, ,

Soluppgång från Fugldalsfjellet

Kvällen vi satte vårt nya camp efter Tromsö regnade det lite grann, och molnen låg täta runt topparna. Enligt meteorologerna skulle det komma ett väderfönster från nästföljande eftermiddag och ungefär 12 timmar framåt, så vi sov och vilade bort förmiddagen vid fjordstranden. Mycket riktigt började det spricka upp efter lunch, och på eftermiddagen gav vi oss av upp mot Fugldalsfjellet, en av de högsta topparna i Lyngen med sina 1686 möh. Det innebär ju också att det blir 1686 höjdmeter att gå upp, eftersom vi startar från havsnivå, vilket är en ganska rejäl bit. Många höjdmeter att gå har ju dock sin fördel på vintern, och i det här fallet innebar det runt 1600 fallhöjdsmeter med skidåkning.

Anmarschen startade en bit med skidorna på axeln, men ganska snart kunde vi huda längs den stora forsen som kom inifrån dalgången, och som ledde ner vatten från flera av Lyngens högsta toppar. Efter några kilometer på platten och lite hoppandes över vattendrag så kom vi snart fram till partiet där det brantade på. Ett stort snöfält ledde upp till insteget av den långa rännan som var nästa etapp. Medan vi gjorde slag i den knepigt slushiga snön rann det snö ut ur flera andra rännor vid sidan av vår. De hade mer västlig exponering och låg fortfarande i kvällssolen. Så fort vi klev in i rännan vart det skugga, och en nästan 900 höjdmeter lång bootning inleddes.

När vi toppade ut hade solen slutat värma, men den lös fortfarande upp bergstopparna i bakgrunden. Nästa etapp var en stor glaciär som nästan sträckte sig hela vägen upp till toppen. I början ganska flack, för att längre upp branta på. Den var hård som betong och lättgådd i skymningsljuset.

Vägen till toppen tycktes aldrig ta slut, men efter vad som kändes som en mindre evighet planade det ut lite, och våra ansikten träffades återigen av solstrålar. Utsikten var helt magisk, det är lätt bland det vackraste jag upplevt.

Även om vi gärna suttit kvar en stund och fikat på toppen så var det vintertemperatur där uppe, och vinden kylde snabbt ned oss till huttrande tillstånd. Det blev en snabbfika och på med kläder innan vi åter kastade oss ner för skuggsidan.

Glaciären var relativt lättåkt, men när vi kom ner till rännan så hade den frusit på rätt bra. Insteget var stenhårt och brant, och när vi sedan kom ner en bit övergick föret till bristande skare. Hoppsvängar var enda alternativet, och att göra det i 900 fallhöjdsmeter tog på krafterna. Adventure skiing kallade vi det, precis som survival skiing bara att det var frivilligt. Slutligen kom vi ner till där det flackade ut och gled längs strömmen, hoppade över barmarksfläckar och promenerade slutligen ner den sista biten till våra tält. Morgonsolen lös upp bergen på andra sidan fjorden och det var helt vindstilla. Vi tvättade av oss kröp sedan in i våra sovsäckar, möra i kropparna men otroligt nöjda med natten.

, ,

Syttende mai & vilodag

Småsliten i kroppen efter fyra turer på tre dagar så kändes det som att det var dags för en vilodag. Vi tog sovmorgon och åkte sedan och hälsade på en annan Johanna som även hon och hennes gäng från Björkliden var på Lyngen och turade. Vi mysfikade, åt middag och tog en nap vid vattnet.

Dagen efter gjorde vi en roadtrip till Tromsö och firade 17 maj, käkade falafel och lyssnade på live-musik. Vi passade även på att flytta vårt camp längre söderut på Lyngen för att komma närmre de högsta topparna i området.

, ,

Sultinden – från camp till topp

Efter midnattsturen med Jonna så var jag rätt sliten i kroppen, men eftersom vädret fortsatte vara så otroligt fint tog det emot att sova bort hela dagen. Johan, Johanna och Jonna åkte söderut vid lunch och Rosalinn hade börjat känna sig mer krasslig igen, men jag och Mathias var ändå sugna på att göra någonting på eftermiddagen. Vi packade väskorna, spände skidorna på ryggsäckarna och knatade sedan iväg mot Sultinden, tusenmeterstoppen precis ovanför vårt camp.

, ,

Midnatt på Litle Galten

Jonna hade länge velat göra en tur på natten, och eftersom det var hennes sista dag på Lyngen kombinerat med en väderprognos som visade på molnfri himmel, så passade det alldeles utmärkt samma kväll. Något trötta efter dagens bravader på Björndalstindan gav vi oss av i solnedgången, allt medan solen la sig lägre och lägre vid horisonten. Under tiden vi gick skulle den hinna ta sig ett ynka dopp, knappt under havsytan, för att sedan återigen stiga upp och kasta ljus mellan toppar och fjordar. Utsikten var helt magisk, och på vägen ner fick vi till och med åka kallpuder. En tur jag sent kommer att glömma!

, ,

Bjørndalstindan

Dag två på Lyngen bjöd även den på strålande sol och en helt molnfri himmel. Hela gänget tillsammans körde vi norrut och spanade efter toppar som såg lagom avancerade ut för en chilldag. Valet föll ganska enhetligt på ett pass som skulle leda oss upp till Bjørndalstindan, en topp med fantastisk utsikt och ett fint långt åk ned!

, ,

Russelvstind

Min kursvecka med fjälledarutbilning i Abisko och Kiruna var över, och med stor förväntan och en smula nervositet styrde Mathias, Rosalinn och jag racerbilen Gröna Ärtan norrut. Jag hängde med som på ett litet bananskal, i sista stund hade de övertalat mig att packa mina sommarvallade skidor när jag for norrut, och nu satt jag där i en proppfull bil, inklämd i framsätet.

Framme på kvällen efter en lång och scenisk körning så mötte vi upp Jonna, Johan och Johanna som åkt från Abisko tidigare samma dag. De hade gjort sig hemmastadda på en sjysst tältplats precis vid vattnet, omringad av tusenmeterstoppar. Vi grillade och åt innan det var dags att krypa ner i tälten, förväntansfulla inför morgondagen.

På morgonen hade Rosalinn och Mathias börjat känna sig krassliga och bestämde sig för att vila, men vi andra åkte iväg till den nordligaste delen av ön för att ta en uppvärmningstur på ett berg vid namn Russelvstind. Vädret var strålande vackert och det blev en riktig kanondag!

Strålande 1 maj-klättring

Dagen var lika röd som blodet på Emils tröja, och solen stekte hårdare än alla lökiga bouldrare på ett klättergym tillsammans.
Att det var 1 maj ville vi givetvis utnyttja till det yttersta, så vi spenderade dagen vid Ryssgravens klätterklippa ute i Kungsängen. Hampus och Emil varvade klättring med fika, medan Lisa och jag gick all in på fikan. Jag hann dock med att knäppa några bilder på de två apliknande varelserna som hoppade runt och petade in metallklumpar i klippans håligheter hela eftermiddagen, och typ så här såg det ut: