, , ,

En komedi på fjället och ett ultra marathon

Kvikkjokk-Ritsem, Padjelantaleden

 

Den sista juni kom jag och min tältsambo, Björn, fram till Kvikkjokks fjällstation efter en natt på tåget och några timmars buss. När vi klev av bussen tittade vi till flaggstången som står på en liten höjd alldeles intill fjällstationen. En flaggstång som ser liten ut för världen men har mycket större betydelse för mig och Björn, då det var där vår historia började. Men snart skulle vi ta båten över dit Padjelantaleden startar. Vi satt förväntansfulla och väntade på vår båtförare, Björn, en man som kan sin grej. Han var några minuter sen. Han hade blivit bjuden på en glass som hade börjat smälta så det hade blivit lite av en krissituation. Han gick och hämtade båten vi skulle åka i – det var jag, Björn, en Nya-Zeeländare och båt-Björn såklart, han gav oss en extra tur med lite forsränning och in på ett smalt och grunt delta och släppte av oss när det inte gick att komma längre. Då startade vi vår vandring, in i barrskogen, med en karta i handen och 19 kilo på ryggen. Vi kom fram till stugan Nunjes framåt fem-tiden då vi fick tips att slå upp tältet i Tarradalen intill vattnet.

Nu hade vi varit i björkskogen ett tag och efter att ha passerat tre till stugor i den fina dalen började det gå uppåt mot kalfjället. Hittills hade vi haft tur med vädret, en riktigt bra start på vandringen, och maten hade varit den bästa vandringsmaten jag någonsin haft. Färsk mat som vägde lite extra men så värt det. I takt med varje höjdmeter vi tog så började det blåsa upp. Det började bli molnigt och kallt, ibland kom även några droppar från himmeln. Uppe på kalfjället ser det helt annorlunda ut jämfört med i dalen. Det är snö på marken och is på sjöarna och där det inte snö är det blött, som en svamp som sugit åt sig vatten och det kommer fram när ett tryck på marken marken finns. Strax innan Duottarstugorna hittade vi en torr och snöfri tältplats, där åt vi den mat vi längtat efter – sojafärs med tacokryddning och nachos. Det skulle vi få ångra. Maten skapade en gas som kunde ha utplånat en hel stad. Men tillbaka till tältningen. Det var en riktigt kall natt, även för mig som hade en sovsäck på cirka minus 7 grader, men för att min tältsambo skulle överleva natten fick vi dela på sovsäckarna även om jag försökte låtsas-sova när han frågade om att få lite av min sovsäck ett tag.

På morgonen gjorde vi oss redo för ännu än dag med snö. Dagen innan hade vi fått testa på två kalla vad och en snöbrygga som var redo att falla vilken dag som helst, vad denna dag skulle erbjuda visste vi inte riktigt men vi visste att det skulle bli tufft, speciellt när vi möttes av ett regn så fort vi klev ut ur tältet. Efter vi gått förbi Duottar och tillslut navigerat vart leden gick under all snö kom vi fram till ett vattendrag som var dubbelt så brett än vanligt. Det var 50 meter brett nu och i mitt huvud gick en ända mening (en mening som jag egentligen skulle höra en vecka senare av en gammal gubbe i Singi) ”Jag vägrar vada! Jag vägrar vada!!” Jag slapp vada…med mina höga kängor klarade jag vadet utan att bli blöt om fötterna. Vi fortsatte framåt och fann leden igen tillslut, denna gång var det vid ett annat vad. Kanske 25 meter långt men vi gjorde missbedömning. Vadet började i väldigt lågt 15 meter. Sen började det bli djupare, knädjupt trodde vi, men efter 5 meter började vattnet gå över knäna. Och med några steg kvar så blev det såpass djupt att vattnet räckte till troskanten och jag hoppade och skrek av smärta när vi kom upp på land. Med blöta kläder hängandes på ryggsäcken och klädd i bara ett par regnbyxor på nederdelen så traskade vi vidare, i hopp om att bli varmare. När vi 8 km senare kom till en bro, hackade jag fortfarande tänder, så vi satte upp tältet och låg och värmde oss i sovsäckarna i några timmar innan vi tog tag i vår situation. Jag satte på mig mera kläder än tidigare och i det låga 1.5-manna fjällräven tältet satt jag och försökte trycka i mina fötter i mina blöta kängor. Det for ut ord som ”jävla”, ”hata” och ”känga” medan Björn satt ihopvikt och åt djungelvrål. När foten äntligen for in i skon plockade Björn ut sin tandlagning som lossnat av det sega godiset. Om jag inte haft mina höga kängor så hade jag gått i ett långt fotbad sista milen ner till den stora sjön vid Staloluokta. I Stalo knackade vi på till stugvärden, inatt behövde vi sova inomhus.

Klockan ett dagen efter var nästan allt torrt igen och vi fortsatte vidare och gjorde våra två obligatoriska mil och slog upp tältet på en knöl som heter Pårka. Kanske inte det smartaste att tälta uppe på en höjd, då vi på morgonen fick se att det snöade där vi låg. Denna dag blev den längsta vandringsdagen för oss, kanske berodde det på den lättvandrade terrängen, kanske för att vi var sugna på att komma ”i mål” i Ritsem snart. Tre mil senare slog vi upp tältet och efter en timma kom det någon som knackade på. Vi var nämligen nära ett par stugor och det var någon annan tältare som hade köpt bröd av henne. Det vattnades i munnen när vi förstod att de sålde bröd. Men vi höll oss, vi skulle strax lägga oss och vi skulle inte ha någonting till brödet ändå. Tidigare den dagen hade vi mött cirka 20 andra vandrare, det var troligen första båtlasset från Ritsem som kom. Vi jublade lite inombords att vi valt att gå då vi gjorde, för nå mycket människor har vi inte stött på. Vi stötte på en ensam tysk vid Duottar som vi fortfarande undrar om hon överlevt vandringen då hon gick i shorts och gympaskor när det var 3 grader. Det var inte förrens i Stalo vi mötte folk som flygits dit med helikopter. Men åter till torsdagen den 6 juli. Idag skulle vi till Ritsem, vi satsade på eftermiddagsbåten men det slutade med att när vi hade 4 km kvar att vi spurtade till 12-båten. Och som vi räknat ut kom vi i vår 6 km/h-marsch till Akkastugorna strax innan båten skulle gå, dock märkte vi då att båtplatsen låg 2 km längre bort så det var bara att skynda sig ännu mer och i samma stund som vi når båtplatsen så lägger båten till.

Efter 7 dagar hade vi gått hela Padjelantaleden på 160 km. En vecka med mycket lera, snö och vatten. En led som beskrivs som fin och bra led för förstagånsvandrare. Padjelenta var jätte fint! En sån perfekt blandning av fjällskog, kalfjäll, höga berg, vattenfall, stora och små sjöar. Att gå Padjelantaleden, om du är förstagångsvandrare, bör du tänka en gång till. Uppe vid Duottar var det jobbigt. Svårt att hitta leden och många vad (för den som inte har höga kängor). Kanske är det bättre där i slutet av sommarsäsongen men annars är det Staloluokta till Ritsem som är lättvandrat och att vandra i Tarradalen. Även vid lägre vattenstånd så är det en hel del vattendrag som måste korsas, kanske att det kan gå att hoppa runt på lite stenar för att slippa ta av sig skorna.

Flaggstången i Kvikkjokk

 

Tarradalen

Påväg mot Duottar

Framme vid båten som ska ta oss från Akka till Ritsem

Sitasjaure-Nikkaluokta

 

Vi satt inne på Ritsems fjällstation ett tag, studerade kartan, åt glass och drack kaffe, laddade telefonerna, köpte på oss lite mat och satt och pratade med ett rutinerat vandringspar som brukade vara ute på långa turer och hade nu med sig en massa kamerautrustning. De hade gått från Staloluokta och skulle till Treriksröset. De hade fått lägga om sin rutt på grund av snön och de hade också tänkt att gå Sitasjaure ut till Kungsleden men de tog det säkra istället för det osäkra och berättade att de bestämt sig för att fortsätta vandringen vid Vakkatovare. Vi hade också tänkt den tanken men vi är nog alldeles för äventyrslystna så efter en kort diskussion bestämde vi oss för att hålla oss till den ursprungliga planen. Efter att ha frågat om lift från Ritsem till Sitasjaure, som är en grusväg på två mil där leden går, men fått ett nej började vi traska iväg. Det är tydligen Vattenfall som äger vägen där och att det skulle bli problematisk med att få lift av någon på STF. När vi gick där brände det förbi en Vattenfalls-bil och förstod vad de menade på stationen när de sa att det inte var någon idé att försöka lifta av någon från Vattenfall. Om man lyckas få lift från någon som har en stuga vid Sitasjaure kan man få en hel del information om vattenkraftverket som är en tunnel från Sitasjaure ner till Ritsem. Bara av att veta att det finns ett vattenkraftverk i denna fina fjällmiljö säger rätt mycket om hur giriga människor det är som ligger bakom detta.

När vi kom fram till sjön där leden utan namn börjar på riktigt mötte vi två killar som precis gått från Nikkaluokta. De här killarna var de nästförsta att gå den här biten för säsongen, den första som gått hade gått för mer än en vecka innan oss. De pratade om några vad och massor av snö första biten ut till Tjäktjavagge. De hade filmat de senaste vaden, som skulle bli dom första för oss. Vi förstod när vi såg klippen att det inte var något att oroa oss för, inte med våra kängor iallafall. Det var bara ett vad, efter Hukejaure, som beskrevs som långt och knädjupt och det oroade vi oss för. Det var bara för oss att traska på, det började bli kväll och vi ville lägga oss så snart som möjligt. Max 300 meter från där leden börjat kommer vi till en liten jokk med en trasig spång som var delad på mitten och låg lite i vattnet. Men trots denna nästa lodrätta planka skulle jag ändå testa den. Två steg och den var snorhal varpå jag tappade fästet och for ner i bäcken. Där låg jag och plaskade, dyngsur på hela nederdelen och en genomblöt sko. Jag bytte om och fick gå i mina gympaskor och skutta runt för att slippa sätta mina enda torra skor i en vattenpöl och tog omvägar runt snön och ibland fick Björn gå några vändor över snöfälten – en vända med sin ryggsäck, en vända med min ryggsäck och en vända med mig på ryggen. Efter inte en så lång tid slog vi upp tältet på en torr och snöfri plätt. Där låg vi i våra sovsäckar och tackade en av vandrarna på båten till Ritsem som skänkte 700 gram bröd och en tubost och en tub messmör, för den här kvällen blev det macka och tubost till middag.

Vi steg upp den morgonen riktigt törstiga. Vi hade inte sovit i närheten av någon bäck så på första bästa ställe hävde vi i oss vatten. Halva den här dagen gick vi i som i en dalgång där vi hela tiden såg vart Hukejaure var. Vaden var som vi förutspått inga riktiga vad, men oj vad mycket snö. Det värsta var att det inte var bärande snö…Vi båda var helt slut och snurrade till i våra huvuden då och då, redan från början av vandringen den dagen. Vi kom senare på varför – vätskebrist samt att vi slarvat med måltiderna dagarna tidigare, speciellt bröd till både middag och frukost. Det var gott och enkelt men tyvärr ingen energi. Vi kämpade vidare den dagen och när vi kom förbi ett krön såg vi sjön Kaisejaure och på andra sidan denna sjön ligger stugan Hukejaure. När vi blickat österut kunde vi se Kebnekaisemassivet och det gav oss en helt ny energi. Vi gick igenom kartan igen och kom fram till att vi skulle chansa. Vi ville verkligen inte vada och i dalen Cuchavaggi där grabbarna hade gått, som är en liten bit av Nordkalottleden, låg på 800 höjdmeter. Några kilometer innan man kommer till Hukejaure finns det en omarkerad led som ligger på 950 höjdmeter. När vi blickade in i dalen kom vi fram till att dem här extra 150 meterna skulle göra att det var mera snö men mindre blött. Sen skulle det bli en genväg om vi förutspått snö och vattenläget rätt. Med vår nya energi gick vi där med solen i ryggen på en massa snö. Vi kunde se stenrösen lite överallt och till en början försökte vi följa dem så gott vi kunde men sen kom vi fram till att det var enklare att navigera med kartan och sätta sikte på något. I den här dalen var vi de första som gick för i år! De ända fotstegen vi såg var renarnas, efter ett tag förstod vi att den här leden troligen var en renstig från början. På vår vänstra sida kunde vi se berget Sälka och på vår högra sida såg vi berget Ruskja som såg ut som kanten på en kladdkaka speciellt med snön som låg pudrad över berget. Vi hade så mycket energi att vi bara ville fortsätta ända ner till Tjäktjavagge men med den här strålande solen bestämde vi oss för att slå upp tältet och njuta av utsikten och passa på att tvätta upp lite plagg, framförallt underkläder då vi bara hade med oss tre var.

Dagen därefter var det kärvare igen. Regnet började falla så fort tältet packats ihop och vi hade kanske skulle ha några vad vi skulle passera. Vi förberedde oss för det värsta men väl framme vid vadstället var det knappt något vattenflöde tack vara kylan. Vi fortsatta, mycket glada över vårt val dagen innan. Alldeles strax skulle vi förstå varför vi var de första där för i år. När vi skulle ner i dalen Neasketvaggi fanns det ett stort överhäng med snö och endast en brant bit vi kunde ta för att komma över dit den omarkerade leden går. Den här dalen och snöhänget syntes ända från stugorna i Singi. Nu var det för sent att vända. På 500 meter hade vi gjort 150 höjdmeter. Det var några gånger det kittlades i magen och tanken om vad som skulle hända om jag snubblade till eller halkade på en snöfläck. Som tur gick allt rätt så smärtfritt och senare den dagen slog vi upp tältet bara några kilometer från Kebnekaises fjällstation.

Söndagen den 9 juli kom vi till Kebnekaises fjällstation lagom till deras lunchbuffé innan vi hittade SEmil. Vi hade sagt att vi skulle komma dit några dagar senare men vårt vandringstempo är det ingen som kan planera. Där åt vi upp oss i fem dagar, kollade till Tarfala och hängde med Emil och hans kollegor innan vi gick de sista 18 kilometerna till Nikkaluokta. Där hyrde vi in oss på en liten stuga och sov i en säng första gången på länge, kollade på TV och åt chips och drack läsk.

Hukejaurestugan på andra sidan sjön Kaisejaure

Här kikar Björn efter rösen

Berget Sälka i bakgrunden

Berget Tolpagorni i bakgrunden

Leden upp till Tarfala

Påväg ner från Tarfala, där leden blivit en bäck

Tolpagorni

Nikkaluokta-Abisko, Swedish Alpine Ultra

Vi checkade ut från vår stuga vid tolv-tiden och satte oss vid receptionen ett tag. Det var fullt med människor där inne, det öste ner utanför och var klass 1 varning på nederbörden. Idag var ännu en vilodag på vår vandring för dagen efter så skulle vi bege oss ut på fjället igen och denna gång bara en kortvisit. Kort som i att vi skulle vara ute i ett dygn. Men denna del skulle vara lite speciell, vi skulle göra 107 km på detta dygn. Ja, vi hade anmält oss till en tävling, Swedish Alpine Ultra. På eftermiddagen träffade vi de andra tävlande, däribland fanns Emil Werling som jag stötte på förra sommaren då vi båda skulle göra Gröna Bandet åt olika håll. Och som jag förutspått var de flesta rutinerade långdistans-löpare. Själv så är man ju rutinerad långdistans-vandrare, men 10-mil skulle bli en helt ny nivå av långvandring. Tankarna for tillbaka till tiden då jag tränade friidrott och avskydde att värma upp och blev trött efter 500 meter. Nervös började jag bli, tänk om jag inte orkar ända fram? Nej, jag kan inte backa nu, i värsta fall får jag sova över i en stuga om jag verkligen inte orkar.

Vi åt vår middag tillsammans med de andra som vi delade boende och efter en timmas intervju om hur jag och Björn träffades (se flaggstången högst upp i inlägget) så var det dags att gå till sängs. Jag hade svårt att sova så det var skönt när klockan väl blev 6 så jag kunde gå upp och äta från frukostbuffén. Den kanske mest rutinerade löparen på loppet fick veta att det var min och Björns första lopp någonsin varpå vi fick kommentaren ”Ja det är antingen det här eller Vårruset som gäller då”. Klockan 8 samlades alla vid starten. Där stod jag med 200 gram choklad, 2 bars, lite nötter och en liter vatten i ryggsäcken. Lite regnkläder, extra strumpor, en långärmad tröja, en buff, ett pannband, en värmefilt, ett par handskar och en kåsa hade jag också tryckt ner i ryggsäcken.

Starten gick och en del sprang, en del joggade och en del gick. Vi började med att gå och övergick sedan till lugn jogg. Med bara 3 km till Kenekaises Fjällstation tog vi en paus då min kropp inte ville samarbeta och vägrade låta mig andas. Vi fortsatte sista biten till stationen där jag fick nässpray av SEmil som precis gett sig ut för att kunna heja när vi kom förbi. 2h 40 min, det var bättre än vad jag kunnat tro. Vi fortsatte efter en kort rast och det svåraste nu var att det finns så många stigar att välja mellan och så mycket vatten i marken från allt regn. Vi tappade lätt bort den ursprungliga leden som även känns som den bästa vägen att ta då det finns spångar och broar på den. Men fötterna var redan så blöta så egentligen spelade det knappt någon roll den här dagen. Halvvägs till Singi började det blåsa upp och alla förstärkningsplagg i ryggsäcken for på. Det var mycket stenar så vi joggade inte så mycket, men så fort det såg säkert ut att öka farten så gjorde vi det. Vid Singi tog vi en kort drickpaus och nu började det kännas i låren. Som någon form av träningsvärk eller kramp, något helt nytt iallafall. Nu hade vi gjort 3.3 mil vilket är en sträcka jag är van att kunna göra på en vandringsdag.

Vi fortsatte vidare mot Sälka, en väldigt stening och svårsprungen bit halva vägen iallafall. Nästan framme vid raststugan mittemellan Singi och Sälka hej-ar vi på ett vandringspar, men det går snabbt över till ett ”nämen tjena” då vi såg att det var det rutinerade vandringsparet från Ritsem som skulle fortsätta sin vandring från Vakkatovare. Efter en kort pratstund fortsatte vi vidare och nu började det gå att springa mer. Vid Sälka köpte vi på oss tre cola och saltat godis. Efter ett energi stoppet fortsatte vi vidare men stannade strax för att dra på regnbyxorna. Vi började bli lite kalla och regnbyxorna hjälpte mycket. Den konstiga känslan i låren började kännas allt mer och att sätta sig ner och kissa gav mig nästan skrattattacker när jag tänkte på hur jag satt. Här blev vi också omgådda av trion team SSMliving. Uppe på Tjäktjapasset i raststugan drack vi vår sista cola. När man är uppe på Tjäktjapasset är man halvvägs, ca 5.3 mil är gjorda och 5.3 mil kvar. Det är en distans jag har gjort två gånger tidgare, men den här gången kändes lättare än de andra gångerna.

Någon gång efter Tjäktjapasset började det kännas som att jag hade snö som låg på vristen men när jag kollade såg jag ingen snö. Det går över tänkte jag. Mellan Tjäktjastugan och Alesjaurestugorna så var det många bra löp sträckor men stegen blev allt tyngre och den nya känslan i foten övergick till att göra ont. Det blev svårare att ta sig framåt och ju saktare det gick desto kallar blev jag. Inne i stugorna drack jag massa hett vatten och åt det sista av mitt godis. Samtidigt så var en till tävlande där, han hade en del blödande skavsår då han skippat strumporna ett tag då de ändå blev så blöta. Han sa ”om ni springer lite sista biten så kan ni komma in under 20 timmar”. Kanske var det något försök att peppa sig själv.

Efter att jag och Björn suttit där inne en halvtimma var jag fortfarande kall men vi var tvungna att gå nu. Jag satte på mig min regnponcho och blev lite varmare med den på. Den där vilan gjorde bara kroppen stelare och foten gjorde bara ännu mer ont. Jag tyckte vi kunde stanna och sova i stugan men Björn tyckte vi skulle gå så då blev det så. Ett tag senare springer en från trion förbi oss. Han körde solo nu och knarkade citodon. Han delade med sig av två tabletter innan han sprang vidare. När tabletten slog in snurrade bara till i huvudet och smärtan i ben och ljumskar försvann men foten var kvar. När vi lämnade stugorna så var anledningen till att vi inte skulle stanna att vi nästan var framme, den sista stugan innan Abisko. In my ass, 3.5 mil kvar och tog oss 7 timmar. Tre riktigt jobbiga mil, fysiskt och psykiskt. Mest psykiskt för efter ett tag lyckades jag tänka bort den mesta smärtan på foten och då var det skallens alla negativa tankar som var kvar. Och Björn hade också fått ont i foten när vi skulle skråa över sista knölen innan man kommer in i nationalparken. Jag märkte att Björn också började bli nere nu, så jag höll tankarna inom mig så gott det gick. Vi drack inte så mycket vatten nu heller.  Med 2 kilometer kvar till mål sätter sig Björn ner och ber mig hämta vatten. När jag kommer tillbaka med vattnet har han spytt. Antingen på grund av vätskebristen men nu i efterhand så kan det varit värktabletterna eller en blandning av de båda. Men nu var det bara att traska på de sista kilometerna genom en dyngsur björkskog.

06.33 kom vi fram till Abisko Turiststation där Roland, som arrangerar tävlingen, stod med tidtagaruret. Björn fick ställa sig på alla fyra vid en sten då huvudet snurrade och illamåendet kom tilbaka. Efter en kort dusch, där fötterna inte gick att rengöras, la vi oss i en säng och somnade snabbt. Jag sov som en stock till klockan 12, vilket betöd att vi sovit förbi prisutdelningen och den super goda frukostbuffén som finns på Turiststationen. Hela dagen gick till att vila och hålla den onda foten i högläge. Det här dygnet är ett dygn jag sent kommer glömma, men nästa sommar blir det garanterat en solsemester istället för någon ny utmaning.

 

Vissa laddade upp med en öl kvällen innan loppet

Mitt på Tjäktjapasset i raststugan. Halva sträckan gjord, halva kvar

Skitiga skor och en trött människa

,

En heldag med klättring

Efter förra gångens skräckupplevelse bland lösa stenar, repdrag och runouts var det nu dags att ta revansch på den beryktade Silhuettleden. Med mig hade jag Lina som dedikerad andreman, som precis börjat klättra utomhus och aldrig gjort en multipitch förut. Efter en tidig frukost gav vi oss av västerut, mot foten av Tuolpagorni och det lilla röset som markerar insteget.

Lina på väg upp för pitch 4, i mitt tycke den finaste replängden av alla på leden!

Trots nästan noll erfarenhet av den här typen av klättring så gjorde Lina ett grymt jobb hela dagen!

Några av pitcherna snirklar sig upp med traverser åt både ena och andra hållet. Här kommer Lina precis fram till turens minsta standplats, en liten och svagt sluttande hylla på cirka 1,5 kvadratmeter.

Sista pitchen, nummer 9 eller 10 beroende på uppdelning, är otroligt exponerad med vertikal till lätt överhängande klättring, flera hundra meter stup under och dessutom mestadels bestående av lösa stenar och block. En mental utmaning för den höjdrädda!

Efter att ha toppat ut ungefär 450 höjdmeter ovanför insteget knatade vi vidare längs Tuolpagornis södra kraterkam mot toppen. Ett tag senare brantar det på en del, och de flesta väljer att köra vidare med rep. Vi klättrade löpande de tre första pitcherna fram till slutkruxet, byggde stand där och sen scramblade vi sista biten till toppen. Mysig och lätt kamklättring med fina vyer.

På väg upp över krönet mot sista kruxet, med södra kraterkammen i bakgrunden.

Urtoppningsposen, kruxet avklarat utan problem!

Vindstilla och sommarvärme på toppen!

På väg ner för norra kraterkammen med trötta ben och ännu tröttare huvuden.

Sista biten ner från grytan till plattare terräng gled vi på fötterna i en lång snöränna, som på vintern är ett populärt skidåk, och när det sen planade ut ökade vi steglängden tillbaka mot stationen. Efter 14 timmar på tur och runt 500 meter klättring smakade den sena middagen väldigt bra, och jag sov otroligt gott innan alarmet ringde klockan halv sex nästa morgon. Min vilodag var förbrukad, och nu hade jag tre härliga dagar med turer upp på Kebnekaise framför mig!

 

,

Silhuetten

Silhuettleden på Tuolpagorni är mest känd för att till största del bestå av lösa stenar och block. Vissa anser att det är Sveriges finaste led, andra Sveriges farligaste. Vad som är fakta är att det i alla fall är Sveriges längsta, och frågar du mig så är den otroligt vackert belägen. Klättringen är relativt enkel, om än stundtals svårsäkrad, och bitvis fantastiskt exponerad. Två av cirka tio replängder är otroligt luftiga och ger en känsla av att ha flera hundra meter stup under sig, vilket på slutet faktiskt stämmer. Turen toppar ut uppe på Tuolpagornis södra kraterkam, och vill man så går det att ta sig vidare längs kammen upp till toppen. Det hade dock inte jag tid med den här gången eftersom jag redan var sen till jobbet, så det blev en ordentlig löptur tillbaka till stationen.

Approachen tar ungefär en timme till foten av Tuolpagorni precis under insteget.

Leden går ungefär längs den synliga siluetten på den vänstra sidan av berget i bakgrunden.

Efter ytterligare 40 minuters scrambling var vi framme vid insteget.

Praktikanterna Linus och Fanny som jag hade som andremän hela turen, vid typ tredje stand.

Eftersom vi gick två replag så blev det lite dragspelseffekt på grund av att de olika replängderna tog olika lång tid, och i kombination med att vi i det andra inte hittade så det blev en del väntan för alla inblandade. Väldigt fin väntan dock!

Dagens sista bild, sen vart det för tajt med tid för att hinna fota mer…

 

, ,

Tuolpagorni

Dagens utflykt gick upp på det ikoniska berget Tuolpagorni. Jag promenerade upp med sikte på den enklare Nordkammen, och stötte längs vägen på Karin och Denny som skulle klättra den något mer avancerade Sydkammen. Vi slog följe och särade på oss ett antal gånger under eftermiddagen, bland annat när de valde att fira ned i grytan och åka på snön istället för att vandra kammen tillbaka. Riktig toppendag med vackra vyer och mysig scrambling!

Kammen bjöd på frekventa inslag av blommor, här med Kebnekaise i bakgrunden.

Luftigt…

Karin säkrar upp Denny på sista pitchen.

På väg ner för Nordkammen

Preppar inför firning.

Firning with a view.

, ,

Soluppgång från Fugldalsfjellet

Kvällen vi satte vårt nya camp efter Tromsö regnade det lite grann, och molnen låg täta runt topparna. Enligt meteorologerna skulle det komma ett väderfönster från nästföljande eftermiddag och ungefär 12 timmar framåt, så vi sov och vilade bort förmiddagen vid fjordstranden. Mycket riktigt började det spricka upp efter lunch, och på eftermiddagen gav vi oss av upp mot Fugldalsfjellet, en av de högsta topparna i Lyngen med sina 1686 möh. Det innebär ju också att det blir 1686 höjdmeter att gå upp, eftersom vi startar från havsnivå, vilket är en ganska rejäl bit. Många höjdmeter att gå har ju dock sin fördel på vintern, och i det här fallet innebar det runt 1600 fallhöjdsmeter med skidåkning.

Anmarschen startade en bit med skidorna på axeln, men ganska snart kunde vi huda längs den stora forsen som kom inifrån dalgången, och som ledde ner vatten från flera av Lyngens högsta toppar. Efter några kilometer på platten och lite hoppandes över vattendrag så kom vi snart fram till partiet där det brantade på. Ett stort snöfält ledde upp till insteget av den långa rännan som var nästa etapp. Medan vi gjorde slag i den knepigt slushiga snön rann det snö ut ur flera andra rännor vid sidan av vår. De hade mer västlig exponering och låg fortfarande i kvällssolen. Så fort vi klev in i rännan vart det skugga, och en nästan 900 höjdmeter lång bootning inleddes.

När vi toppade ut hade solen slutat värma, men den lös fortfarande upp bergstopparna i bakgrunden. Nästa etapp var en stor glaciär som nästan sträckte sig hela vägen upp till toppen. I början ganska flack, för att längre upp branta på. Den var hård som betong och lättgådd i skymningsljuset.

Vägen till toppen tycktes aldrig ta slut, men efter vad som kändes som en mindre evighet planade det ut lite, och våra ansikten träffades återigen av solstrålar. Utsikten var helt magisk, det är lätt bland det vackraste jag upplevt.

Även om vi gärna suttit kvar en stund och fikat på toppen så var det vintertemperatur där uppe, och vinden kylde snabbt ned oss till huttrande tillstånd. Det blev en snabbfika och på med kläder innan vi åter kastade oss ner för skuggsidan.

Glaciären var relativt lättåkt, men när vi kom ner till rännan så hade den frusit på rätt bra. Insteget var stenhårt och brant, och när vi sedan kom ner en bit övergick föret till bristande skare. Hoppsvängar var enda alternativet, och att göra det i 900 fallhöjdsmeter tog på krafterna. Adventure skiing kallade vi det, precis som survival skiing bara att det var frivilligt. Slutligen kom vi ner till där det flackade ut och gled längs strömmen, hoppade över barmarksfläckar och promenerade slutligen ner den sista biten till våra tält. Morgonsolen lös upp bergen på andra sidan fjorden och det var helt vindstilla. Vi tvättade av oss kröp sedan in i våra sovsäckar, möra i kropparna men otroligt nöjda med natten.

, ,

Syttende mai & vilodag

Småsliten i kroppen efter fyra turer på tre dagar så kändes det som att det var dags för en vilodag. Vi tog sovmorgon och åkte sedan och hälsade på en annan Johanna som även hon och hennes gäng från Björkliden var på Lyngen och turade. Vi mysfikade, åt middag och tog en nap vid vattnet.

Dagen efter gjorde vi en roadtrip till Tromsö och firade 17 maj, käkade falafel och lyssnade på live-musik. Vi passade även på att flytta vårt camp längre söderut på Lyngen för att komma närmre de högsta topparna i området.

, ,

Sultinden – från camp till topp

Efter midnattsturen med Jonna så var jag rätt sliten i kroppen, men eftersom vädret fortsatte vara så otroligt fint tog det emot att sova bort hela dagen. Johan, Johanna och Jonna åkte söderut vid lunch och Rosalinn hade börjat känna sig mer krasslig igen, men jag och Mathias var ändå sugna på att göra någonting på eftermiddagen. Vi packade väskorna, spände skidorna på ryggsäckarna och knatade sedan iväg mot Sultinden, tusenmeterstoppen precis ovanför vårt camp.

, ,

Midnatt på Litle Galten

Jonna hade länge velat göra en tur på natten, och eftersom det var hennes sista dag på Lyngen kombinerat med en väderprognos som visade på molnfri himmel, så passade det alldeles utmärkt samma kväll. Något trötta efter dagens bravader på Björndalstindan gav vi oss av i solnedgången, allt medan solen la sig lägre och lägre vid horisonten. Under tiden vi gick skulle den hinna ta sig ett ynka dopp, knappt under havsytan, för att sedan återigen stiga upp och kasta ljus mellan toppar och fjordar. Utsikten var helt magisk, och på vägen ner fick vi till och med åka kallpuder. En tur jag sent kommer att glömma!

, ,

Bjørndalstindan

Dag två på Lyngen bjöd även den på strålande sol och en helt molnfri himmel. Hela gänget tillsammans körde vi norrut och spanade efter toppar som såg lagom avancerade ut för en chilldag. Valet föll ganska enhetligt på ett pass som skulle leda oss upp till Bjørndalstindan, en topp med fantastisk utsikt och ett fint långt åk ned!

, ,

Russelvstind

Min kursvecka med fjälledarutbilning i Abisko och Kiruna var över, och med stor förväntan och en smula nervositet styrde Mathias, Rosalinn och jag racerbilen Gröna Ärtan norrut. Jag hängde med som på ett litet bananskal, i sista stund hade de övertalat mig att packa mina sommarvallade skidor när jag for norrut, och nu satt jag där i en proppfull bil, inklämd i framsätet.

Framme på kvällen efter en lång och scenisk körning så mötte vi upp Jonna, Johan och Johanna som åkt från Abisko tidigare samma dag. De hade gjort sig hemmastadda på en sjysst tältplats precis vid vattnet, omringad av tusenmeterstoppar. Vi grillade och åt innan det var dags att krypa ner i tälten, förväntansfulla inför morgondagen.

På morgonen hade Rosalinn och Mathias börjat känna sig krassliga och bestämde sig för att vila, men vi andra åkte iväg till den nordligaste delen av ön för att ta en uppvärmningstur på ett berg vid namn Russelvstind. Vädret var strålande vackert och det blev en riktig kanondag!