Toppdejt

Hudarna fästes. Första stegen togs. Nervositeten infann sig. Faktumet att jag premiärade på skidor för två månader sedan gjorde sig mer än väl påmint, så vad gav jag mig egentligen in på?

Den här inte-kan-jag-mentaliteten la sig dock när Emil tog täten. Bergen bredde ut sig och vädret visade sig från sin absolut bästa sida. Kan ni tänka er att den här dalgången en gång fyllts ut av en gigantisk glaciär? Att bergens former har gröpts ur av naggande isar. Jag kände mig liten och ganska obetydlig bland något så mycket större än mig själv, men också vördnad inför att få njuta mitt bland detta. Visst-kan-jag.

YR hade förutspått molnigt lagom till lunch så där fanns en stress mot klockan och upplevelsen, men allt eftersom vi tog oss uppåt såg vi att molntäcket gjorde sig hemmastatt borta mot Nikka och solen fortsatte gassa på oss. Något värmeplagg var det inget snack om. Vidder av gnistrande snö som mötte en djupblå himmel. Ingen vind, inget ljud. En total tystnad. Förutom för mitt flåsande då, såklart. Lagom till när vi kämpat med glidet över glaciären och det var slag-dags upp till klättringen började det sakta tjocka på sig. Klättring för mig har dessvärre känts som något väldigt läskigt, för egentligen är det ju något man som liten ägnade sig åt konstant. Klättra i träd, klättra på bokhyllorna, klättra på pappas långa ben. Möjligheterna var oändliga, så varför man la av bara för att man blev äldre är frågan. I dagsläget är jag fast besluten om att hoppa 20 år tillbaka i tiden till min prime time som orädd klättrare, men kan inte påstå att jag som liten någonsin klättrat med pjäxor, med stegjärn eller med bängliga skidor på ryggen längs en via ferrata, så kanske att jag vann tillbaka några år i inlärningsfasen. TUR hade vi i alla fall med vädret, för det mulnade på just som vi klippte in oss i repen. Det var skitläskigt, det är inget jag smyger med, men också en sådan himla fräck upplevelse. Den här pärlan till guide och partner, som även går under namnet Emil, var fantastisk (och välbehövlig..) med sitt uppmuntrande under hela turen, men även han kunde efteråt erkänna en oro inför vissa moment. Hur skulle det gå om vi får den guidade turen ovanför oss på klättringen? Hur var snön? Skulle vi förvänta oss att få ett snötäcke levererat i fejjan? Dock, är det något vi kan sammanfatta den här turen med, så var det att vi hade flyt. Två pers hann ner lagom innan vi klippte in oss, och när vi hade betat av klättringen hade den guidade gruppen precis fått på sig stegjärnen. Flyt.

Sista 40 minutrarna upp till toppen var varma och molnen bestämde sig för att dra sig tillbaka. Hade det inte varit för att min väldigt osmidiga pjäxgång i knädjup snö stoppade mig hade jag sprungit sista biten upp till toppen. Jag var SÅ exalterad över att få återvända och denna gången faktiskt se alla dalgångar, för förra turen på sommaren hade molnen lagt sig som ett täcke och endast lämnat topparna synliga, men den här gången. Den HÄR gången, då såg vi Norge och det trippla av Sverige åt andra hållet. Det kändes som att vi var de två sista människorna på jorden och vi kunde varken höra eller se en själ på mils avstånd. Solen tryckte och det var som att bergen sträckte lite extra på sig inför oss. Vilka fantastiska berg de är. Spetsiga, rundade, utdragna, höga som låga – precis som människor har de alla sina olika attribut. Kort och gott: rekommenderar att bestiga Sydtoppen på vintern. Det går verkligen inte att jämföra med sommaren.

På vägen ner lämnade vi över ensamheten till två kollegor, och efter ömsom skare ömsom puder blev det dags att svida om till klättermundering. Molnen kom tillbaka, nästan som att de ville krama om oss och hålla oss säkra intill bergsväggen när vi sakta klättrade ner. Här, igen, flyt för den höjdrädde! Trötta och oerfarna hade mina färska offpistlår redan börjat säga ifrån, och lite oturligt var det i och med att det var nu den roliga skidåkningen skulle börja… Med en fantastisk vy ut över Tuolpa och Kaffedalen drog vi på oss skidorna igen och försvann snabbt (nåja, stämmer kanske mer in på herrsällskapet) ut på glaciären. När Skarta uppenbarade sig och vi med kvällssolen i ryggen var i jämnhöjd med berget fick jag torka bort några tårar. Jag skyllde på hastigheten.

Vad som väntade sen var knädjupt puder i Jökelbäcken med orörda linjer. Här kände jag mig som den lyckligaste personen i världen. En halvtimme senare motsatsen. Sockerdipp och ett knä som röt ifrån. Aja, var ju tvungen att låta Emil öva på alla delar i sitt guidande…

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton − arton =