,

Dag 75 – Och så kom den dagen…

Sträcka: Harrbäckssan – Småskärsudden (strax söder om Piteå)
Distans: 65 km

Och så kom den dagen…

  • Då vi inte vaknade upp i våra tält
  • Då Emil fick för sig att ta ett ofrivilligt dopp
  • Då vi paddlade över 6 mil på en dag
  • Då vi båda gjorde ”tvåan” minst tre gånger
  • Då vi åt både lunch och middag på land (Ja, det är högst ovanligt!)
  • Då vi landade med kajakerna på den plats i Piteå jag spenderat massvis med tid
  • Då vi insåg att vi inte ens har en vecka kvar till Haparanda
  • Då även Emil blev av med sin keps

Ja, det har minst sagt varit en mycket händelserik dag och jag gissar på att de flesta av er undrar varför Emil fick för sig att ta ett dopp (det gör jag också!). Men jag tänker att vi börjar från början.

Efter gårdagens pizza bestämde vi oss för att strunta i att slå upp tälten och istället sova i det väderskydd (stor veranda/fikaplats med väggar på 3 sidor) som fanns på stranden vi gått i land vid. Ett ganska bra drag måste jag säga, om en bortser från myggen som envisades med att surra över ansiktet innan jag somna. Vi vaknade alltså inte upp i våra tält utan mer eller mindre utomhus till en fin morgon. Den vanliga morgonrutinen fortgick med inslag av gårdagens rester från pizzan innan vi begav oss iväg. Ännu helt omedvetna om att denna dag skulle komma att bli vår längsta dag hittills.

Mot lunchtid hade vi tagit oss en bra bit redan och Emil hade ett tag meddelat att han skulle behöva gå i land för att uträtta lite behov. Vi bestämde oss för att samköra det med lunchen och även jag passade på att bli lite lättare för andra, men inte sista, gången idag. (Det måste varit något i pizzan…) Det blev en lunch på land och vi passade på att ringa ett samtal innan vi begav oss ut på böljan blå igen.

När vi tagit oss till nästa udde (efter bland annat ännu ett stopp pga Emils nödighet) fick vi syn på en annan kajakpaddlare. Promt paddlade vi dit och sa hej till Lina som ni får läsa mer om på söndag såklart! Vi växlade lite ord hit och dit, började ta någon bild och helt plötsligt kom det sig att jag låg med min kajak helt vinkelrätt mot Emils. Samtidigt skulle jag gå in och följa Lina på Instagram. Att tillägga är att det vid det här laget går ca 40-50 cm höga vågor. När jag sitter där med telefonen i högsta hugg lyfts jag upp lite av en våg och landar lite mjukt på Emils akterdäck, han blir lite instabil med hämtar upp det snabbt. Strax därefter sker samma sak igen men jag kommer lite längre upp på hans kajak denna gång. Han vickar till och vips så ligger han upp och ned i kajaken. Själv har jag fortfarande telefonen i handen.

Lite smått chockad över vad som nyss hänt stoppar jag snabbt ner telefonen ungefär samtidigt som Emils händer kommer upp på varsin sida av hans uppochnedvända kajak. Han bankar två gånger på kajaken med händerna som i min ryggmärg betyder att då vill han bli stävräddad. Alltså att jag paddlar fram med min för mot hans kajak, han tar tag i min för (stäv) och vrider upp sig själv. Allt utan att han behöver dra loss kapellet. Det som inte slog mig då var att vi pratat en del om detta tidigare (alltså västkusten typ) och beslutat att om Emil går runt ska vi skona hans axel. Istället ska jag göra en metod som används då en person är medvetslös men kvar i sittbrunnen.

Där satt jag alltså och funderade på om Emil skulle ta tag i min stäv någon gång eller vad han höll på med. Samtidigt låg han där under vattnet och undrade vad jag höll på med som inte kom och vände honom rätt. Efter två evigheter (ca 15 sekunder) gav Emil upp och drog sig ur kajaken varpå vi fick tillgå andra räddningsmetoder. Dock blev det ingen normal kamraträddning då vi fått den onda vanan att ha saker löst i sittbrunnen. Istället stabiliserade jag Emil, han hoppade upp och i sin kajak (som nu var nästintill under vattnet) och började pumpa. Under tiden vi höll på passade Lina på att fly fältet ganska snabbt och sa hejdå någonstans samtidigt som vi tappade siktet av Emils keps som han hade tappat under doppet. Tyvärr valde även denna keps att ta till flykt och har nu lämnat oss.

Efter att ha tömt ur kajakerna på vatten och kommit tillbaka till det vanliga tänkandet igen fortsatte vi paddla. Klockan var nära 18 och tältplatsögonen sattes på. Vi såg två små skär framför oss vi hoppades kunde funka. Tyvärr visade de sig vara som de flesta skär här i Norrland. Alltså fulla av runda stora stenar. Vi fortsatte och någonstans här hade Emil börjat torka upp och få tillbaka värmen ordentligt. Därför kläckte han idén att göra idag till den dagen då vi paddlar längre än Micke och Jonathans längsta dag, alltså längre än 66 km. Vi hade höftat lite innan och tänkte att om vi tar oss till Mormor o Morfar borde det bli lagom långt för att slå dem. Planen var ändå att ta oss dit imorgon och ha halv vilodag/åka in till stan och handla det sista vi behöver inför Haparanda. (Mitt liggunderlag har börjat ge upp nämligen… rekommendationer mottages gärna!)

Sagt och gjort, vi började paddla och det flöt på mycket fint. Sanningen är att vi båda kände när vi kom in att vi lätt kunnat paddla någon timme till innan vi gav oss men dagens mål var mått och vi bar i land kajakerna här där jag varit så ofta i mitt liv. Nu har jag dessutom paddlat hit, vilken grej! Men hade vi slagit Jonathan och Micke var den stora frågan?
Efter en extremt noggrann mätning kunde vi surt konstatera att svaret var nej. Dagens etapp landade på 65 km, eller 65,5 utan avrundning…. Men vi har ju några mil kvar så ännu är inte hoppet släckt! De må ha tagit sig i mål på innan oss men vi har paddlar längre totalt, varit ute fler dagar, paddlat en kortare ”kortast distans” och snart förhoppningsvis en längre ”längsta distans”. Det är ju lite kul att tävla 😉

DSC_1476 (1)

Här vaknade vi imorse.

DSC_1481 (1)

Det är något med Emil och att spexa när jag ska fota. Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, varken ”mu” eller ”bä” i alla fall.

DSC_1968

Dagens första matstopp!

DSC_1969

Kul att stöta på en annan paddlare här uppe. Det gillar vi!

 

1 svara
  1. Leif Strandberg says:

    Till märkvärdigheterna den där speciella dagen hör ju även att ni under HBB-paddlingen besöker Piteå 2 gånger. Det tycker Piteå om. Piteå räknas ju som Lycksalighetens ö, eller Paradiset, eller Världens ursprung och mittpunkt. När jag flyttade dit 1980 lärde jag mig att ”En dag söder om Jävre är en förlorad dag”. Och ni förärar alltså denna förunderliga plats på jorden med två (2) besök. Hedersmedborgare kan man bli efter en sådan bedrift i Daniel Solanders anda.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × 1 =