crags graderingar.

”Mittsund express” 5+, den första leden för dagen var ingen höjdare, den kändes knöglig och det var svårt få flyt. ”Helt galen” 5+ däremot var en av de bättre vi klättrade just för att den flöt på så bra. Dagens värsting var dock ”Publikfriaren” 6a. Den var juggig och ganska lättklättrad, dock snålt bultad. Här tog Teo sitt första riktiga fall utomhus, ett rejält var det också med en fallhöjd på över tre bultar.

Klippan ligger precis vid vattnet. Det fanns inte alltid mycket utrymme att stå och säkra på och som jag nämnde tidigare stod det ofta en gradering på klippväggen och en annan på 27 Crags. De på klippvägen var ofta markerade som svårare och det kändes som även de stämde bättre. För övrigt var det en fin klippa med en del fina leder att upptäcka.

Dag 78 – Nytt distansrekord!

Sträcka: Kunaöhällan – Hälskerikrunni
Distans: 94 km

Väderstationen utanför Luleå uppmätte i förmiddags strax över 11 m/s i medelvind, och med den i ryggen nästan flög vi fram. Under några timmar höll vi en snitthastighet på nästan 10 km/h! Vi har paddlat ganska fort hela dagen, ungefär 8-9 km/h i snitt, men däremot tagit många pauser. Det blev ju en lite längre etapp till slut som ni ser, och vi fick äntligen Micke och Jonathans längsta distans på 66 km att se mesig ut i jämförelse.
Målet blev någon gång under dagen att ta oss hela vägen till Haparanda, men efter 15,5 timmar i kajaken fick det räcka. Det har varit en tuff dag med hård sjö och kraftig vind, och kroppen känns därefter.

Imorgon tar vi oss hur som helst till vårt slutmål, Riksröse 59! Overkligt, och tänk att det redan är slut…

DSC_0034 (2)

Det var mycket stök och bök bland vågorna under dagen, och vi fick oss båda en hel del ordentliga översköljningar. Precis när solen var på väg ner bakom träden så hittade vi dock lugn bakom en ö och kunde avnjuta varsin påse chips!

,

Dag 77 – Tillbaka i tältet

Sträcka: Småskärsudden – Kunoöhällan
Distans: 35 km

Idag lämnade huset i Piteå för att ge oss ut på den sista strapatsen mot Haparanda. Nu känns det verkligen som att vi är på slutspurten och det är till och med så att Emil vill paddla jättelångt imorgon. Förmodligen mest för att slå Jonathan och Mickes längsta distans, men jag tror även det beror lite på att hemlängtan börjarsmyga sig på. Det är ju nästan alltid så att när hemfärden närmar sig känns det i en och ofta längtar i alla fall jag lite extra då.

Men innan det är dags att lasta kajakerna på biltaket och styra kosan söderut igen har vi ca 11,5 mil kvar genom Sveriges nordligaste skärgård. 11,5 mil kvar tills vi paddlat kajak längst hela vårt avlånga lands kust. Vilken grej! Nu ligger vi därför i våra tält och hör hur vågorna slår mot udden vi sover på samtidigt som vinden skakar i tältduken. Imorgon ska det blåsa sydligt med västliga inslag. Alltså helt perfekta vindar för oss. VI får se hur långt vi tar oss. Kanske får vi flow och råkar göra en monsterdistans hela vägen till haparanda? Vem vet?

Det får vi se imorgon!

DSC_1502 (1)

Idag blev vi första Hbb:are att paddla genom Piteås nya ”Bondökanalen”! En kanal som går mellan Bondön och Haraholmen.

DSC_0022 (2)

Här är vi nu för kvällen och som ni ser visar prognosen regn imorgonbitti. Därför är tarmarna uppsatta för att underlätta packningen.

Dag 76 – Två muppar på stan

Sträcka: –
Distans: –

Dagen började med att vi väcktes av en välkänd signal från Emils telefon. Han ”snoozade” först och tystade ljudet, men insåg snart att han inte ställt någon väckarklocka och att det måste vara ringsignalen (ja, han har samma signal – nej, det är inte smart). När han till slut yrvaken svarade så visade det sig vara en journalist från Piteå-Tidningen som ville träffa oss, men det var lite tajt med tid så gärna på direkten. Lagom till jag stigit upp och erhållit en någorlunda medvetandegrad så satt vi och åt frukost i solen samtidigt som vi blev utfrågade om allt möjligt. Det ska som vanligt bli väldigt intressant att se hur artikeln blir, det brukar ju kunna gå lite hur som helst oberoende av hur intervjun känns. Mycket handlar nog om att olika reportrar vill lägga vikt på olika saker, och i en så pass svårrelaterad situation som vi ändå befinner oss i så är det ofta svårt att förmedla vilka saker vi vill lyfta fram. Det blir ju även lätt missförstånd, och vad som citeras verkar ligga helt utanför ens kontroll. Till exempel så har det ju skrivits att vi jagat fågelungar, tänkt ta oss 314 mil samt startat i Nordnorge. Bäst är väl att ta artiklarna med en nypa salt och ett leende!

Dagen fortsatte med att vi turistade i Piteå och återigen blev löjligt bortskämda med god mat och dryck av Emils morföräldrar. En väldigt mysig dag med spännande inslag skulle jag vilja sammanfatta det som!

Imorgon bär det av igen efter en sovmorgon (förhoppningsvis blir vi inte väckta av reportrar eller fiskmåsar), och kanske någon slags halvlång distans. Vi får se helt enkelt,  vi har börjat acceptera att saker kan bli precis hur som helst och att det ofta inte går att påverka. Det är ju lite av charmen kan jag tycka!

DSC_0008 (2)

Kände mig väldigt turistig när jag tog den här bilden, folks blickar bekräftade även att jag kände rätt.

DSC_0009 (2)

DSC_0011 (2)

DSC_1495 (1)

När ingen annan vill massera en. Satsade på att bli erbjuden massage, men inte ens inne på Åhléns damklädesavdelning fick jag napp. Undrar varför…

DSC_1496 (1)

Lika bra att ta tillfället i akt och optimera lite, vi är ju ändå snart framme!

Urban 7 Summits

I söndags fick jag och min flickvän reda på att vårt flyg till Kiruna med Norwegian var inställt ett par timmar före avgång. Vi hade planerat en veckas fjällvandring men har nu istället en del tomma dagar att fylla med äventyr. I Tisdags gav vi oss därför på Addnatures Urban 7 summits. Det är en utmaning som går ut på att bestiga Stockholms sju högsta toppar. Försvårande omständigheter var i vårt fall bristande utrustning. Vi hade en tung mountainbike inte helt anpassad för så mycket landsväg men framför allt en 3-växlad damcykel som inte var mer optimal den heller. Vi valde att cykla mellan topparna och gå/springa upp för dom när vi väl var framme.

Inför utmaningen försökte vi läsa på lite, det fanns dock inte så mycket information att finna. Trots detta är det en rolig utmaning om du har en heldag över. På kartan nedan ser du vår rutt och vilka toppar som ingår i utmaningen.

 

  • Cykel
  • 90,42 km
  • 8 h 53 min (inkl. lunch 24 min)
  • Medeltempo 5:37 min/km (inkl. pauser, exkl. lunch)
  • start 28 juni 2016, 06.07
  • slut 28 juni 2016, 15.37
Vår rutt, vi utgick från Ängby, Bromma

Vår rutt, vi utgick från Ängby, Bromma

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En variant på utmaningen gjordes även i vintras, då med skidor och transport mellan topparna. Här kan du se filmerna, du kan dessutom läsa om Idas perspektiv på vinterutmaningen i hennes inlägg.

,

Dag 75 – Och så kom den dagen…

Sträcka: Harrbäckssan – Småskärsudden (strax söder om Piteå)
Distans: 65 km

Och så kom den dagen…

  • Då vi inte vaknade upp i våra tält
  • Då Emil fick för sig att ta ett ofrivilligt dopp
  • Då vi paddlade över 6 mil på en dag
  • Då vi båda gjorde ”tvåan” minst tre gånger
  • Då vi åt både lunch och middag på land (Ja, det är högst ovanligt!)
  • Då vi landade med kajakerna på den plats i Piteå jag spenderat massvis med tid
  • Då vi insåg att vi inte ens har en vecka kvar till Haparanda
  • Då även Emil blev av med sin keps

Ja, det har minst sagt varit en mycket händelserik dag och jag gissar på att de flesta av er undrar varför Emil fick för sig att ta ett dopp (det gör jag också!). Men jag tänker att vi börjar från början.

Efter gårdagens pizza bestämde vi oss för att strunta i att slå upp tälten och istället sova i det väderskydd (stor veranda/fikaplats med väggar på 3 sidor) som fanns på stranden vi gått i land vid. Ett ganska bra drag måste jag säga, om en bortser från myggen som envisades med att surra över ansiktet innan jag somna. Vi vaknade alltså inte upp i våra tält utan mer eller mindre utomhus till en fin morgon. Den vanliga morgonrutinen fortgick med inslag av gårdagens rester från pizzan innan vi begav oss iväg. Ännu helt omedvetna om att denna dag skulle komma att bli vår längsta dag hittills.

Mot lunchtid hade vi tagit oss en bra bit redan och Emil hade ett tag meddelat att han skulle behöva gå i land för att uträtta lite behov. Vi bestämde oss för att samköra det med lunchen och även jag passade på att bli lite lättare för andra, men inte sista, gången idag. (Det måste varit något i pizzan…) Det blev en lunch på land och vi passade på att ringa ett samtal innan vi begav oss ut på böljan blå igen.

När vi tagit oss till nästa udde (efter bland annat ännu ett stopp pga Emils nödighet) fick vi syn på en annan kajakpaddlare. Promt paddlade vi dit och sa hej till Lina som ni får läsa mer om på söndag såklart! Vi växlade lite ord hit och dit, började ta någon bild och helt plötsligt kom det sig att jag låg med min kajak helt vinkelrätt mot Emils. Samtidigt skulle jag gå in och följa Lina på Instagram. Att tillägga är att det vid det här laget går ca 40-50 cm höga vågor. När jag sitter där med telefonen i högsta hugg lyfts jag upp lite av en våg och landar lite mjukt på Emils akterdäck, han blir lite instabil med hämtar upp det snabbt. Strax därefter sker samma sak igen men jag kommer lite längre upp på hans kajak denna gång. Han vickar till och vips så ligger han upp och ned i kajaken. Själv har jag fortfarande telefonen i handen.

Lite smått chockad över vad som nyss hänt stoppar jag snabbt ner telefonen ungefär samtidigt som Emils händer kommer upp på varsin sida av hans uppochnedvända kajak. Han bankar två gånger på kajaken med händerna som i min ryggmärg betyder att då vill han bli stävräddad. Alltså att jag paddlar fram med min för mot hans kajak, han tar tag i min för (stäv) och vrider upp sig själv. Allt utan att han behöver dra loss kapellet. Det som inte slog mig då var att vi pratat en del om detta tidigare (alltså västkusten typ) och beslutat att om Emil går runt ska vi skona hans axel. Istället ska jag göra en metod som används då en person är medvetslös men kvar i sittbrunnen.

Där satt jag alltså och funderade på om Emil skulle ta tag i min stäv någon gång eller vad han höll på med. Samtidigt låg han där under vattnet och undrade vad jag höll på med som inte kom och vände honom rätt. Efter två evigheter (ca 15 sekunder) gav Emil upp och drog sig ur kajaken varpå vi fick tillgå andra räddningsmetoder. Dock blev det ingen normal kamraträddning då vi fått den onda vanan att ha saker löst i sittbrunnen. Istället stabiliserade jag Emil, han hoppade upp och i sin kajak (som nu var nästintill under vattnet) och började pumpa. Under tiden vi höll på passade Lina på att fly fältet ganska snabbt och sa hejdå någonstans samtidigt som vi tappade siktet av Emils keps som han hade tappat under doppet. Tyvärr valde även denna keps att ta till flykt och har nu lämnat oss.

Efter att ha tömt ur kajakerna på vatten och kommit tillbaka till det vanliga tänkandet igen fortsatte vi paddla. Klockan var nära 18 och tältplatsögonen sattes på. Vi såg två små skär framför oss vi hoppades kunde funka. Tyvärr visade de sig vara som de flesta skär här i Norrland. Alltså fulla av runda stora stenar. Vi fortsatte och någonstans här hade Emil börjat torka upp och få tillbaka värmen ordentligt. Därför kläckte han idén att göra idag till den dagen då vi paddlar längre än Micke och Jonathans längsta dag, alltså längre än 66 km. Vi hade höftat lite innan och tänkte att om vi tar oss till Mormor o Morfar borde det bli lagom långt för att slå dem. Planen var ändå att ta oss dit imorgon och ha halv vilodag/åka in till stan och handla det sista vi behöver inför Haparanda. (Mitt liggunderlag har börjat ge upp nämligen… rekommendationer mottages gärna!)

Sagt och gjort, vi började paddla och det flöt på mycket fint. Sanningen är att vi båda kände när vi kom in att vi lätt kunnat paddla någon timme till innan vi gav oss men dagens mål var mått och vi bar i land kajakerna här där jag varit så ofta i mitt liv. Nu har jag dessutom paddlat hit, vilken grej! Men hade vi slagit Jonathan och Micke var den stora frågan?
Efter en extremt noggrann mätning kunde vi surt konstatera att svaret var nej. Dagens etapp landade på 65 km, eller 65,5 utan avrundning…. Men vi har ju några mil kvar så ännu är inte hoppet släckt! De må ha tagit sig i mål på innan oss men vi har paddlar längre totalt, varit ute fler dagar, paddlat en kortare ”kortast distans” och snart förhoppningsvis en längre ”längsta distans”. Det är ju lite kul att tävla 😉

DSC_1476 (1)

Här vaknade vi imorse.

DSC_1481 (1)

Det är något med Emil och att spexa när jag ska fota. Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, varken ”mu” eller ”bä” i alla fall.

DSC_1968

Dagens första matstopp!

DSC_1969

Kul att stöta på en annan paddlare här uppe. Det gillar vi!