Efter midnattsturen med Jonna så var jag rätt sliten i kroppen, men eftersom vädret fortsatte vara så otroligt fint tog det emot att sova bort hela dagen. Johan, Johanna och Jonna åkte söderut vid lunch och Rosalinn hade börjat känna sig mer krasslig igen, men jag och Mathias var ändå sugna på att göra någonting på eftermiddagen. Vi packade väskorna, spände skidorna på ryggsäckarna och knatade sedan iväg mot Sultinden, tusenmeterstoppen precis ovanför vårt camp.
Mathias körde skalkläder utan underställ, medan jag körde underställ utan skalkläder. I slutändan vart vi båda överhettade ändå… Sultinden i bakgrunden!
Snackspaus och dags att ta på sig mer kläder efter ungefär 500 höjdmeter.
Snön var rätt hård när solen gått runt krönet, så vi satte skidorna på ryggen igen och började boota upp för det branta partiet.
Det var en riktig evighetsbacke som aldrig verkade ta slut. Trots att snön var väldigt bra att boota i så var det rätt slitsamt.
Utsiktspaus.
Och så mer bootning…
Till slut kom vi upp på kammen och solen igen, bara för att inse att det var för exponerat för att fortsätta utan stegjärn och yxor.
Vi passade i alla fall på att njuta av utsikten. Foto: Mathias Jansson
Plan B vart ett åk ned på baksidan.
Rännan var fin men stenhård, och åket blev lååångt.
Det är alltid svårt att få perspektiv på bergens storlek, men man känner sig oftast väldigt liten i alla fall.
Jibb på vägen tillbaka.
Snön gick inte hela vägen ner till vattnet här eftersom det var sydläge, så det blev lite mixad åkning ett tag. Foto: Mathias Jansson
Vi tog en kvällsutflykt och kollade på solnedgången, vilken typ aldrig sker vid den här tiden. Foto: Mathias Jansson
Det ser förhoppningsvis mycket mer dramatiskt än det var… Foto: Mathias Jansson
Rosalinns havsros som Mathias snällt fick ta emot.
Lämna ett svar