Jag kickar in vänsterpjäxan i det tunna skarelagret. Den går rätt igenom, in i sockersnön under. Prövar att belasta den, försiktigt, men så fort vikten flyttas över så brister snön och foten sjunker ner i nivå med den andra. Försöker på nytt, nu med högerpjäxan, tar hjälp av hela överkroppen för att fördela vikten på så stor yta som möjligt. Drar i alpinyxan som sitter löst förankrad i den förrädiska snön, precis inom räckhåll. Den 45-gradiga sluttningen visar ingen hänsyn till trötthet. Jag får fäste med foten i knähöjd, ställer mig upp, tar några djupa andetag, och försöker med vänsterpjäxan igen. Upprepar. Bara 300 höjdmeter kvar.
Molnet kring Gaustatoppen blir tätare för varje steg. Under mig suddas konturerna ut, och det branta snötäcket smälter mer och mer in i den avlägsna bakgrunden. Vinden rycker och sliter, kastar upp snö som yr runt och letar sig in till huden mellan skidglasögonen och den högt uppdragna buffen. Jag skrattar för mig själv, lite vemodigt, men mest ironiskt. Hur kommer det sig att jag alltid lyckas hamna i whiteout och storm? Vad håller jag på med egentligen? Tänk om någon kunde se mig nu, kravlandes på alla fyra. Jag ler igen, borde ta en selfie men orkar inte gräva fram telefonen från ullfleecens bröstficka, inte när det är så mycket snö i rörelse. Blodsockernivån påtalar att det är dags för en paus, så jag kryper in bakom en sten och lägger mig. Halar fram en halvt frusen energibar från benfickan och knaprar på. Stenen erbjuder inte mycket mer än mentalt lä, men det känns tillräckligt för stunden.
Med nya krafter tar jag mig sakta men säkert uppåt, och efter ytterligare en stund så börjar kammen plana ut lite. I takt med att snön blir hårdare så tilltar dock vinden i styrka. Skidorna som sitter spända på ryggsäcken blir till ett segel, vilket tvingar mig att fortsätta på alla fyra. Nu är den största utmaningen att inte blåsa omkull. Lyckas sparka in steg knappt djupa nog för pjäxans tådel, yxan gör det största jobbet.
Plötsligt tar lutningen slut. Känslan är fantastisk när jag inser att jag kommit upp på Gaustatoppens ikoniska tvärgående rygg. I diset skymtar jag toppen bara 50 meter bort. Framme. Äntligen. Eller ja, halvvägs i alla fall, men tidsmässigt är det mesta avverkat. Jag ser på klockan som visar 4 timmar blankt. ”Bara” 2,5 timme längre än det tar att gå upp den vanliga vägen. Bara 15 gånger så jobbigt.
Sista biten till toppen visar sig vara mer avancerad än jag räknade med, men efter en stunds exponerad klättring över kroppshöga snötäckta stenblock balanserande på kammens egg tar jag mig till slut fram. Jag bränner av lite bilder och fortsätter sedan vandringen längs kammen, bort mot de inte fullt så branta rännorna. Inte en chans att jag kastar mig ut i en 50 grader brant ränna för första gången, inte utan sikt och sällskap.
Föret på vägen ner är hemskt. Vindpackat, ojämnt och stenhårt. Med mina trötta lår klarar jag inte att ta mer än några få svängar i följd innan jag behöver bromsa upp farten. Det tar sin tid, men även om det är plågsamt så njuter jag. Svängarna efter en tung klättring smakar allt lite extra gott. Och så vet jag ju att det väntar en nygräddad pizza och en stor kopp varm choklad med grädde och marshmallows på mig där nere!
Lämna ett svar