Kvällen vi satte vårt nya camp efter Tromsö regnade det lite grann, och molnen låg täta runt topparna. Enligt meteorologerna skulle det komma ett väderfönster från nästföljande eftermiddag och ungefär 12 timmar framåt, så vi sov och vilade bort förmiddagen vid fjordstranden. Mycket riktigt började det spricka upp efter lunch, och på eftermiddagen gav vi oss av upp mot Fugldalsfjellet, en av de högsta topparna i Lyngen med sina 1686 möh. Det innebär ju också att det blir 1686 höjdmeter att gå upp, eftersom vi startar från havsnivå, vilket är en ganska rejäl bit. Många höjdmeter att gå har ju dock sin fördel på vintern, och i det här fallet innebar det runt 1600 fallhöjdsmeter med skidåkning.
Anmarschen startade en bit med skidorna på axeln, men ganska snart kunde vi huda längs den stora forsen som kom inifrån dalgången, och som ledde ner vatten från flera av Lyngens högsta toppar. Efter några kilometer på platten och lite hoppandes över vattendrag så kom vi snart fram till partiet där det brantade på. Ett stort snöfält ledde upp till insteget av den långa rännan som var nästa etapp. Medan vi gjorde slag i den knepigt slushiga snön rann det snö ut ur flera andra rännor vid sidan av vår. De hade mer västlig exponering och låg fortfarande i kvällssolen. Så fort vi klev in i rännan vart det skugga, och en nästan 900 höjdmeter lång bootning inleddes.
När vi toppade ut hade solen slutat värma, men den lös fortfarande upp bergstopparna i bakgrunden. Nästa etapp var en stor glaciär som nästan sträckte sig hela vägen upp till toppen. I början ganska flack, för att längre upp branta på. Den var hård som betong och lättgådd i skymningsljuset.
Vägen till toppen tycktes aldrig ta slut, men efter vad som kändes som en mindre evighet planade det ut lite, och våra ansikten träffades återigen av solstrålar. Utsikten var helt magisk, det är lätt bland det vackraste jag upplevt.
Även om vi gärna suttit kvar en stund och fikat på toppen så var det vintertemperatur där uppe, och vinden kylde snabbt ned oss till huttrande tillstånd. Det blev en snabbfika och på med kläder innan vi åter kastade oss ner för skuggsidan.
Glaciären var relativt lättåkt, men när vi kom ner till rännan så hade den frusit på rätt bra. Insteget var stenhårt och brant, och när vi sedan kom ner en bit övergick föret till bristande skare. Hoppsvängar var enda alternativet, och att göra det i 900 fallhöjdsmeter tog på krafterna. Adventure skiing kallade vi det, precis som survival skiing bara att det var frivilligt. Slutligen kom vi ner till där det flackade ut och gled längs strömmen, hoppade över barmarksfläckar och promenerade slutligen ner den sista biten till våra tält. Morgonsolen lös upp bergen på andra sidan fjorden och det var helt vindstilla. Vi tvättade av oss kröp sedan in i våra sovsäckar, möra i kropparna men otroligt nöjda med natten.
Lämna ett svar