,

En lite sen sammanfattning av vad som hände…

Start: Treriksröset     Mål: Hemavan

Dagar totalt: 26        

Antal vandringsdagar: 23                    

Antal vilodagar: 3

Sträcka: 688 km       

Längsta sträcka på en dag: 55 km       

Kortaste sträcka på en dag: 12 km

Antal roddar: 4 st     Antal båtturer: 3 st

 

Den sista juni begav jag mig upp mot Treriksröset. Att ta sig upp mot Kilpisjärvi skulle ta 2 dagar med buss och sedan på tredje dagen skulle jag kunna ta båten till Treriksröset (om jag inte valde att ta en 11 km lång vandring istället). Men ibland bjuder livet på mer flyt än oflyt så tog bussen från Luleå mot Kiruna och hoppade av i byn Svappavaara. I byn väntade jag i cirka 2 timmar tills bussen mot Karesuando kom. Väl i Karesuando fick jag skjuts av busschauffören ända till gränsen mot Finland. Där klev jag av och försökte kränga på mig min ryggsäck och komma på en lösning vart jag skulle hänga mina stavar på min måndags-exemplar-säck. Helt plötsligt hade det gått en timma (kan man säga, men egentligen korsade jag bara gränsen). Nu var jag i Kaaresuvanto och gick in på bensinmacken där jag snart skulle förstå att alla finnar inte förstår svenska. Sedan sätter jag mig längs vägen som en riktig luffare med tummen i vädret. 30 minuter senare kör en lokal-invånare förbi. Han hade en tråkig torsdagskväll och körde mig gärna till Kilpisjärvi som ligger cirka 1 timma därifrån och han stannade även på lite middag vid min tältplats. ”No camping” stod det där jag slog upp tältet lagom nära till båten. Jag vet inte om det var därför jag fick en dålig nattsömn. För att klockan 12 vaknade jag upp av det hördes hovar som plaskade i bäcken bredvid mig som närmade sig snabbt och helt plötsligt skakar hela tältet till och hör att något trampar på tältlinorna. Kikar ut genom mitt lilla fönster i tältet och upptäcker till min fasa en ensam ren precis utanför. Denna ren kom att återvända under natten så någon sömn var inget att räkna för mig. Klockan 10 nästa dag tog jag båten från Kilpisjärvi och efter en 3 km lång vandring kom jag till Treriksröset och min resa söderut kunde börja!

 

Treriksröset – Abisko, 190 km

Denna sträcka tog 7 dagar och sov i de Norska hyttorna för det mesta (för att komma in i dessa behövs en nyckel som måste köpas innan vandringen). Tanken var att jag bara skulle sova i dem i nödfall men efter ett spöregn andra dagen så kändes det skönt att få tak över huvudet. Dagsformen var nere på botten de allra flesta dagar. Redan första dagen när jag drog fram min pasta-pesto till lunch kom illamåendet. Även till middagen. Även andra dagen när jag gjorde couscous och varma koppen till lunch. Även tredje dagen då jag försökte mig på samma lunch igen. Det var inget litet illamående utan jag fick kväljningar och hade jag fortsatt äta så hade allt kommit upp så efter tredje dagen kändes det inte värt att bära på all denna mat så lämnade allting i stugorna (förutom potatismos, snabbpasta, köttfärssås, soltorkade tomater och min frukost). Vissa av dagarna var jag så trött efter jag gått i 12 timmar så då blev det inte heller någon middag utan de dagarna levde jag på godis, jordnötter och choklad. Sen att mina skor var blöta 5 dagar i sträck och det kändes som jag hade ett ständigt fotbad drog inte upp humöret för fem öre. Eller att redan andra dagen överansträngt ljumsken så att jag hade så ont att jag var tvungen att skrika av smärta ibland. En av dagarna – mellan Divdalshytta och Vaoumahytta – var det endast fjällskog och en solig dag. Har aldrig gått så törstig på fjället eller svurit så mycket på en och samma dag eller fällt så många tårar. Det hela startade när jag gick på en blöt stock och föll ner i leran och låg som en skalbagge på rygg och sprattlade. Höjdpunkten den dagen var när jag kom till en glänta där jag slängde av mig alla sunkiga kläder som brämsarna suktade efter och tog tag i  godispåsen och tvålen och sprang ner till det rinnande vattnet och satte mig i ett hörn i det iskalla vattnet och bara njöt att få vara ifred (från brämsar och mygg) och få trycka i mig godiset. När jag en dag senare la mig i Gaskahytta och fick täckning för första gången på 3 dagar så insåg jag att jag snart var i Abisko. När jag passerat byn Innset såg jag att jag snart kunde passera gränsen till Sverige och få sova i Pålnostugan aka Spökstugan så blev det plötsligt en väldigt bra dag. Ibland kan rätt motivation ta fram gömd energi och göra så en orkar gå 4 mil, genom stora jokkar, och på bara karta och kompass genom dimman. I Abisko väntade 2 nätter på vandrarhemmet. Dels för att vila ljumsken och dels för att få i mig en massa mat (inte minst på frukostbuffén!).

 

Abisko – Stora Sjöfallet, 130 km + 1 km rodd

Detta blev mina fyra första dagar på Kungsleden (varav en halvdag på en väg mellan Vakkotavare och Stora Sjöfallet). Denna sträcka hade åtta STF-stugor med jämna mellanrum och sträckan bjöd inte på några vad vilket var skönt. Att gå den här sträckan var att gå en lyx-vandring jämfört med den tidigare. Det fanns folk, bemannade stugor, broar och spångar och inte några särskilt steniga partier. Vid Teusajaure kom första roddturen som var på cirka 1 km. När jag kom dit var endast en båt inne så valde att stanna för dagen och hoppas att turen var med mig så att någon från andra sidan skulle komma roende nästa morgon. Dock var det enda valet att tälta vid STF-stugan vilket kändes lite onödigt men så fick det bli. Roddbåten var dock inget att hurra för då den inte hade några klykor utan bara nåt rep runt årorna. Efter fått en energistopp vid Vakkotavare fortsatte jag gå längs vägen mot Stora Sjöfallets camping. På campingen var det gratis att tälta (dock sämst tältplats) och deras restaurang bjöd endast på mat för lyxlirare (och inte sådana som mig som ville äta hamburgare och pommes eller bara pasta och köttfärssås). Hade jag varit lite yolo så hade jag fortsatt gå men var lite orolig att resten av vägen skulle ha dåligt med tältplats. För jag kan säga det – sjukt ovärt att tälta på Stora Sjöfallet, men jag ville inte vara yolo när känningarna i höften kom tillbaka, och hungern och tröttheten var ett faktum.

 

Stora Sjöfallet – Kvikkjokk, 85 km + 6 km rodd

Denna sträcka tog mig 3 dagar att göra och fick ta en båt samt ro två gånger. Sträckan har tre STF-stugor längs leden och denna del är lite mindre populär så därmed lite billigare båtar och godis än sträckan innan. Från Stora Sjöfallet skulle jag gå längs vägen cirka 11 km till och insåg då att jag kunde ha slagit upp tältet i någon dunge eller kämpat hela vägen till hamnen dagen innan men vem vet hur ont jag haft i ljumsken då. Båten som åker mellan Kebnats och Saltoloukta gick tre gånger om dagen så lyckades komma lagom till 10-båten. Som vanligt när en kommit till en fjällstation så studeras utbudet av godis i butiken. Där i butiken stötte jag även på Frida (en tjej som också var ute på långvandring själv som jag visste skulle vara där i Salto). Vi satte oss ner och åt lunch och lärde känna varandra och bestämde att vi skulle ta oss till ett rastskydd 10 km bort senare på dagen. Dagen efter vaknar jag vid 6 så gör min frukost och skyndar mig till första roddbåten. Får veta att två tyskar är framför mig och har siktat in sig på roddbåtarna de med så de 8 kalorimetrarna tog strax över en timma att avverka. Men nästan framme ser jag att de går mot motorbåten och inte rodden, så lugnar ner mig och flyt som man har ibland i livet så låg två roddbåtar inne. Även dessa utan klykor plus att det bara gick att sitta i fören och ro…Väl ute på vattnet snurrade jag mest bara runt, gick på grund, skrek, men tillslut hade jag  tagit mig till andra sidan. Där hoppade jag ut ur båten i det iskalla vattnet, slängde av mig byxorna, tog tag i repet i fören och började gå längs vattenbrynet 1-2 km till jag nästan kom fram till nästa brygga där jag var tvungen att ro sista kilometern. Efter att roddturen sugit musten ur mig fanns inget annat val än att fortsätta gå. Uppför. Väl uppe på kalfjället igen stannade jag för vattenpaus så satt där i nästan en timme och blev varnad för myggen i Kvikkjokk. Fortsätter en bit till innan jag ser att jag har täckning och ringer mamma. Efter avslutat samtal kom Frida som tagit motorbåten så där satt vi innan vi begav oss nerför mot Aktse. Vi gjorde vår nästan obligatoriska scanning av butiken och nu hade vi anslutit till Björn som Frida åkt samma båt med och som också var ute på långvandring själv. Han frågade hur länge vi känt varandra (för tydligen stod vi och pratade så man kunde tro att vi känt varandra ett bra tag, men det var egentligen bara vår andra dag tillsammans. Men dagarna på fjället är mycket mycket längre än en vanlig dag). Under godis-pausen bestämde jag och Björn oss för att ro över sjön när vinden mojnat. Men när kvällen kom fick vi ett enormt nedslag då stugvärden kom och berättade för oss att någon tagit den tredje och sista båten från bryggan och inte orkat ro tillbaka för att lämna en båten. Det största nedslaget var ändå att vi planerat en frukostbuffé fyra mil bort i Kvikkjokk 2 mornar senare. Tydligen var ända tältplatsen kring STF-stugan men i och med att vi ville vara på vår vakt om en roddbåt skulle komma tillbaka så gick vi ner till vattnet där det fanns en skylt med texten ”no camping” där vi satte upp tältet och satt och vifta bort myggen hela kvällen. Morgonen efter när motorbåten gått vid 10-tiden så ser vi hur något rör sig i vattnet på andra sidan den grumliga sjön. Där sitter vi med tyskarna jag sprungit om dagen innan och vi lyckas göra en bra deal med dem så jag och Björn bara behövde göra en vända (samt att jag ”glömde” ta över årorna). Påvägen genom skogen stötte vi på bandaren Emil Werling som jag visste att jag skulle möta någonstans mitt emellan Salto och Kvikkjokk. Han gick i sina väl ingågna lätta skor som säkert blev lika blöta som mina kängor. Dock tror jag att med min gångstil så hade jag vrickat foten med gympaskor. Väl uppe på kalfjället möter vi Frida som ansluter sig till oss igen. När vi kommer till Pårte Fjällstuga (som ligger 18 km från Kvikkjokk) får vi ett halvdant bemötande av fjällvärden. Jag tippar på att myggen bidrog till det humöret. Då bestämmer jag mig för att fortsätta mot Kvikkjokk och Björn är snabb på att haka på den planen. Klockan 23 är vi framme på fjällstationen men allt är stängt och campingen låg 1 km därifrån så det slutade med att vi la oss under en flaggstång precis bredvid stationen tills himlen öppnade sig och vi snabbt satte upp tältet på den väldigt dåliga tältplatsen. Men så värt det när vi sedan hade 50 meter till frukostbuffén!

 

Kvikkjokk – Adolfström, 148 km + 0.5 km rodd

Det tog oss 4 dagar att vandra denna bit plus att vi fick åka båt två gånger och ro en gång. Båtarna längs denna sträcka kostade cirka 300 kr styck (troligen för att det inte är STF som kör dem). Sträckan har inga STF-stugor men den har några övernattningställen i Vuonatjviken, Jäckvik, Adolfström och några rast- och vindskydd. Efter att ha åkt över vattnet från Kvikkjokk började stigningen i det regniga och varma och myggtäta vädret. Efter 12 km bestämmer vi oss för att övernatta i en raststuga där vi träffade några Holländare som gick halva Kungsleden. Med bättre väder dagen efter tog vi oss en bra bit (jag måste säga att jag blandar ihop dagarna lite denna sträcka då det inte finns några STF-stugor att ha som utgångspunkt). På vår tredje dag åker vi vår sista båt i 10-15 minuter och framåt kvällen kommer vi fram till vår sista rodd-tur och där vi sov i vindskyddet som låg på andra sidan. Dagen efter skyndade vi oss till Handlarn’ i Jäckvik där vi shoppade loss och sedan tryckte i oss alla godsaker. Med ny energi rullade vi iväg till fjället igen och efter ett dyk bland stenblocken och ett djupdyk i leran var vi i Adolfström där vi mötte upp min mors kusin Maj-Lena. Hemma i deras stuga väntade hennes man Bosse och hans föräldrar och en massa mat och godsaker. Efter ett skönt bad i bastun kom min syster Julia dit. Det kändes nästan som vi hade släktträff men det var väldigt härligt att se bekanta ansikten. Julia hade tagit med sig chips och pitepalt och kan väl säga att det var två hungriga vandrare som pratat om palt hela vägen från Kvikkjokk som råffade åt sig allting. Efter andra natten fortsatte Björn sin vandring medan jag stannade kvar en natt till för att mina fötter att svullnat så mycket att de såg ut som elefantfötter.

 

Adolfström – Hemavan, 135 km

Sträckan gjorde jag på 4 dagar och det var dels den jobbigaste biten på vandringen men också det lugnaste. Längs leden finns fem STF-stugor samt vandrarhem i Ammarnäs. Så när jag fortsatte min vandring följde Maj-Lena med mig 2 mil innan hon vek av vid jokken vi korsat tre gånger och gick oledat hem. Jag sa på skämt att jag skulle ta mig till Ammarnäs den dagen till henne. Efter ha trott att jag haft 17 km kvar till Ammarnäs så insåg jag att det var den kortaste vägen och inte Kungsleden som var skyltad så jag hade egentligen 27 km kvar… (Tydligen finns det en gammal och en ny del av Kungsleden. Den kortare är där den gamla delen av Kungsleden gick och den betydligt mycket längre är den nya delen av Kungsleden). När jag fick lite täckning så fick jag veta att Björn fortfarande var i Ammarnäs och skulle stanna där över natten. Då tryckte jag i mig 200 gram choklad till och drog på ett kol. Klockan 11 blev tröttheten allt påtaglig och allt kändes som det gick i slowmotion. Med 3 km kvar och många tårar fällda så kommer en bil som stannar och erbjuder skjuts. Som Gröna Bandare så är ju inte det tillåtet men då sket jag i allt så tackade ja och for till Ammarnäsgården. Slutsatsen var att jag aldrig mer ska gå 55 km på fjället på en dag. Dagen efter var allt som vanligt igen och vi drog till Ica Nära och handlade mat och fika som vi tryckte i oss uppe på kalfjället. Dagen efter kom åska och regn lagom till vi var nära Tärnasjö Fjällstuga där vi slog upp tältet och fick alla saker torkade. De två sista dagarna på etappen var helt klart bland de finaste på hela vandringen. Först kommer vi till den delen av sjön med en massa holmar vilka vi även korsar med hjälp av sju broar. Senare på kvällen slår vi upp tältet precis i början till Syterpasset som vi sedan får gå igenom dagen efter vars toppar når 1700 m ö.h. Sista biten till Hemavan går genom skidområdet och slutligen når man asfalten. Från slutet av Kungsleden ligger STF’s vandrarhem längre ner i dalen och bara fem minuter från Ica (Ica ligger dessutom mittemot bensinmacken som är skyltade redan uppe på Kungsleden som man kan följa om man inte känner för att göra exakt hela Kungsleden).

 

I Hemavan tog jag mitt slutgiltiga beslut att åka tillbaka hem. Jag kände att jag hade gjort fjället för denna gång, jag tappade motivationen när jag visste att jag hade lika långt kvar som jag gått samt att det skulle bli ännu mera landsväg (som jag fick så ont av att gå på). Mycket har också berott på att jag haft så lite energi och kraft i kroppen då jag fortsatte att bara äta frukost och en liten måltid till om dagen samt 200 gram choklad. Ångar ju såklart att jag inte åt bättre under vandringen för att jag förlorade så mycket muskelmassa och det lilla fett jag har på kroppen, men det är svårt att göra någonting när man mår illa av mycket av maten och kändes jobbigt att lösa problemet ute på fjället. (Hade jag vetat innan vandringen att varannan STF-stuga hade konserver och snacks och att det fanns mataffärer och butiker i Jäckvik, Adolfström, Ammarnäs och Hemavan) så hade det kanske sett annorlunda. Men en annan stor anledning till varför jag inte var sugen på att gå mer var att jag inte gått ensam på två veckor så det kändes inte lika kul att fortsätta min solo-vandring själv. Men ångrar ingenting; har haft en fantastisk vandring som gett mig många nya upplevelser och saker jag lärt mig om mig själv och att tänka kring vandring och långturer, fått se många fina vyer och träffat nya människor. Det som jag upplevt har jag alltid med mig och det kan ingen ta ifrån mig. Avslutar med ett citat från Dag Hammarskjöld:

”En tur som denna är alltid något oavslutad. Den ropar efter en fortsättning. När en sådan förvägras oss är det som vi någon gång försöker att övervinna tiden och glömskan genom att binda det vi mött i ord – som brister under trycket. Jag är medveten om att jag här berättat knappast når eller förstås av andra än dem som en gång upplevt något av detsamma. Men det är för dem – och mig själv – som jag skrivit.”

 

Tankar om både känslor och konkreta saker

Ja då var det dags att skriva om det som verkligen betyder något. Sträckor, höjder och min prestation.

Eller? Är det de sakerna som betyder något? För mig är det ju inte det som är det viktiga och framförallt inte det jag kommer att komma ihåg, men jag vet, om man inte har varit med och sett vyerna, platserna och människorna, finns det inte mycket annat man kan intressera sig för. Vi gillar ju det som är konkret och gärna om det konkreta är speciellt på något sätt. Till exempel att höra hur många timmar någon har tränat för att vinna det där OS-guldet eller hur långt någon gick varje dag med ryggsäcken som vägde så mycket. Det är ofta det där smaskiga som vi vill åt och vill höra om, men vad spelar det egentligen för roll? Det som borde spela någon roll är väl vad man har upplevt och vilka olika känslor man hade när man gjorde det. Vilka Jävla känslor ligger bakom leendet som nu syns på Saras läppar? DET är väl det intressanta?

Jag gillar också det konkreta. Det är så enkelt och det ger än möjligheten att själv fantisera ihop vad som upplevdes och kändes under de sträckorna och timmarna. Om någon skriver att den har vandrat fem mil en dag så förstår man så klart som läsare att det har varit jobbigt, men var det verkligen det? Eller Hur jobbigt var det? När var det jobbigt? När var det inte jobbigt? Vad såg personen och vad var det för tankar som snurrade i huvudet? Eller tar vi helt enkelt för givet att det här är nån sorts supermänniska och att vi aldrig skulle kunna göra något liknande?
Jag gillar som sagt också det konkreta och tycker det är jätte skönt att veta precis hur långt och länge man har gått varje dag. Det är liksom skönt att kunna sätta en stämpel på sig själv och sin dag utefter siffror, precis som man gör om man läser om någon annans prestationer på en blogg till exempel. Även om man själv faktiskt vet vad som ligger bakom de där sträckorna och de där dagarna så tar ens fantasi över och dömmer än efter vad siffrorna säger. Om jag till exempel ser att jag gått långt en dag och kortare en annan så tänker jag helt naturligt att den långa dagen var jobbigare, även om jag vet att så kanske inte var fallet. Det kanske finns en anledning till varför den korta dagen blev kortare. Det kanske ligger något bakom det.

Det jag försöker komma fram till är helt enkelt att JAG inte vill dra in mig själv i världen av siffror och egna domar av mig själv och det jag upplevt. Det var så skön för under vandringen hade jag ingen aning om hur långt jag gick varje dag eller hur många meter jag gick uppför. Jag visste nästan ingenting, bara var jag var och vad jag hade upplevt. Jag tänkte dock ofta på hur lång tid saker tog och var ofta stressad att hinna så långt som möjligt varje dag, så det är något jag måste jobba bort. För jag vill verkligen inte vara styrd av sådant när jag är ute och vill inte ägna tankarna åt det. Det finns så mycket annat jag hellre vill tänka på när jag går.
Nu är jag dock tillbaka och jag vet att folk ofta vill höra om hur långt man gått och jag kan ju faktiskt inte skriva om alla tankar och känslor jag hade under hela resan så jag antar att jag istället får ge en någorlunda bild på hur långt jag gick under dagarna. Det som skiljer Alperna från Svenska fjällen är dock den kuperade terrängen, så det går tyvärr inte riktigt att bara mäta de sträckor man gjort på en karta och räkna höjdkurvorna som man annars gör. Det jag har gjort är därför att kolla på en hemsida och på så sätt fått den (ungefärliga) totala sträckan, stigningen och nedstigningen.
Under åtta dagar gick jag 170 (+) km, 10 000 (+) höjdmeter upp och 7 000 höjdmeter ner. Genomsnittet per dag blir alltså 21 km, 1250 höjdmeter upp och 875 höjdmeter ner. Vissa dagar gick jag kanske fem timmar och andra dagar mer än så. Det berodde lite på hur övernattningsmöjligheterna låg och hur varmt det var ute. Om jag var trött så stannade jag och om det fanns möjlighet att gå vidare så gjorde jag det. Till skillnad från många andra vandrare hade jag dock väldigt liten packning och det gjorde att jag kände mig väldigt snabb och stark (hehe).

Allt jag hade med mig på resan var noga utvalda och genomtänka saker, jag ville nämligen inte ha mer packning än vad som verkligen var nödvändigt.
Det jag hade med mig var:

  • Regnponcho (Som även fungerade som bivacksäck, istället för tält)
  • Fleecetröja
  • T-shirt och långärmad tröja (båda i syntet faktiskt men hade nog varit bra om den långa var i ull, för att slippa lukten..)
  • Shorts och långbenta löpartighets
  • SportBH
  • Mössa och tunna ullvantar
  • Keps!
  • Strumpor (Skulle haft två par men det blev bara ett par tyvärr… =Snuskigt även om jag försökte tvätta dem varje dag)
  • Solglasögon (dem använde jag nog aldrig heller men det är väldigt viktigt att ha, egentligen..)
  • vattentät (tunn) packpåse (för kläder och mobilladdaren)
  • Klocka (vattentät, men ingen saterlitklocka. Hade varit kul att se hur jag gick men det var som sagt skönt att slippa. Det kan dock ses som säkerhetsutrustning att alltid kunna se exakt var man är om man inte vet det och behöver hjälp)
  • Pass, bankkort och kontanter (i en plastficka) (Viktigt att alltid ha massa kontanter med sig! Det lärde jag mig..)
  • Karta och kompass (Behövs inte alltid men när det behövs så behövs det!)
  • Anteckningsbok och penna (Väger en del men det är det värt! Jag hade bläckpanna men kom ihåg att det inte fungerar om det blir blött)
  • Mobil (vatten- och svettät) och laddare
  • Tandborste, liten förpackning tvål och en liten tandkrämstub (Haha det går jätte bra att trycka över tandkräm från en större tub till en liten! eller bara köpa en ny liten ^^)
  • Binda och tryckförband
  • Solkrämsstift
  • Värmepåse (ganska liten men såå skön att ha om natten blir kall)
  • Strips, allergitabletter x2, plåster x2, rengörings wipes x3 och dextrosol
  • Liite toapapper (för nödsituationer)
  • Vätskesystem med slang (som camelback men annat märke. Otroligt skönt när man går)
  • Vattenrenarrör (använde faktiskt aldrig det men det kanske jag borde ha gjort ibland)
  • Silvertejp, synål och tråd (detta satt runt vattenrenarröret för att spara vikt och för att ha koll på det)
  • Ryggsäck (17 L, 400 g)
  • Sovsäck (köpt dag 6, 380 g)
  • Trailrunningskor (Riktigt skönt att slippa tunga kängor och det fungerade alldeles utmärkt!)

Eftersom jag hade så lite på ryggen kunde jag transportera mig snabbt vilket var väldigt skönt och roligt. Det gjorde att uppförsbackar var rena nöjet och trotts att jag inte gillar när det går nerför så vara det ändå uthärdligt när jag inte bar så tungt på ryggen.
Några jag träffade på vägen kunde inte förstå vad de hade som inte jag hade. Deras ryggsäckar var ändå dubbelt så stora som min. Men jag tror att när man väl tänker efter och försöker lighta sin packning märker man att det faktiskt är ganska mycket man kan ta bort utan att man saknar det. Till exempel; vad i reperationskittet behöver du faktiskt? Om man inte har mycket utrustning med sig är det inte heller så mycket som kan gå sönder och behöver fixas. Alltså, vad i utrustningen kan gå sönder och på vilket sätt? Vad måste du ha med sig för att laga de skadorna? Jag kom fram till att jag egentligen bara behövde lite silvertejp, en synål och lite tråd.
Ungefär samma fråga ställde jag mig när det gäller personliga skador. Vad kan hända och vad behöver jag då? Stukningar, överbelastade knän, mindre skär- och skavsår är ganska stor risk för att få så jag tog med grejer som kunde lösa det. Det hade inte heller varit omöjligt att få ett större sår eller en allergireaktion så sådana, mer akuta skador, var jag också tvungen att ha utrustning till. Jag hade alltså det viktiga med mig men totalt sätt blev vikten ändå mycket lägre än vad mitt vanliga förstahjälpenkitt väger. Man behöver inte massa små plåster, en sax eller ens en förpackning att packa detta i.
Vanligtvis har jag inget emot att bära med mig lite extra grejer. Det är skönt och faktiskt ganska kul att ha med sig grejer så man klarar av vad som än händer, men om man ska bära med sig så lite som möjligt så är det mycket man inte behöver. Det är även bra om en sak kan användas till flera saker. Jag valde t ex att inte ta med varken regnjacka, regnbyxor eller bivacksäck och hade istället bara en regnponcho.
Det ända jag inte hade, som de andra vandrarna med betydligt större ryggsäckar hade, var en liten handduk, men det fungerar faktiskt helt okej att använda kläderna som handduk också.
När man är ute en länge period är det dock viktigt att hålla hygienen och att tvätta sig varje dag är inte bara viktigt för lukten utan också för att inte börja frysa eller få skavsår. Samma sak med kläderna. Så fort man har chansen är det bra att tvätta dem så gått det går.

Ja nu vet jag inte riktigt vada jag har skrivit om faktiskt… Det här skulle ju vara ett inlägg om det faktiska praktiska bakom resan men jag lyckades tydligen inte hålla mina personliga tankar borta ändå. Så nu blev det ett himla splittrat inlägg det här utan vidare röd tråd, men äsch mina inlägg på den här bloggen är ju faktiskt mest för min skull. Ytterst lite för eran skull egentligen men det är klart att jag vill skriva om det som intresserar er också. Så även om jag i detta inlägg helt dissade min kompis Rebeccas förfrågan om hur långt jag gick varje dag så uppskattar jag verkligen kommentarer om vad ni tycker och vill veta mer om! Nu när jag är hemma från turen och egentligen ska skriva en rapport om den så uppskattar jag verkligen om ni har funderingar som jag kan svara på istället för att lägga tid på att skiva den tråkiga rapporten ^^

 

Tack för mig Frankrike!

Det är så otroligt tråkigt att jag sitter här i en soffa på Gärdet i Stockholm och skriver detta. Jag önskar verkligen att jag kunde fortsätta vandringen och få se hela leden ner till Nice. Fast det är klart, om jag verkligen, verkligen hade velat det så hade det varit möjligt.

Anledningen till varför jag inte fortsatte var bland annat för att jag inte hade råd. Redan efter sex dagar hade jag gjort av med mer än dubbelt så mycket pengar än vad jag planerat för Hela turen. Hur var detta möjligt?! Jo jag hade väl i drömmarnas värld tänkt att det skulle vara mycket billigare att bo och äta längst leden än vad det faktiskt var och på grund av den lilla packningen jag hade var jag väldigt beroende av sämhället och refuges. Det kostade mig alltså ganska mycket att bara få de basala behoven, som mat, värme och sömn, tillfredsställda. Som (inte fattig men ändå) student var det ganska jobbigt att behöva lägga ut massa pengar varje dag och känna att det tyvärr var ända alternativet. När jag kom till Chamonix trodde jag att utgiftsproblemet skulle lösas då jag köpte en sovsäck där (lång historia till varför jag inte hade skaffat en tidigare) som jag skulle kunna sova i istället för att sova i refuge eller gesthaus, men efter första natten under bar himmel insåg jag att inte heller det var hållbart. Jag frös hela natten och kunde inte sova ordentligt (för att inte nämna att det egentligen inte ens är lagligt att övernatta var som helst i naturen…) och hur skulle jag då klara av att gå långt och inte få någon vettig sömn under 19 dygn till? Det hade jag inte klarat. Trotts att jag köpt en sovsäck nu var jag alltså ändå beroende av platser att övernatta på längst vägen. SUCK..!

Jag funderade kring det här och på för och naktdelar med att avbryta vandringen och ställde mig följande frågor: Varför ville jag så gärna fortsätta? Var det för att kunna säga att jag har gjort hela leden och skriva om det på bloggen eller var det för att jag ville spendera de kommande veckorna på fjället och att gå varje dag? Svaret på den frågan var att jag ville kunna säga att jag klarade mitt mål att göra hela leden och att jag var väldigt sugen på att få se alla delar av franska alperna. Men då kom nästa fråga: Ville jag lägga de pengarna på att fortsätta och vad kunde jag annars göra om jag åkte tillbaka till Sverige? Nja jag ville inte riktigt lägga de pengarna då jag har många intressen, och där av kostnader, i livet som jag också prioritear och inte vill behöva avstå från. Att då sattsa allt på vandringen, som jag ändå hade håll på med i sex veckor (i och med att jag precis varit i Österrike och vandrade i fem veckor), var kanske inte riktigt det jag ville. Jag var alltså ganska nöjd med den tiden jag hade fått i alperna och kunde tänka mig att göra något annat än att fortsätta gå. Rent praktiskt fungerar det även bättre för mig att komma hem nu och skriva rapporten jag ska göra om den här vandringen eftersom det annars hade blivit otroligt stresig att hinna klart med den i tid.

Efter splittrade tankar och funderingar hit och dit, bestämde jag mig alltså för att avbryta turen och åka tillbaka till Sverige. Utan större aning om hur eller när jag faktiskt skulle komma hem, hoppade jag på ett tåg i en by och kom faktiskt hem 20 timmar senare. Och här är jag nu. Ledsen över att jag avbröt turen men ändå övertygad om att det var bästa alternativet för mig. Ibland blir det inte som man tänkt sig, men det är ganska skönt att kunna vara spontan och ändra sina planer också. Alperna står förhoppningsvis kvar ett tag till och jag kan alltid åka tillbaka dit igen. Jag tackar alltså Alperna för den här gången men INTE ALLS för alltid! Det är alldeles för vackert för att undvika och om man inte har varit där och vandrat förut så rekommenderar jag det verkligen!

Det kommer ytterligare ett inlägg om GR5 om några dagar då jag tänkte prata mindre om tankar och mer om det faktiska praktiska med sträckor, packnkng, etc. etc. Så håll utkik efter det!

, ,

Dag 1-4

Fyra dagar har gått och jag har gått och gått och gått. Nä okej totalt sätt har jag väl inte gått så himla långt eller länge, men jag har inte hunnit med så mycket annat.

Första dagen var skit trist. Det var tråkig stig, ingen utsikt och trots att jag gick ca tre mil kom jag ändå ingen vart, eftersom leden bara slingrade sig öster ut (och jag ska ju söder ut). Så, otroligt meningslös sträcka helt enkelt. Men waw, då var det skillnad andra dagen! Jag började dag två med att gå upp till toppen av ett berg och byns skidområde, vilket var väldigt skönt då mina benmuskler nu är vana med att gå uppför och inte på platten. Väl där uppe möttes jag av en vacker utsikt för första gången på resan och stigen gick på en bergskamm bort till ännu fler vackra vyer! Om jag första dagen hade tvilat på vad jag gett mig in på så var jag nu jäkligt glad att jag hade gjort det.

Tredje dagen började också med stigning (gud vad skönt om det bara hade varit uppför och inte så långa sträckor eller så mycket nerför under dagarna!) Och ett otroligt strålande väder! Fast det var kanske lite för varmt för att vandra i till och med.. Det gick bra på förmiddagen men när jag kom fram till första stugan kl. 14 och tänkte på att jag skulle gå lika mycket till den dagen, då var jag inte lika pigg längre. Därför bestämde jag mig för att bara gå två timmar till och sova i en annan stuga än plaerat. Det var i och för sig lika bra det för denna stuga låg otroligt fint placerad!

Dag fyra – idag alltså, började jag gå ganska tidigt på morgonen och hade därför många timmar på mig att gå till nästa stad/by. Jag kom dit redan klockan två så jag bestämde mig för att vila där ett tag och sedan gå en liten bit till till nästa by. Här har jag nu fått ett bra och billigt boende i skydd från åskan och regnet.

Vi får se vart jag går i morgon. Det finns en liten chans att jag kan ta mig hela vägen till Chamonix men jag försöker intala mig att ta den sträckan på två dagar istället. Det finns ju ingen anledning att skynda sig om man inte måste.

Kroppen känns stark även om jag så klart är lite stel nu efter fyra dagar, men fullt fungerande är jag fortfarande. Jag har som sagt märkt att jag är bra och snabb på förmiddagarna, när jag inte gått så länge eller så mycket nerför, men de sista timmarna på dagarna kan vara mindre kul. Jag är inte van att fortsätta vandra efter kl. Två/tre på dagen så det är mitt fysiska/psykiska problem.

OJ va det blixtar ute nu! Jätte mysigt att sitta här under tak och kolla! (Sidospår)

Nä nu tror jag faktiskt att jag ska sluta skriva. Det är så himla segt att göra det via en telefon… Men om ni har några frågor så kan jag absolut svara på dem! För det är väldigt mycket som jag inte har skrivit om nu men jag får nog ta lite i taget så det inte blir alldeles för långtradigt det här.