Tankar om både känslor och konkreta saker

Ja då var det dags att skriva om det som verkligen betyder något. Sträckor, höjder och min prestation.

Eller? Är det de sakerna som betyder något? För mig är det ju inte det som är det viktiga och framförallt inte det jag kommer att komma ihåg, men jag vet, om man inte har varit med och sett vyerna, platserna och människorna, finns det inte mycket annat man kan intressera sig för. Vi gillar ju det som är konkret och gärna om det konkreta är speciellt på något sätt. Till exempel att höra hur många timmar någon har tränat för att vinna det där OS-guldet eller hur långt någon gick varje dag med ryggsäcken som vägde så mycket. Det är ofta det där smaskiga som vi vill åt och vill höra om, men vad spelar det egentligen för roll? Det som borde spela någon roll är väl vad man har upplevt och vilka olika känslor man hade när man gjorde det. Vilka Jävla känslor ligger bakom leendet som nu syns på Saras läppar? DET är väl det intressanta?

Jag gillar också det konkreta. Det är så enkelt och det ger än möjligheten att själv fantisera ihop vad som upplevdes och kändes under de sträckorna och timmarna. Om någon skriver att den har vandrat fem mil en dag så förstår man så klart som läsare att det har varit jobbigt, men var det verkligen det? Eller Hur jobbigt var det? När var det jobbigt? När var det inte jobbigt? Vad såg personen och vad var det för tankar som snurrade i huvudet? Eller tar vi helt enkelt för givet att det här är nån sorts supermänniska och att vi aldrig skulle kunna göra något liknande?
Jag gillar som sagt också det konkreta och tycker det är jätte skönt att veta precis hur långt och länge man har gått varje dag. Det är liksom skönt att kunna sätta en stämpel på sig själv och sin dag utefter siffror, precis som man gör om man läser om någon annans prestationer på en blogg till exempel. Även om man själv faktiskt vet vad som ligger bakom de där sträckorna och de där dagarna så tar ens fantasi över och dömmer än efter vad siffrorna säger. Om jag till exempel ser att jag gått långt en dag och kortare en annan så tänker jag helt naturligt att den långa dagen var jobbigare, även om jag vet att så kanske inte var fallet. Det kanske finns en anledning till varför den korta dagen blev kortare. Det kanske ligger något bakom det.

Det jag försöker komma fram till är helt enkelt att JAG inte vill dra in mig själv i världen av siffror och egna domar av mig själv och det jag upplevt. Det var så skön för under vandringen hade jag ingen aning om hur långt jag gick varje dag eller hur många meter jag gick uppför. Jag visste nästan ingenting, bara var jag var och vad jag hade upplevt. Jag tänkte dock ofta på hur lång tid saker tog och var ofta stressad att hinna så långt som möjligt varje dag, så det är något jag måste jobba bort. För jag vill verkligen inte vara styrd av sådant när jag är ute och vill inte ägna tankarna åt det. Det finns så mycket annat jag hellre vill tänka på när jag går.
Nu är jag dock tillbaka och jag vet att folk ofta vill höra om hur långt man gått och jag kan ju faktiskt inte skriva om alla tankar och känslor jag hade under hela resan så jag antar att jag istället får ge en någorlunda bild på hur långt jag gick under dagarna. Det som skiljer Alperna från Svenska fjällen är dock den kuperade terrängen, så det går tyvärr inte riktigt att bara mäta de sträckor man gjort på en karta och räkna höjdkurvorna som man annars gör. Det jag har gjort är därför att kolla på en hemsida och på så sätt fått den (ungefärliga) totala sträckan, stigningen och nedstigningen.
Under åtta dagar gick jag 170 (+) km, 10 000 (+) höjdmeter upp och 7 000 höjdmeter ner. Genomsnittet per dag blir alltså 21 km, 1250 höjdmeter upp och 875 höjdmeter ner. Vissa dagar gick jag kanske fem timmar och andra dagar mer än så. Det berodde lite på hur övernattningsmöjligheterna låg och hur varmt det var ute. Om jag var trött så stannade jag och om det fanns möjlighet att gå vidare så gjorde jag det. Till skillnad från många andra vandrare hade jag dock väldigt liten packning och det gjorde att jag kände mig väldigt snabb och stark (hehe).

Allt jag hade med mig på resan var noga utvalda och genomtänka saker, jag ville nämligen inte ha mer packning än vad som verkligen var nödvändigt.
Det jag hade med mig var:

  • Regnponcho (Som även fungerade som bivacksäck, istället för tält)
  • Fleecetröja
  • T-shirt och långärmad tröja (båda i syntet faktiskt men hade nog varit bra om den långa var i ull, för att slippa lukten..)
  • Shorts och långbenta löpartighets
  • SportBH
  • Mössa och tunna ullvantar
  • Keps!
  • Strumpor (Skulle haft två par men det blev bara ett par tyvärr… =Snuskigt även om jag försökte tvätta dem varje dag)
  • Solglasögon (dem använde jag nog aldrig heller men det är väldigt viktigt att ha, egentligen..)
  • vattentät (tunn) packpåse (för kläder och mobilladdaren)
  • Klocka (vattentät, men ingen saterlitklocka. Hade varit kul att se hur jag gick men det var som sagt skönt att slippa. Det kan dock ses som säkerhetsutrustning att alltid kunna se exakt var man är om man inte vet det och behöver hjälp)
  • Pass, bankkort och kontanter (i en plastficka) (Viktigt att alltid ha massa kontanter med sig! Det lärde jag mig..)
  • Karta och kompass (Behövs inte alltid men när det behövs så behövs det!)
  • Anteckningsbok och penna (Väger en del men det är det värt! Jag hade bläckpanna men kom ihåg att det inte fungerar om det blir blött)
  • Mobil (vatten- och svettät) och laddare
  • Tandborste, liten förpackning tvål och en liten tandkrämstub (Haha det går jätte bra att trycka över tandkräm från en större tub till en liten! eller bara köpa en ny liten ^^)
  • Binda och tryckförband
  • Solkrämsstift
  • Värmepåse (ganska liten men såå skön att ha om natten blir kall)
  • Strips, allergitabletter x2, plåster x2, rengörings wipes x3 och dextrosol
  • Liite toapapper (för nödsituationer)
  • Vätskesystem med slang (som camelback men annat märke. Otroligt skönt när man går)
  • Vattenrenarrör (använde faktiskt aldrig det men det kanske jag borde ha gjort ibland)
  • Silvertejp, synål och tråd (detta satt runt vattenrenarröret för att spara vikt och för att ha koll på det)
  • Ryggsäck (17 L, 400 g)
  • Sovsäck (köpt dag 6, 380 g)
  • Trailrunningskor (Riktigt skönt att slippa tunga kängor och det fungerade alldeles utmärkt!)

Eftersom jag hade så lite på ryggen kunde jag transportera mig snabbt vilket var väldigt skönt och roligt. Det gjorde att uppförsbackar var rena nöjet och trotts att jag inte gillar när det går nerför så vara det ändå uthärdligt när jag inte bar så tungt på ryggen.
Några jag träffade på vägen kunde inte förstå vad de hade som inte jag hade. Deras ryggsäckar var ändå dubbelt så stora som min. Men jag tror att när man väl tänker efter och försöker lighta sin packning märker man att det faktiskt är ganska mycket man kan ta bort utan att man saknar det. Till exempel; vad i reperationskittet behöver du faktiskt? Om man inte har mycket utrustning med sig är det inte heller så mycket som kan gå sönder och behöver fixas. Alltså, vad i utrustningen kan gå sönder och på vilket sätt? Vad måste du ha med sig för att laga de skadorna? Jag kom fram till att jag egentligen bara behövde lite silvertejp, en synål och lite tråd.
Ungefär samma fråga ställde jag mig när det gäller personliga skador. Vad kan hända och vad behöver jag då? Stukningar, överbelastade knän, mindre skär- och skavsår är ganska stor risk för att få så jag tog med grejer som kunde lösa det. Det hade inte heller varit omöjligt att få ett större sår eller en allergireaktion så sådana, mer akuta skador, var jag också tvungen att ha utrustning till. Jag hade alltså det viktiga med mig men totalt sätt blev vikten ändå mycket lägre än vad mitt vanliga förstahjälpenkitt väger. Man behöver inte massa små plåster, en sax eller ens en förpackning att packa detta i.
Vanligtvis har jag inget emot att bära med mig lite extra grejer. Det är skönt och faktiskt ganska kul att ha med sig grejer så man klarar av vad som än händer, men om man ska bära med sig så lite som möjligt så är det mycket man inte behöver. Det är även bra om en sak kan användas till flera saker. Jag valde t ex att inte ta med varken regnjacka, regnbyxor eller bivacksäck och hade istället bara en regnponcho.
Det ända jag inte hade, som de andra vandrarna med betydligt större ryggsäckar hade, var en liten handduk, men det fungerar faktiskt helt okej att använda kläderna som handduk också.
När man är ute en länge period är det dock viktigt att hålla hygienen och att tvätta sig varje dag är inte bara viktigt för lukten utan också för att inte börja frysa eller få skavsår. Samma sak med kläderna. Så fort man har chansen är det bra att tvätta dem så gått det går.

Ja nu vet jag inte riktigt vada jag har skrivit om faktiskt… Det här skulle ju vara ett inlägg om det faktiska praktiska bakom resan men jag lyckades tydligen inte hålla mina personliga tankar borta ändå. Så nu blev det ett himla splittrat inlägg det här utan vidare röd tråd, men äsch mina inlägg på den här bloggen är ju faktiskt mest för min skull. Ytterst lite för eran skull egentligen men det är klart att jag vill skriva om det som intresserar er också. Så även om jag i detta inlägg helt dissade min kompis Rebeccas förfrågan om hur långt jag gick varje dag så uppskattar jag verkligen kommentarer om vad ni tycker och vill veta mer om! Nu när jag är hemma från turen och egentligen ska skriva en rapport om den så uppskattar jag verkligen om ni har funderingar som jag kan svara på istället för att lägga tid på att skiva den tråkiga rapporten ^^

 

Tack för mig Frankrike!

Det är så otroligt tråkigt att jag sitter här i en soffa på Gärdet i Stockholm och skriver detta. Jag önskar verkligen att jag kunde fortsätta vandringen och få se hela leden ner till Nice. Fast det är klart, om jag verkligen, verkligen hade velat det så hade det varit möjligt.

Anledningen till varför jag inte fortsatte var bland annat för att jag inte hade råd. Redan efter sex dagar hade jag gjort av med mer än dubbelt så mycket pengar än vad jag planerat för Hela turen. Hur var detta möjligt?! Jo jag hade väl i drömmarnas värld tänkt att det skulle vara mycket billigare att bo och äta längst leden än vad det faktiskt var och på grund av den lilla packningen jag hade var jag väldigt beroende av sämhället och refuges. Det kostade mig alltså ganska mycket att bara få de basala behoven, som mat, värme och sömn, tillfredsställda. Som (inte fattig men ändå) student var det ganska jobbigt att behöva lägga ut massa pengar varje dag och känna att det tyvärr var ända alternativet. När jag kom till Chamonix trodde jag att utgiftsproblemet skulle lösas då jag köpte en sovsäck där (lång historia till varför jag inte hade skaffat en tidigare) som jag skulle kunna sova i istället för att sova i refuge eller gesthaus, men efter första natten under bar himmel insåg jag att inte heller det var hållbart. Jag frös hela natten och kunde inte sova ordentligt (för att inte nämna att det egentligen inte ens är lagligt att övernatta var som helst i naturen…) och hur skulle jag då klara av att gå långt och inte få någon vettig sömn under 19 dygn till? Det hade jag inte klarat. Trotts att jag köpt en sovsäck nu var jag alltså ändå beroende av platser att övernatta på längst vägen. SUCK..!

Jag funderade kring det här och på för och naktdelar med att avbryta vandringen och ställde mig följande frågor: Varför ville jag så gärna fortsätta? Var det för att kunna säga att jag har gjort hela leden och skriva om det på bloggen eller var det för att jag ville spendera de kommande veckorna på fjället och att gå varje dag? Svaret på den frågan var att jag ville kunna säga att jag klarade mitt mål att göra hela leden och att jag var väldigt sugen på att få se alla delar av franska alperna. Men då kom nästa fråga: Ville jag lägga de pengarna på att fortsätta och vad kunde jag annars göra om jag åkte tillbaka till Sverige? Nja jag ville inte riktigt lägga de pengarna då jag har många intressen, och där av kostnader, i livet som jag också prioritear och inte vill behöva avstå från. Att då sattsa allt på vandringen, som jag ändå hade håll på med i sex veckor (i och med att jag precis varit i Österrike och vandrade i fem veckor), var kanske inte riktigt det jag ville. Jag var alltså ganska nöjd med den tiden jag hade fått i alperna och kunde tänka mig att göra något annat än att fortsätta gå. Rent praktiskt fungerar det även bättre för mig att komma hem nu och skriva rapporten jag ska göra om den här vandringen eftersom det annars hade blivit otroligt stresig att hinna klart med den i tid.

Efter splittrade tankar och funderingar hit och dit, bestämde jag mig alltså för att avbryta turen och åka tillbaka till Sverige. Utan större aning om hur eller när jag faktiskt skulle komma hem, hoppade jag på ett tåg i en by och kom faktiskt hem 20 timmar senare. Och här är jag nu. Ledsen över att jag avbröt turen men ändå övertygad om att det var bästa alternativet för mig. Ibland blir det inte som man tänkt sig, men det är ganska skönt att kunna vara spontan och ändra sina planer också. Alperna står förhoppningsvis kvar ett tag till och jag kan alltid åka tillbaka dit igen. Jag tackar alltså Alperna för den här gången men INTE ALLS för alltid! Det är alldeles för vackert för att undvika och om man inte har varit där och vandrat förut så rekommenderar jag det verkligen!

Det kommer ytterligare ett inlägg om GR5 om några dagar då jag tänkte prata mindre om tankar och mer om det faktiska praktiska med sträckor, packnkng, etc. etc. Så håll utkik efter det!

, ,

Dag 1-4

Fyra dagar har gått och jag har gått och gått och gått. Nä okej totalt sätt har jag väl inte gått så himla långt eller länge, men jag har inte hunnit med så mycket annat.

Första dagen var skit trist. Det var tråkig stig, ingen utsikt och trots att jag gick ca tre mil kom jag ändå ingen vart, eftersom leden bara slingrade sig öster ut (och jag ska ju söder ut). Så, otroligt meningslös sträcka helt enkelt. Men waw, då var det skillnad andra dagen! Jag började dag två med att gå upp till toppen av ett berg och byns skidområde, vilket var väldigt skönt då mina benmuskler nu är vana med att gå uppför och inte på platten. Väl där uppe möttes jag av en vacker utsikt för första gången på resan och stigen gick på en bergskamm bort till ännu fler vackra vyer! Om jag första dagen hade tvilat på vad jag gett mig in på så var jag nu jäkligt glad att jag hade gjort det.

Tredje dagen började också med stigning (gud vad skönt om det bara hade varit uppför och inte så långa sträckor eller så mycket nerför under dagarna!) Och ett otroligt strålande väder! Fast det var kanske lite för varmt för att vandra i till och med.. Det gick bra på förmiddagen men när jag kom fram till första stugan kl. 14 och tänkte på att jag skulle gå lika mycket till den dagen, då var jag inte lika pigg längre. Därför bestämde jag mig för att bara gå två timmar till och sova i en annan stuga än plaerat. Det var i och för sig lika bra det för denna stuga låg otroligt fint placerad!

Dag fyra – idag alltså, började jag gå ganska tidigt på morgonen och hade därför många timmar på mig att gå till nästa stad/by. Jag kom dit redan klockan två så jag bestämde mig för att vila där ett tag och sedan gå en liten bit till till nästa by. Här har jag nu fått ett bra och billigt boende i skydd från åskan och regnet.

Vi får se vart jag går i morgon. Det finns en liten chans att jag kan ta mig hela vägen till Chamonix men jag försöker intala mig att ta den sträckan på två dagar istället. Det finns ju ingen anledning att skynda sig om man inte måste.

Kroppen känns stark även om jag så klart är lite stel nu efter fyra dagar, men fullt fungerande är jag fortfarande. Jag har som sagt märkt att jag är bra och snabb på förmiddagarna, när jag inte gått så länge eller så mycket nerför, men de sista timmarna på dagarna kan vara mindre kul. Jag är inte van att fortsätta vandra efter kl. Två/tre på dagen så det är mitt fysiska/psykiska problem.

OJ va det blixtar ute nu! Jätte mysigt att sitta här under tak och kolla! (Sidospår)

Nä nu tror jag faktiskt att jag ska sluta skriva. Det är så himla segt att göra det via en telefon… Men om ni har några frågor så kan jag absolut svara på dem! För det är väldigt mycket som jag inte har skrivit om nu men jag får nog ta lite i taget så det inte blir alldeles för långtradigt det här.

Imorgon får vi se

Ni kanske känner igen känslan när man har bestämt sig för något men i bakhuvudet egentligen tänker ”va fan, det fungerar ju inte”, men man ändå kör på och försöker ignorerar de där tankarna. Jag är en sån person som är väldigt duktig på att ignorera de realistiska tankarna om jag har bestämt mig för något annat och det är just det jag har gjort nu i några månaders tid. När jag bestämde mig för att göra ett nytt äventyr i sommar, och framförallt när jag bestämde mig för vad det skulle vara, ringde mina realistiska varningsklockor men jag valde att strunta i dem och köra vidare ändå. Jag tänkte: ”Hur svårt kan det vara? Det finns ju de som gör otroligt mycket svårare expeditioner så varför skulle inte jag kunna korsa de franska Alperna?”. Ja jag kom ju inte på något riktigt svar på den frågan så jag bestämde mig helt enkelt för att köra. (Eller rättare sagt, jag kom inte på något svar på den frågan som jag tillät mig själv att tänka så därför kändes det som en bra idé..)

Nu när jag är här, i Thonon-les-Bains och starten för mitt äventyr, måste jag säga att jag faktiskt är lite nervös. Haha, idag när jag åkte hit var jag till exempel helt konstig och kände inte alls igen mig själv. Jag tror det var för att jag är så pass ovan med att vara nervös över sådana här saker att jag helt enkelt inte fattade mina egna känslor. Och det ledde till att jag bara blev ännu mer konstig och nervös ^^
Det kanske är så att jag äntligen börjar förstå vad jag gett mig in på..?

Imorgon är det i alla fall dags för mig att ta över frilufsarnas stafettpinne och försöka mig på det äventyr som jag har bestämt mig för att göra. Nämligen att korsa den franska delen av Alperna, från ‘Genèvesjön’ till Nice.
Är jag redo?
Nej det är jag verkligen inte!!
Men en vis kompis sa en gång till mig att man aldrig kan vara helt redo. Man kan ju aldrig veta vad som väntar så hur ska man kunna vara redo för det?!
Det är i alla fall så jag försöker vinkla mina tankar nu, så att jag inte blir allt för nervös och stressad. För nu har jag bestämt mig och då får jag köra och se hu det går! I värsta fall går det helt enkelt inte och i så fall är det ju bara att åka hem. Inget mer med det. Då har jag ändå testat och har något att skriva om. Antagligen kommer jag uppleva och lära mig mycket även om det inte skulle hålla hela vägen. Fast shit, det är klart att jag ska ge allt vad jag har! Och även om jag är lite nervös tror jag ändå att jag kommer att klara av den här leden och ta mig till Nice! Annars skulle jag nog inte tagit mig ända hit till Frankrike för att försöka. (Eller är det hjärnspökerna som är i farten igen och försöker dölja det realistiska..?) Imorgon får vi se.

Vad ska jag göra då?
Vandra/springa från Thonon-les-Bains till Nice via en led som heter GR5. Den är ca 60 mil lång och har en total stigning på ungefär 30 000 höjdmeter och lika mycket ner. Jag har planerat 20 vandringsdagar och 4 extradagar för dåligt väder, vila eller annat. Jag kommer bo både inomhus och ute under bar himmel och kommer köpa mat längst vägen. Jag har ändast en ryggsäck på 17 liter och tro det eller ej men den är inte ens helt full!
Här på bloggen kommer jag att skriva så fort jag har internet och om man vill följa mitt äventyr på Facebook eller Instagram finns vi även där under samma namn, nämligen ‘frilufsarna.se’.

Nä nu får det vara nog skrivet för idag, för det blir mer imorgon igen! Nu ska jag läsa ut min bok och sen försöka sova i detta väldigt varma rum. God natt! (Eller god morgon / God dag, beroende på när ni läser detta)

Inspiration

I två dagar nu har jag skolkat från träningen. De två tidigare veckorna har jag sprungit 7 km tre gånger i veckan (+lite annan träning) men den här veckan skulle jag öka den distansen och springa 1 mil istället. Både i måndags och tisdags klarade jag det här och var väldigt nöjd med mig själv då det är jäkligt psykiskt svårt att springa så långt på springband. När onsdagen kom gick det däremot inte lika bra att ta sig till gymmet och det slutade med att jag stannade hemma. Den lata sidan av mig lyckades övertala den beslutsamma med att jag behövde vila knäna en dag då jag hade känt LITE överansträngning i knäna när jag sprang i tisdags. Jag hoppade alltså över att träna i onsdags och i går när jag slutande jobba klockan halv åtta på kvällen var jag för hungrig för att gå till gymmet direkt. Jag gick därför hem för att äta middag och där blev jag sen kvar…

Egentligen är inte det här världens problem, men när man har en tydlig plan och sedan inte följer den blir man besviken på sig själv och (i alla fall för mig) slutar det med att jag går emot mina planer ännu mer. Om jag hoppar över träningen på onsdagen slutar det med att jag hoppar över den på torsdagen också. I värsta fall hoppar jag till och med över alla planer resten av veckan. Bara för att jag tog ett litet snedsteg en av kvällarna. DET HÄR är däremot ett problem! Jag har så pass kort tid på mig att göra mig redo för resan i sommar, att jag inte har råd att träna lite hipp som happ fram till dess. Om jag gör det kommer jag inte klara av att korsa alperna.

Så vad ska jag göra för att inte hamna i den dåliga spiralen då jag låter ett misstag leda till massa andra?

När jag bestämde mig för att göra turen satte jag upp punkter på saker som skulle bli svåra och saker jag måste jobba med för att lyckas med mitt mål. En av grejerna var att jag aktivt måste inspirera mig själv, så att jag inte låter latheten eller något annat ta över och få mig att strunta i målet jag satt upp. Det kan till exempel handla om att läsa om andra äventyrares resor eller springa upp på fjället en dag och kolla ut över bergen. Sånna här saker inspirerar mig otroligt mycket och brukar ge mig ny energi och livsglädje som jag sedan kan använda till något bra. De som känner mig vet dock att jag också är jävligt lat och när jag känner mig nere och oinspirerad har jag svårt för att ta tag i mig själv och söka inspirationen som behövs för att jag ska ha lust att t ex springa den där milen på gymmet. Men om jag inte gör det blir jag ju ännu mer deppig och ger kanske upp hela veckans planer. Eller kanske till och med hela projektets planer! Jag kan alltså inte låta det här ske!

Den här morgonen vaknade jag även av några meddelanden på Facebook som jag verkligen inte ville ha och (nu kommer ni säkert bli nyfikna men det är inget ni behöver veta) de gjorde mig jävligt besviken på mig själv. De (eller jag. det var ju mitt fel) fick mig (får mig fortfarande) att känna mig otroligt vilsen och arg på mig själv och jag vet inte vad jag ska göra…

Lite senare satt jag och kollade igenom instagram och kom in på en sida som heter ‘iskogochmark’ (som ‘i nöd och lust’ nästan!). Den ägs av en fotograf här i Åre och bilderna och bildtexterna på den sidan fick mig att glömma mina problem för ett tag. Istället för att tänka på problemen insöps jag av den mäktiga och vackra naturen på fotona och de fick mig att komma ihåg vad jag verkligen älskar och brinner för. Jag brinner för naturen och det är mycket för naturen jag vill göra korsningen över Alperna. Det är mycket för naturen jag har satt mina mål och därför jag måste palla mig till gymmet och följa planerna jag har. Även om jag är lite trött eller hungrig för stunden.

Jag har nu haft två dagar av lite motivation och har skolkat från träningspass. För att komma ur den här dåliga cirkeln ska jag under hela dagen aktivt inspirera mig själv och på så sätt få ny energi och motivation. Det är ett konkret, realistiskt och mätbart mål som nu är nödvändigt för att få mig på banan igen. Och jag vet att jag kommer klara det.

Det har börjat!

Vet inte om jag ska säga att det här äventyret börjar i sommar och att målet är att korsa Alperna och ta mig till Nice. För mig har ju äventyret redan börjat och målet är inte alls något man kan definiera med en sträcka eller en specifik plats, det är att göra allt jag kan för att förbereda mig så bra som möjligt och framför allt att utvecklas som person. Helt enkelt att bestämma mig för något och att sedan försöka mig på det.

Den 6 mars, när jag bestämde mig för att springa leden, var jag både otränad och i ganska dålig psykisk form. Jag ville få en nystart och ändra mina rutiner. Jag ville bli trygg i mig själv igen. För att nå dit behövde jag ett mål som jag måste jobba hårt för för att nå. Så att jag inte kan fuska och ger upp på vägen. Målet behövde också vara något jag verkligen vill uppnå och innehålla något jag älskar. För om man ska orka kämpa för något behöver det ju ge något tillbaka när man i slutändan lyckas. Så vad passade bättre än att hitta tillbaka till löpningen och att göra det i storlagen natur som jag länge har velat se mer av?

Det var förra våren som jag fick upp ögonen för att springa. När man kommer förbi den där tröskeln när varje minut är en längtan till att stanna, är det otroligt avslappnande och ger mig ett stort rus av lycka. När snön och vintern kom här uppe i Åre försvann dock motivationen till att springa och jag tappade i princip all kondition och hälsosamt levene. Det ledde sedan till att jag blev deppig och otrygg i mig själv… Jag ska inte påstå att jag var helt stabil innan vintern heller men för att må bra har jag insett att jag i alla fall inte kan fortsätta som jag har gjort nu den senaste tiden. Att tvärt ändra mina rutiner och börja träna igen var alltså nödvändigt.

Drömmen och planen att springa GR 5 och att korsa Alperna började alltså den 6 mars och målet är inte Nice, utan att förbereda mig innan dess och framför allt att utvecklas som person och bli gladare igen. Att få energi av att göra det jag älskar och att ge mig en utmaning som jag inte kan fuska mig till är det jag behöver just nu. Jag hoppas och tror att det här äventyret kommer ge mig så mycket mer än bara tre otroliga veckor i Alperna. Jag hoppas att det kommer ge mig kunskap och motivation jag kan ta med mig resten av livet. Det är målet!