,

Då var det klart!

Ja igår slogs det fast att vi, Emil och jag, blev nr 170 och 171 att erövra Havspaddlarnas Blå Band. Vi kunde även konstatera att vi slog rekordet i att ha den tidigaste starten! Detta efter ett trevligt jurymöte hemma hos Jim Danielsson som tillsammans med Thorvald Nielsen var dagens jury. Kartorna granskades tillsammans med loggboken innan den högtidliga och raka frågan ställdes till var och en av oss med fast ögonkontakt.

”Med din Kajakära som borgen, har du tagit del av reglerna, förstått och följt desamma?”

När det officiella var avklarat serverades mackor och lättöl och kajaksnacket kunde börja, erfarenheter och historier bytas och vår HBB-paddling firas. Projektet Havspaddlarnas Blå Band 2016 har därmed nått sitt slut och det här kommer att vara mitt sista inlägg under denna kategori.

 

Men innan dess är det ju hög tid för en ordentlig sammanfattning!

En ordentlig sammanfattning av en resa som i sig tog 79 dagar, men innan dess tog upp tid i närmare ett år. För idén kom ju till mig redan våren 2015, när Pontus berättade om sin HBB-paddling där vid lägerplatsen på Landsorts nordligaste spets.

Därefter började tankarna flöda och sökandet efter information startade. Vad behöver jag veta innan jag ger mig av? Vad behöver jag ha med mig? Vad för kajak är smart att ha? Hur ska en paddla? Hur långt klarar jag att paddla om dagen? Vilka vägar ska tas? Var ska jag köpa mat? Ja frågorna var många och fler kom längs vägen. Svaren däremot dök inte upp lika lätt som jag hoppats. Jag bestämde mig därför att försöka göra en blogg som svarar på frågorna om planeringen inför ett HBB, ett beslut som jag så här i efterhand inte tror att jag är den första som tagit och vet att jag definitivt inte är den första som misslyckats med. För inte har vi lyckats besvara alla de där inre frågorna en har innan en långtur. Eller så har vi det utan att veta om det…

När jag tittar tillbaka i bloggen hittar jag inlägget ”25 dagar kvar till start”. Där skriver jag om hur den stora förberedelsen sker inom en själv, och jag tror att mycket handlar om just det. En mental förberedelse som egentligen inte handlar så mycket om hur du ska paddla eller sånt, utan mer om att hitta en inställning eller ett mindset som gör dig beredd på allt som kan komma att ske. För något jag kan lova dig är att saker och ting kommer inte gå som planerat. Om du nu ens kan detaljplanera en långtur runt Sveriges kust…

Ja ja, det här inlägget blev ju lagom osammanhängande och bra. Hur som tror jag det jag försöker säga är följande:

Funderar du på att paddla Havspaddlarnas Blå Band så tycker jag att du ska det. Att bara ens rikta tanken mot det betyder att det kommer vara något du aldrig ångrar. Du kommer få med dig minnen för livet, och som Jim så fint sa igår; göra massa insättningar på ditt erfarenhetskonto. Om du har några frågor, eller ja, när du börjar komma på dina frågor, tveka inte att höra av dig till oss här på bloggen så lovar jag att vi kommer göra allt vi kan för att hjälpa dig längs vägen i din planering. Men kom ihåg att det viktigaste är inte att planera allt in i minsta detalj. Det viktigaste, det är att njuta!

Miniatyrkajak

PS.1. Vi kommer att ställa ut lite bilder från vår paddling på Fotomässan i Stockholm nu i november. Då kommer även jag att finnas på plats i Stockholm Fotomaratons monter.

PS.2. Självklart kommer bloggen Frilufsarna.se att fortsätta leva trots att detta projekt är över. Det här är bara början på ett par långa liv med stort fokus på friluftsliv, och vi hoppas att du vill fortsätta följa oss, även fast vi inte alltid paddlar 😉

DS.

 

 

,

Dag 79 – Det var det

Sträcka: Hälskerikrunni – Riksröse 59, Haparanda
Distans: 24 km

Och så helt plötsligt var vi framme. Efter oräkneliga timmar i våra kära kajaker, paddlandes genom regn och rusk, solsken och dimma har vi nu tagit oss hela vägen till den Finska gränsen. Därmed har vi slutfört sträckan som idag går under namnet ”Havspaddlarnas Blå Band”.

Hur känns det då kanske du undrar?

Jo men jag måste erkänna att det känns lite konstigt. Det kändes redan lite underligt när vi kom där mot Virtakariudde, där riksröse 59 står. På något sätt förväntar en sig ändå en sort målgång. Kanske någon som står och vinkar, en vimpel som det står välkomna i mål på, eller varför inte en liten brass-fanfar? Istället kom vi idag strax efter två fram till en relativt igenvuxen tomt, med ett hus på. Mitt på tomten, strax framför huset stod röset och inte en människa fanns att skåda. Trots att vi stämt träff, både med mina morföräldrar som sedan kom för att plocka oss och kajakerna, även med en reporter från Haparandabladet som ringt på morgonen och fått nys om att vi skulle landa idag. (Det i sig är en ganska rolig historia då vi ju paddlade väldigt sent igår och tog beslutet att idag paddla till målet vid ca 3 i natt. Vi bekräftade beslutet halv 9 i morse och varpå jag ringde morfar och berättade att vi idag kommer ta oss i mål och landa runt 3. Cirka 5 minuter efter att vi lagt på ringer min telefon igen och det är från haparandabladet. Hon frågade om det var vi som var ute och paddlade? Jag svarade ja och att vi faktiskt skulle komma att landa i Haparanda idag varpå hon snabbt svarade ”Jag  vet!” Hur kunde hon veta det? Vi bestämde ju det för typ 5 minuter sen?!)

Hur som helst var det ingen på plats då vi landsteg i Haparanda förutom myggen. Vi hade blivit lite förvarnade av Jonathan och Micke om att det skulle var smycket mygg där men oj vad vi underskattade det! Det var tusentals myggor som bara låg och väntade på att få festa på två små slutkörda kajakpaddlare. Vi skyndade därför med att ta några mindre snygga målgångsbilder och selfies med riksröset innan vi sen skyndade tillbaka mot kajakerna. Ungefär samtidigt som vi var påväg ner i vattnet kom reportern från Haparandabladet, Johanna, har jag för mig att hon hette. Vi sa hej och poserade för några fina landbilder (försökte se någorlunda normala ut samtidigt som 200 mygg bet oss överallt där det är möjligt) innan vi bad om att få hoppa ner i kajakerna som ändå skulle flyttas till där hon stod för senare uppsläpning och urlastning. Det gav möjlighet till en så mycket bättre intervju också då vi slapp brottas med alla myggen!

Haparandabladet blev alltså den sista tidningen för denna resa och något som glädjer oss extremt mycket var något Johanna (hoppas hon nu hette det!) berättade i förbifarten. Hon hade kikat in på Frilufsarna, alltså här på bloggen, och berättade att hon blev inspirerad att ta sig ut. Vilken grej! Vi har alltså lyckats inspirera en person till friluftslivet!

Efter intervjun släpade vi upp våra kära kajaker och trotjänare på land en sista gång för denna tur, hoppade i heltäckande kläder, och började lasta ur. Ungefär samtidigt droppade morföräldrarna in med bilen. Ganska bra tajming helt enkelt.
Packningen hamnade i bakluckan, kajakerna på taket och vips så var vi iväg. Men först ett pit-stopp på Max såklart! För övrigt har Emils sked, ”Max”, klarat sig hela vägen runt. Alltså den plastsked han fick i sin lyxshake på vägen ner mot Svinesund som sen tappert har hjälpt honom med allt från att förtära mat till att bre smör. Vet inte om den kan klassas som engångssked längre.

Ja som du hör var det inte en så himla stor sak att väl komma fram. Även fast det var slutet på ett långt äventyr är det ju inte målet som är det viktigaste. Utan som citerat tidigare, ”Det är vägen, som är mödan värd”. O visst är det så! Vi har fått vara med om sådana kontraster i både väder, miljö och människor. Vi har fått uppleva naturen när den bjussar på sina finare stunder, som en perfekt klipphäll med solnedgång eller den gången vi blev omringade av sälar. Ja vi har varit med om alldeles för mycket för att jag ska kunna sammanfatta det enkelt här. Du får helt enkelt läsa bloggen istället! Något som är klart är att vi har många att tacka för att vår resa har blivit den succé den blivit. För det första är det alla partners som varit med, stöttat och hjälp till i förberedelserna. Utan er hade resan definitivt inte gått så enkelt som den gjort! Sen också alla människor vi mött längst vägen.

Till er alla vill vi passa på att rikta ett stort TACK!  NI är guld värda!

Imorgon bär det av hemåt mot Stockholm igen och det är dags att börja jobba. Jag kan inte riktigt förstå att det är klart än och det känns lite konstigt att imorgon inte gå ner till vattnet för att paddla vidare. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är lite skönt att vara inomhus när regnet smattrar mot rutorna. Nu behöver jag i alla fall inte oroa mig för att saker ska vara blöta när jag vaknar!

Kommer jag sakna paddlandet?

Nja, bara för att jag är klar med Hbb betyder ju inte det att jag inte får paddla kajak! Jag som jobbar med det, har en första ”prova på-paddling” med Stockholms Guidebyrå redan nästa vecka så mig går det ingen nöd på!

Men först ska jag nu sova för imorgon väntar många timmars bilfärd!

PS. Det lär förmodligen komma minst ett mer sammanfattande inlägg innan veckan är slut. Vi går alltså inte mot radiotystnad än!

Vi hörs!

DSC_0053 (2)

Den officiella handpåläggningen som symboliserar målgång! Nu har vi tagit oss längst hela Sveriges kust!

DSC_0073 (2)

När du vill att myggen inte ska komma åt dig är det bara att aktivera den flexibla luvan!

DSC_0074 (2)

Ett gott stopp på Max! Självklart förtjänade vi även idag varsin lyxshake!

DSC_0076 (2)

Sen till middag bjöds det på inget mindre än Surströmming!

DSC_0079 (2)

ja, det där med att stretcha var något en kanske skulle göra längst turen ja…

DSC_1530 (1)

Emils sista urgång ur kajaken för denna tur! Han ramlade inte i denna gång heller…

DSC_1536 (1)

En lite mer ståtlig erövring av Riksröse 59!

DSC_1538 (1)

Till sist fick jag dessutom min kexchoklad som legat inklämd, längst fram i fören hela vägen från när den packades in, där på parkeringen vid Svinesundsbron.

 

,

Dag 77 – Tillbaka i tältet

Sträcka: Småskärsudden – Kunoöhällan
Distans: 35 km

Idag lämnade huset i Piteå för att ge oss ut på den sista strapatsen mot Haparanda. Nu känns det verkligen som att vi är på slutspurten och det är till och med så att Emil vill paddla jättelångt imorgon. Förmodligen mest för att slå Jonathan och Mickes längsta distans, men jag tror även det beror lite på att hemlängtan börjarsmyga sig på. Det är ju nästan alltid så att när hemfärden närmar sig känns det i en och ofta längtar i alla fall jag lite extra då.

Men innan det är dags att lasta kajakerna på biltaket och styra kosan söderut igen har vi ca 11,5 mil kvar genom Sveriges nordligaste skärgård. 11,5 mil kvar tills vi paddlat kajak längst hela vårt avlånga lands kust. Vilken grej! Nu ligger vi därför i våra tält och hör hur vågorna slår mot udden vi sover på samtidigt som vinden skakar i tältduken. Imorgon ska det blåsa sydligt med västliga inslag. Alltså helt perfekta vindar för oss. VI får se hur långt vi tar oss. Kanske får vi flow och råkar göra en monsterdistans hela vägen till haparanda? Vem vet?

Det får vi se imorgon!

DSC_1502 (1)

Idag blev vi första Hbb:are att paddla genom Piteås nya ”Bondökanalen”! En kanal som går mellan Bondön och Haraholmen.

DSC_0022 (2)

Här är vi nu för kvällen och som ni ser visar prognosen regn imorgonbitti. Därför är tarmarna uppsatta för att underlätta packningen.

,

Dag 75 – Och så kom den dagen…

Sträcka: Harrbäckssan – Småskärsudden (strax söder om Piteå)
Distans: 65 km

Och så kom den dagen…

  • Då vi inte vaknade upp i våra tält
  • Då Emil fick för sig att ta ett ofrivilligt dopp
  • Då vi paddlade över 6 mil på en dag
  • Då vi båda gjorde ”tvåan” minst tre gånger
  • Då vi åt både lunch och middag på land (Ja, det är högst ovanligt!)
  • Då vi landade med kajakerna på den plats i Piteå jag spenderat massvis med tid
  • Då vi insåg att vi inte ens har en vecka kvar till Haparanda
  • Då även Emil blev av med sin keps

Ja, det har minst sagt varit en mycket händelserik dag och jag gissar på att de flesta av er undrar varför Emil fick för sig att ta ett dopp (det gör jag också!). Men jag tänker att vi börjar från början.

Efter gårdagens pizza bestämde vi oss för att strunta i att slå upp tälten och istället sova i det väderskydd (stor veranda/fikaplats med väggar på 3 sidor) som fanns på stranden vi gått i land vid. Ett ganska bra drag måste jag säga, om en bortser från myggen som envisades med att surra över ansiktet innan jag somna. Vi vaknade alltså inte upp i våra tält utan mer eller mindre utomhus till en fin morgon. Den vanliga morgonrutinen fortgick med inslag av gårdagens rester från pizzan innan vi begav oss iväg. Ännu helt omedvetna om att denna dag skulle komma att bli vår längsta dag hittills.

Mot lunchtid hade vi tagit oss en bra bit redan och Emil hade ett tag meddelat att han skulle behöva gå i land för att uträtta lite behov. Vi bestämde oss för att samköra det med lunchen och även jag passade på att bli lite lättare för andra, men inte sista, gången idag. (Det måste varit något i pizzan…) Det blev en lunch på land och vi passade på att ringa ett samtal innan vi begav oss ut på böljan blå igen.

När vi tagit oss till nästa udde (efter bland annat ännu ett stopp pga Emils nödighet) fick vi syn på en annan kajakpaddlare. Promt paddlade vi dit och sa hej till Lina som ni får läsa mer om på söndag såklart! Vi växlade lite ord hit och dit, började ta någon bild och helt plötsligt kom det sig att jag låg med min kajak helt vinkelrätt mot Emils. Samtidigt skulle jag gå in och följa Lina på Instagram. Att tillägga är att det vid det här laget går ca 40-50 cm höga vågor. När jag sitter där med telefonen i högsta hugg lyfts jag upp lite av en våg och landar lite mjukt på Emils akterdäck, han blir lite instabil med hämtar upp det snabbt. Strax därefter sker samma sak igen men jag kommer lite längre upp på hans kajak denna gång. Han vickar till och vips så ligger han upp och ned i kajaken. Själv har jag fortfarande telefonen i handen.

Lite smått chockad över vad som nyss hänt stoppar jag snabbt ner telefonen ungefär samtidigt som Emils händer kommer upp på varsin sida av hans uppochnedvända kajak. Han bankar två gånger på kajaken med händerna som i min ryggmärg betyder att då vill han bli stävräddad. Alltså att jag paddlar fram med min för mot hans kajak, han tar tag i min för (stäv) och vrider upp sig själv. Allt utan att han behöver dra loss kapellet. Det som inte slog mig då var att vi pratat en del om detta tidigare (alltså västkusten typ) och beslutat att om Emil går runt ska vi skona hans axel. Istället ska jag göra en metod som används då en person är medvetslös men kvar i sittbrunnen.

Där satt jag alltså och funderade på om Emil skulle ta tag i min stäv någon gång eller vad han höll på med. Samtidigt låg han där under vattnet och undrade vad jag höll på med som inte kom och vände honom rätt. Efter två evigheter (ca 15 sekunder) gav Emil upp och drog sig ur kajaken varpå vi fick tillgå andra räddningsmetoder. Dock blev det ingen normal kamraträddning då vi fått den onda vanan att ha saker löst i sittbrunnen. Istället stabiliserade jag Emil, han hoppade upp och i sin kajak (som nu var nästintill under vattnet) och började pumpa. Under tiden vi höll på passade Lina på att fly fältet ganska snabbt och sa hejdå någonstans samtidigt som vi tappade siktet av Emils keps som han hade tappat under doppet. Tyvärr valde även denna keps att ta till flykt och har nu lämnat oss.

Efter att ha tömt ur kajakerna på vatten och kommit tillbaka till det vanliga tänkandet igen fortsatte vi paddla. Klockan var nära 18 och tältplatsögonen sattes på. Vi såg två små skär framför oss vi hoppades kunde funka. Tyvärr visade de sig vara som de flesta skär här i Norrland. Alltså fulla av runda stora stenar. Vi fortsatte och någonstans här hade Emil börjat torka upp och få tillbaka värmen ordentligt. Därför kläckte han idén att göra idag till den dagen då vi paddlar längre än Micke och Jonathans längsta dag, alltså längre än 66 km. Vi hade höftat lite innan och tänkte att om vi tar oss till Mormor o Morfar borde det bli lagom långt för att slå dem. Planen var ändå att ta oss dit imorgon och ha halv vilodag/åka in till stan och handla det sista vi behöver inför Haparanda. (Mitt liggunderlag har börjat ge upp nämligen… rekommendationer mottages gärna!)

Sagt och gjort, vi började paddla och det flöt på mycket fint. Sanningen är att vi båda kände när vi kom in att vi lätt kunnat paddla någon timme till innan vi gav oss men dagens mål var mått och vi bar i land kajakerna här där jag varit så ofta i mitt liv. Nu har jag dessutom paddlat hit, vilken grej! Men hade vi slagit Jonathan och Micke var den stora frågan?
Efter en extremt noggrann mätning kunde vi surt konstatera att svaret var nej. Dagens etapp landade på 65 km, eller 65,5 utan avrundning…. Men vi har ju några mil kvar så ännu är inte hoppet släckt! De må ha tagit sig i mål på innan oss men vi har paddlar längre totalt, varit ute fler dagar, paddlat en kortare ”kortast distans” och snart förhoppningsvis en längre ”längsta distans”. Det är ju lite kul att tävla 😉

DSC_1476 (1)

Här vaknade vi imorse.

DSC_1481 (1)

Det är något med Emil och att spexa när jag ska fota. Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, varken ”mu” eller ”bä” i alla fall.

DSC_1968

Dagens första matstopp!

DSC_1969

Kul att stöta på en annan paddlare här uppe. Det gillar vi!

 

,

Dag 73 – Idag skulle vi till Bjuröklubb

Sträcka: Ratan – Hällskär
Distans: 50 km

Efter gårdagens regn och rusk visade väderprognosen för dagen solsken och medvind. Den visade så pass mycket medvind att Emil vid start promt sa att ”Idag ska vi till bjuröklubb, oavsett hur lång tid det tar.” Bjuröklubb låg ca 7-8 mil bort…

Vi kom iväg strax innan 11 och lämnade Ratans fina gästhamn för färd norrut i härlig medvind. På vägen ut frågade jag Emil vad han skulle säga var den optimala medvinden. Efter lite diskussion kom vi fram till att ca 3 m/s i ryggen skulle vara det perfekta. Då blir nämligen inte vågorna så farligt jobbiga i ryggen och en kan få ett härligt flow! Ett härligt flow fick vi idag men vinden var närmare 5 m/s och med den kom vågor på ibland uppemot 3 meter. Det är nästan så att vi börjar bli vana med dessa gigantiska vågor nu. Emil berättade nyss hur han ibland tänker på hur coola vi är egentligen. Eller meningen med frågan var väl egentligen hur en ska kunna beskriva det vi paddlat i idag till exempel. Bland annat har vi tänkt att det skulle kunna beskrivas som att åka lilla fritt fall en hel dag. En annan bra liknelse är denna som herrn där borta i tältet sa:

Tänk dig att du är i ett rum och sitter på golvet. Sen häller någon ett badkar med vatten på dig från taket.

Ja ett normalt rum har om jag minns rätt strax under 3 meter i takhöjd. Vilket i sig blir höjden på vågorna som vi idag paddlat med i ryggen eller från sidan och höjts upp och ned av. Ibland har de valt att hoppa på oss med vatten men oftast har de bara skickat oss fram o tillbaka. Jag tror att det är svårt att förstå hur det är och det är ännu svårare att förklara samt helt omöjligt att filma. Du får helt enkelt ge dig ut och testa. Men gör det då med mycket goda säkerhetsmarginaler!

Hur blev det då med Bjuröklubb?

Jo efter närmare omtanke valde vi att göra en relativt tidigt kväll då vi kände att våra kroppar var ganska stela. Vi har ju ändå tagit oss 5 mil på endast 7 timmar i kajakerna (inklusive lunch och pauser) så det har varit en rätt bra dag ändå! Och vi är glada och nöjda här i solen på vårt skär med tärnorna skrikandes ovanför!

DSC_1932

Där uppe sitter jag nu och skriver detta inlägg. Dagen till ära har jag fått mig lite godkaffe och kakor också! Det går ingen nöd på mig inte!

,

Dag 71 – Midsommars möten

Sträcka: Truthällan – Södra Bjurögarn
Distans: 47 km

Då var det söndag igen och eventuellt kan det vara min sista söndag att få skriva om veckans möten. Vi får se!

Vad passar då inte bättre än att få avsluta sin veckans möten med att skriva om sin familj?

Denna vecka har vi nämligen inte hunnit med särskilt många möten annat än de intill midsommar vilken vi, som ni vid det här laget vet, spenderade i Piteå.

Men först vill jag börja med att tacka Göran som så snällt lät oss ha våra kajaker på hans tomt under midsommar! Tack så hemskt mycket för det!

Annars har vi veckans stora möte under midsommar som vi spenderade tillsammans med följande: Ankie (Moster), Jessica (Mamma), Jan(Morfar), Ann-Marie(Mormor), Anna (brorsdotters mor) och Juni(Brorsdotter).

Tack alla för en riktigt trevlig och härlig midsommar med god mat, trevligt sällskap samt massvis med mys! Ni är guld värda och det vet ni! Ett extra tack till Anna också som körde oss till och från kajakerna med lite snabba stopp på max och Ica längst vägen!

Här kommer hela gänget + Emil i en stor fin bild!

DSC_1428 (1)

,

Dag 67 – 2000 km!

Sträcka: Ulvön – Lillgrundet
Distans: 48 km
Total distans: 2013 kilometer!

Nu har vi alltså paddlat över 2000 km, eller 200 mil för er som hellre pratar mil (och inga sjömil här inte!). Det betyder att vi har paddlat en distans som är längre än hela Sverige. En distans som om du skulle sätta dig i bilen och åka från Stockholm, söderut, skulle du ta dig igenom hela Tyskland och hamna någonstans i norra Italien.

Det är helt enkelt ganska långt och jag tror att vi ska vara ganska stolta över att ha kommit såhär långt. Men än är det en bit kvar och förhoppningsvis fortsätter denna fina medvind vi haft idag att följa oss och vi får njuta hela den sista biten till Haparanda.
(uppenbarligen har jag lite idétorka idag då jag inte kommer på något mer att skriva… ni får hålla till godo!)

DSC_1784

Dagens lyxfrukost som dessutom förtärdes vid ett bord!

DSC_1382 (1)

Redan innan vi lämnade västkusten konstaterade vi att vi måste äta glass när vi kommer till Ulvön, oavsett väder. Kolla bara så nöjd Emil ser ut!

DSC_1387 (1)

Det här med fina klätterklippor är något som får oss att bli extremt sugna på att klättra! Emil gör här ett tappert försök på att bota klätterabstinensen genom en fin travers.

DSC_1807

Det är en fröjd att se vindkraftverken peka rakt mot en när kajaken glider fram längst vattnet! Medvind är något vi saknat!

DSC_1809

Här sitter jag nu, på min stol och bloggar samt äter chips. Emil fixar med något som jag inte vet vad, eller just nu pratar han i telefon faktiskt. Om vi orkar kanske vi ska podda idag också. Vi får se. Annars kommer det nästa vecka.

 

,

Dag 65 – Hej Höga kusten!

Sträcka: Skarpudden – Grönsviksfjärden
Distans: 44 km

Idag kom vi tillslut tillbaka in i våra gamla hederliga rutiner med paddling 10-18. Som om inte det vore skönt nog bjöds vi dessutom på medvind åt rätt håll (vi har börjat kalla motvind för ”medvind åt fel håll”) samt så kom vi in i det vackra Höga kusten. Eller jag tror i alla fall att det är vackert. Det kan dock bero på att vi haft sol och medvind vilket får en att uppskatta det mesta lite mer.

Hur som haver passerade vi idag Härnösand vilket skulle kunna klassas som porten till Höga kusten söderifrån. Här stannade vi till för lunch och passade på att fylla på vattenförråden innan vi begav oss vidare norrut. Vi flög framåt i fin fart längst Hemsön och såg den där bron med Sveriges längsta brospann (längd mellan pelarna), även kallad Höga Kusten bron, innan vi tillslut svängde in här i Grönsviksfjärden för att söka plats för natten. Planen var att gästa ett utav vindskydden på Höga kustenleden men då stranden var alldeles för stenig och vågutsatt valde vi att sticka över till andra sidan istället och hittade en fin klipphäll med bra utsikt och kvällssol. Nu när jag lyckats få in Höga kusten 5 gånger i ett stycke är det dags att låta inlägget gå mot sitt slut och helt enkelt konstatera att när en är i i Höga kusten är mer eller mindre allt döpt efter det.

God natt!

DSC_1711

Så här kan det se ut en vanlig morgon då solen skiner och vi ska äta frukost. Den lite lätt annorlunda klädseln, shorts och dunjacka (eller ja, syntetjacka) brukar vara det vinnande konceptet.

DSC_1719

Där, långt borta i fjärran kan ni (om ni tittar riktigt noga) se Höga kusten bron!

DSC_1728

Vid kvällens lägerplats hittade Emil en egen liten pool för sin kära kajak.

DSC_1735

Här sover jag ikväll. Tarpen är uppsatt för det ryktas om regn imorgon bitti och med ett extra tak kan jag kolla på utsikten utan att riskera att få in vatten i tältet 🙂

,

Dag 63 – Äkta expeditionsväder

Sträcka: Långören – Högön
Distans: 25 km

Tillslut kom den dagen då vi fick det där äkta expeditionsvädret som en ändå, på sätt och vis, sätt fram emot att uppleva. Trots att det är ganska bittert (och lite smått frustrerande) att komma 25 km på 7 timmar, har vi idag fått uppleva det där vädret som, i alla fall jag tänker på när jag tänker expedition. Det har blåst motvind med något runt 7-8 m/s, himlen har varit grå och det har regnat lätt men ihärdigt hela dagen. Vädret har varit sådär dramatiskt som en kan föreställa sig att det kan vara.

Jag måste erkänna att den känslan är ganska häftig och både jag och Emil nog levde lite på den när vi sakta men säkert harvade vidare längst dagens etapp. Den stora haken är dock att vi blir ganska blöta när det går mycket sjö och regnar. Även fast vi har bra grejer är det svårt att inte bli blöt när vädret är som det är. O att bli blöt när det inte finns en plats at torka på är som ni förstår ganska jobbigt. Framförallt när du dagen efter måste i dessa blöta kläder igen.

Imorgon blir dock inte en sådan dag. Idag när klockan började närma sig 18 passerade vi Högön, en ö utanför Sundsvall. Här stötte vi på Mats, som bjöd in oss på kaffe. Jag svarade att det tar vi gärna men då får du räkna med att vi blir kvar över natta. Det tog han gärna emot och innan vi fått kaffe hann vi med både en ordentlig bastu och middag. Vilken kväll det blev efter en sån här relativt hård dag. Återigen kan vi bara bli lyckliga över folks små goda gärningar och vill uppmuntra fler personer till att våga säga hej och kanske bjuda på en kaffe. Det kan betyda så himla mycket!

DSC_1326 (1)

Efter en dag med hård motvind kan vi se ut något såhär då vi får vila för första gången… Ett hett tips är att inte bråka med den du tänkt campa med

DSC_1671

Expeditionsväder

DSC_1673

Här är vi nu, återigen lyckligt lottade och inbjudna op bastu i det dåliga vädret.

,

Dag 61 – Dagen vi byggde camp i regn

Sträcka: Kuggörarna – Stocka
Distans: 26 Km

Så då var tillslut dagen kommen. Den dagen då vi blev tvungna att slå upp våra tält i regnet. O nu ligger vi här, i en liten bagarstuga med vedspisen på full fräs och med våra saker på tork…

Men vänta lite här nu, vad hände här?

Låt oss spola tillbaka lite!

08.00

Telefonens väckarklocka ringer. Jag stänger av snabbt och ligger och drar mig. Kom inte i säng förräns efter 12 igår och är därför lite småtrött. Jag bestämmer mig för att låta oss sova till 9 istället och går in för att ställa ett nytt alarm när telefonen ringer. Det är en god vän som ringer och undrar var vi befinner oss. Han meddelar att han har ordnat så att vi, om vi vill, kan få sova i ett hus i natt vid norrfjärden. Där finns bastu och annat gött som lockar!

Jag kollar kartan lite snabbt och tolkar att det känns som en rimlig distans om vädret är som det var igår. Dock ska det blåsa lite mer och dessutom nordligt idag. Blir därför osäker på om vi hinner men svarar att vi hörs under dagen då vi vet mer.

11.00

Campet är nedplockat och vi är i kajakerna, redo för dagens etapp. Vi beger oss ut i vinden som börjat bygga upp rätt ordentlig sjö.

14.45

Den första passagen på ca 10 km är avklarad och det är dags för lunch. Vi har hitintills paddlat genom meterhöga vågor i lagom mycket motvind. Även lyckas bemästra en kisspaus i ca 1 meter höga vågor. Vi konstaterar att vi inte kommer hinna till norrfjärden som fortfarande är ca 3,5-4 mil bort och tar istället sikte på Stocka, en liten ort som enligt kartan ska ha en hamn. Strax efter 15 ger vi oss iväg igen i nu ännu högre vågor (vissa uppemot 3 meter) och mer vind. Dock inga särskilt jobbiga för balansen eller så. De påverkar huvudsakligen bara paddeltempot.

18.00

Framme i Stocka och går in i hamnen där det ser ganska lugnt ut. Inga båtar i hamnen och en husbil på parkeringen.

Vi går i land, kollar om någon är på plats vilket det ej är. Duschar hittar vi däremot vilket gör oss lyckliga! Sakta men säkert börjar regnet smyga sig på och lagom till då vi ska börja packa ur kajakerna är det på plats. Det där riktigt blöta, ihärdiga regnet. Det blir till att hoppa in i regnkläderna för att sedan hastigt få upp tälten och en tarp mellan dem.

19.00 

När vi är mitt uppe i att slå upp tarpen får vi finbesök av Emils mor som kommer på besök. Trevligt och kul! Ungefär samtidigt kommer en hamnvärd ner med bil och undrar vad vi är för ena. Vi pratar lite och kommer bland annat in på Låt Östersjön Leva. Det slutar med att hamnen beslutar att erbjuda oss att sova och torka våra blöta saker i deras ”Bagarstuga”, en stuga där de brukar baka tunnbröd. Vi blir visade stugan och får nödvändig info.

20.30

Vi åker in till Hudiksvall med Emils mor och äter pizza.

23.00 

Tillbaka i hamnen igen. Vi flyttar in i stugan, sätter igång eld i spisen och fixar lite med det som behöver fixas.

00.32

Jag skriver denna mening och Emil har precis börjat småsnarka någon meter bort. Det är dags att lägga på några sista vedträn på elden innan jag också slumrar till för natten. Imorgon får vi sovmorgon innan vi ger oss ut i det enligt meteorologerna lugnare vädret. Vi får väl se hur det blir med det. Jag ligger i alla fall här och är återigen tacksam över folks vänlighet. Tack Stocka Gästhamn!

00.40

God natt!