,

Silhuetten

Silhuettleden på Tuolpagorni är mest känd för att till största del bestå av lösa stenar och block. Vissa anser att det är Sveriges finaste led, andra Sveriges farligaste. Vad som är fakta är att det i alla fall är Sveriges längsta, och frågar du mig så är den otroligt vackert belägen. Klättringen är relativt enkel, om än stundtals svårsäkrad, och bitvis fantastiskt exponerad. Två av cirka tio replängder är otroligt luftiga och ger en känsla av att ha flera hundra meter stup under sig, vilket på slutet faktiskt stämmer. Turen toppar ut uppe på Tuolpagornis södra kraterkam, och vill man så går det att ta sig vidare längs kammen upp till toppen. Det hade dock inte jag tid med den här gången eftersom jag redan var sen till jobbet, så det blev en ordentlig löptur tillbaka till stationen.

Approachen tar ungefär en timme till foten av Tuolpagorni precis under insteget.

Leden går ungefär längs den synliga siluetten på den vänstra sidan av berget i bakgrunden.

Efter ytterligare 40 minuters scrambling var vi framme vid insteget.

Praktikanterna Linus och Fanny som jag hade som andremän hela turen, vid typ tredje stand.

Eftersom vi gick två replag så blev det lite dragspelseffekt på grund av att de olika replängderna tog olika lång tid, och i kombination med att vi i det andra inte hittade så det blev en del väntan för alla inblandade. Väldigt fin väntan dock!

Dagens sista bild, sen vart det för tajt med tid för att hinna fota mer…

 

, ,

Tuolpagorni

Dagens utflykt gick upp på det ikoniska berget Tuolpagorni. Jag promenerade upp med sikte på den enklare Nordkammen, och stötte längs vägen på Karin och Denny som skulle klättra den något mer avancerade Sydkammen. Vi slog följe och särade på oss ett antal gånger under eftermiddagen, bland annat när de valde att fira ned i grytan och åka på snön istället för att vandra kammen tillbaka. Riktig toppendag med vackra vyer och mysig scrambling!

Kammen bjöd på frekventa inslag av blommor, här med Kebnekaise i bakgrunden.

Luftigt…

Karin säkrar upp Denny på sista pitchen.

På väg ner för Nordkammen

Preppar inför firning.

Firning with a view.

, ,

Syttende mai & vilodag

Småsliten i kroppen efter fyra turer på tre dagar så kändes det som att det var dags för en vilodag. Vi tog sovmorgon och åkte sedan och hälsade på en annan Johanna som även hon och hennes gäng från Björkliden var på Lyngen och turade. Vi mysfikade, åt middag och tog en nap vid vattnet.

Dagen efter gjorde vi en roadtrip till Tromsö och firade 17 maj, käkade falafel och lyssnade på live-musik. Vi passade även på att flytta vårt camp längre söderut på Lyngen för att komma närmre de högsta topparna i området.

, ,

Sultinden – från camp till topp

Efter midnattsturen med Jonna så var jag rätt sliten i kroppen, men eftersom vädret fortsatte vara så otroligt fint tog det emot att sova bort hela dagen. Johan, Johanna och Jonna åkte söderut vid lunch och Rosalinn hade börjat känna sig mer krasslig igen, men jag och Mathias var ändå sugna på att göra någonting på eftermiddagen. Vi packade väskorna, spände skidorna på ryggsäckarna och knatade sedan iväg mot Sultinden, tusenmeterstoppen precis ovanför vårt camp.

, ,

Midnatt på Litle Galten

Jonna hade länge velat göra en tur på natten, och eftersom det var hennes sista dag på Lyngen kombinerat med en väderprognos som visade på molnfri himmel, så passade det alldeles utmärkt samma kväll. Något trötta efter dagens bravader på Björndalstindan gav vi oss av i solnedgången, allt medan solen la sig lägre och lägre vid horisonten. Under tiden vi gick skulle den hinna ta sig ett ynka dopp, knappt under havsytan, för att sedan återigen stiga upp och kasta ljus mellan toppar och fjordar. Utsikten var helt magisk, och på vägen ner fick vi till och med åka kallpuder. En tur jag sent kommer att glömma!

, ,

Bjørndalstindan

Dag två på Lyngen bjöd även den på strålande sol och en helt molnfri himmel. Hela gänget tillsammans körde vi norrut och spanade efter toppar som såg lagom avancerade ut för en chilldag. Valet föll ganska enhetligt på ett pass som skulle leda oss upp till Bjørndalstindan, en topp med fantastisk utsikt och ett fint långt åk ned!

, ,

Russelvstind

Min kursvecka med fjälledarutbilning i Abisko och Kiruna var över, och med stor förväntan och en smula nervositet styrde Mathias, Rosalinn och jag racerbilen Gröna Ärtan norrut. Jag hängde med som på ett litet bananskal, i sista stund hade de övertalat mig att packa mina sommarvallade skidor när jag for norrut, och nu satt jag där i en proppfull bil, inklämd i framsätet.

Framme på kvällen efter en lång och scenisk körning så mötte vi upp Jonna, Johan och Johanna som åkt från Abisko tidigare samma dag. De hade gjort sig hemmastadda på en sjysst tältplats precis vid vattnet, omringad av tusenmeterstoppar. Vi grillade och åt innan det var dags att krypa ner i tälten, förväntansfulla inför morgondagen.

På morgonen hade Rosalinn och Mathias börjat känna sig krassliga och bestämde sig för att vila, men vi andra åkte iväg till den nordligaste delen av ön för att ta en uppvärmningstur på ett berg vid namn Russelvstind. Vädret var strålande vackert och det blev en riktig kanondag!

Nya smultronställen

Säsongen börjar lida mot sitt slut och som vanligt är det massa grejer på listan som inte hunnits med. Erika och jag optimerade min sista lediga dag och checkade av både en roadtrip till Tuddal och ett besök vid Rjukanfossen. Folk tenderar att dras till de mest uppenbara och populära platserna, men det finns så otroligt många smultronställen som du missar då. Ofta behöver du inte ta dig speciellt långt alls för att hitta något spännande att utforska. Allt som behövs är att du följer din upptäckarlust, och sen löser sig resten längs vägen. De små utflykterna är högt underskattade i mina ögon!

, ,

Gaustatoppen direkt

Jag kickar in vänsterpjäxan i det tunna skarelagret. Den går rätt igenom, in i sockersnön under. Prövar att belasta den, försiktigt, men så fort vikten flyttas över så brister snön och foten sjunker ner i nivå med den andra. Försöker på nytt, nu med högerpjäxan, tar hjälp av hela överkroppen för att fördela vikten på så stor yta som möjligt. Drar i alpinyxan som sitter löst förankrad i den förrädiska snön, precis inom räckhåll. Den 45-gradiga sluttningen visar ingen hänsyn till trötthet. Jag får fäste med foten i knähöjd, ställer mig upp, tar några djupa andetag, och försöker med vänsterpjäxan igen. Upprepar. Bara 300 höjdmeter kvar.

Molnet kring Gaustatoppen blir tätare för varje steg. Under mig suddas konturerna ut, och det branta snötäcket smälter mer och mer in i den avlägsna bakgrunden. Vinden rycker och sliter, kastar upp snö som yr runt och letar sig in till huden mellan skidglasögonen och den högt uppdragna buffen. Jag skrattar för mig själv, lite vemodigt, men mest ironiskt. Hur kommer det sig att jag alltid lyckas hamna i whiteout och storm? Vad håller jag på med egentligen? Tänk om någon kunde se mig nu, kravlandes på alla fyra. Jag ler igen, borde ta en selfie men orkar inte gräva fram telefonen från ullfleecens bröstficka, inte när det är så mycket snö i rörelse. Blodsockernivån påtalar att det är dags för en paus, så jag kryper in bakom en sten och lägger mig. Halar fram en halvt frusen energibar från benfickan och knaprar på. Stenen erbjuder inte mycket mer än mentalt lä, men det känns tillräckligt för stunden.

Med nya krafter tar jag mig sakta men säkert uppåt, och efter ytterligare en stund så börjar kammen plana ut lite. I takt med att snön blir hårdare så tilltar dock vinden i styrka. Skidorna som sitter spända på ryggsäcken blir till ett segel, vilket tvingar mig att fortsätta på alla fyra. Nu är den största utmaningen att inte blåsa omkull. Lyckas sparka in steg knappt djupa nog för pjäxans tådel, yxan gör det största jobbet.

Plötsligt tar lutningen slut. Känslan är fantastisk när jag inser att jag kommit upp på Gaustatoppens ikoniska tvärgående rygg. I diset skymtar jag toppen bara 50 meter bort. Framme. Äntligen. Eller ja, halvvägs i alla fall, men tidsmässigt är det mesta avverkat. Jag ser på klockan som visar 4 timmar blankt. ”Bara” 2,5 timme längre än det tar att gå upp den vanliga vägen. Bara 15 gånger så jobbigt.

Sista biten till toppen visar sig vara mer avancerad än jag räknade med, men efter en stunds exponerad klättring över kroppshöga snötäckta stenblock balanserande på kammens egg tar jag mig till slut fram. Jag bränner av lite bilder och fortsätter sedan vandringen längs kammen, bort mot de inte fullt så branta rännorna. Inte en chans att jag kastar mig ut i en 50 grader brant ränna för första gången, inte utan sikt och sällskap.

Föret på vägen ner är hemskt. Vindpackat, ojämnt och stenhårt. Med mina trötta lår klarar jag inte att ta mer än några få svängar i följd innan jag behöver bromsa upp farten. Det tar sin tid, men även om det är plågsamt så njuter jag. Svängarna efter en tung klättring smakar allt lite extra gott. Och så vet jag ju att det väntar en nygräddad pizza och en stor kopp varm choklad med grädde och marshmallows på mig där nere!

På morgonen var vädret strålande vackert, men det blev det snart ändring på. Luras inte av vinkeln på bilden, det är betydligt brantare än det ser ut. Snöfälten i förgrunden lutar bara de nästan 30 grader.

Uppe och strax framme vid toppen.

På vissa ställen är kammen rätt smal, men mestadels är den väldigt safe att gå.

Eftersom det var helg så stötte jag på en hel del folk som tagit Gaustabanan upp. Här är någon som förbereder sig för att kasta sig ut i en av de mindre branta rännorna längre bort.

, ,

Ensam med fjällriporna

”Ibland blir turen inte riktigt som planerat. Ibland är det till exempel whiteout och snöstorm istället för sol med inslag av moln. Ibland tar det längre tid att åka skidor ner än att gå upp, eftersom marken inte syns alls. Ibland är det tur att skaljackan till slut fick följa med ändå, och att det går att spänna skidorna på ryggsäcken när du tvingas klättra upp igen. Ibland önskar du att du packat ett till par vantar.

Och det är just de turerna, de utmanande och ansträngande, som är som mest lärorika och minnesvärda. Det är då du verkligen inser vad du kan och inte kan. Det är då du får reda på vad som är inom din komfortzon.”

Ett av vinterns projekt var att bestiga en kamliknande och väldigt estetiskt tilltalande topp vid namn Bonsnos. I princip hela ostsidan består av klippor, med en markant och djup ränna i mitten. Själva toppen i sig är inte så hög, men för att ta sig dit behöver en först gå upp 2/3 på Gaustatoppens kam och sedan åka ned den branta och steniga baksidan. En heldagstur på drygt 2200 höjdmeter, och kanske lite saftigt för mina redan slitna lår, så jag bestämde mig för att dela upp det över två dagar och passa på att få sova ute en natt.

Dagarna jag var ledig tajmade inte direkt det perfekta vädret, men ledigheterna är rätt sällsynta här så det var bara att göra det bästa av det. Även om rapporten lovat värmegrader och vind så skulle det vara mestadels soligt, så det fick funka helt enkelt. Efter en sovmorgon och stadig frukost/lunch på hotellet fick jag skjuts till parkeringen vid Gaustatoppen, och turen kunde börja. Vinden blåste på bra och nederbörden låg någonstans i gränslandet mellan regn och snö. Helt annorlunda från när jag åkte hemifrån, och helt annorlunda från vad som utlovats, så det var otroligt tur att jag i sista sekunden bytte ut min vindtäta softshelljacka mot skaljackan.

Snön var hård och lättgådd, och några hundra höjdmeter upp blev nederbörden torrare. Allt eftersom jag plockade vertikal distans så blev sikten sämre, och ganska snart såg jag inte marken under mig. Kompassen åkte fram ur fickan och var från den stunden det enda som gjorde att jag visste vad som var upp och ner. Inpackad i dubbla luvor och goggles stretade jag mig sakta men säkert uppåt, tio steg i taget. Att enbart följa en kompassriktning helt utan riktmärken är ganska knepigt, speciellt när det lutar åt alla möjliga håll och kanter. Ofta vill hjärnan åt ett håll som känns rätt, men när kompassen då pekar 90 grader åt ett annat håll är det bara att snällt lyda och hålla tummarna för att navigeringskunskaperna är på topp. Efter många stunder av tvivel och dubbelberäknande av positionen kom jag till slut fram till ett riktmärke som jag var 90 procent säker på, och med det även min punkt att huda av och och påbörja vägen ner. Vinden uppe på kammen ryckte och slet i mig, och i byarna var det ibland svårt att hålla balansen. Försiktigt gled jag ut över kanten, ner mot en till synes bottenlös avgrund.

Sluttningen när jag kommit ner under molnen och det planat ut lite. Massor av sten!

Snön sprack upp runt skidorna och 15 centimeter tjocka flak började glida ner över den vindpackade ytan. Inte ett bra tecken. Jag bromsade upp och gled in till sidan av rännan. Lutningen var svår att bedöma när jag inte såg någonting, men det måste ha varit i alla fall runt 40 grader. Som tur var hade jag uppstickande stenar vid kanten av rännan att orientera mig efter, och de blev min försäkring så att jag inte körde ut över något stup. Jag tog några djupa andetag och övervägde situationen. Lite smått sketchy snö, obefintlig sikt och några hundra fallhöjdsmetrar kvar ner till dalens botten. Det gick inte fort nedåt, en sväng i taget. Jag beslutade mig för att ta en paus och skråade ut till stenarna. Snötäcket här var inte tjockare än några decimeter, och jag kunde lugnt sitta och återhämta mig lite inne i vindsäcken. Medan jag tryckte i mig en energibar och drack vatten så lättade dimman för någon minut, och jag fick för första gången en chans att närmre studera vad jag hade nedanför mig. Bara drygt hundra höjdmeter ner så började sluttningen plana ut lite, och den rännan jag befann mig vid blev mindre exponerad. Jag tog därför beslutet att sätta skidorna på ryggsäcken och gå ner den värsta biten längs den säkra åsen, och sen åka resten. Sagt och gjort, och så snart jag kommit ner till cirka 1300 meters höjd så låg det tjocka molnet ovanför mig. Jag kunde nu för första gången se mitt egentliga mål Bonsnos borta på andra sidan dalen, även den omsluten av ett mörkt moln. Jag satte skrå längs sluttningen med sikte på den stora sjön i dalens botten.

Klockan hade blivit för mycket för att hinna göra något bestigningsförsök den kvällen, så jag beslutade mig för att börja se efter en lämplig övernattningsplats. För att få börja morgondagen med ett åk så valde jag en plats på samma sluttning som jag kommit, precis vid trädgränsen. Därifrån hade jag både bra utsikt och samtidigt lä från vinden bakom några små granar. Mellan träden hade snö drevat in och samlat sig, så det var ett ordentligt snödjup, perfekt för att gräva ett litet vindskydd av.

Ganska mysig sovplats om du frågar mig!

Efter en stunds grävande hade jag fått till en mur som skulle skydda från vinden, och dessutom ett tak över huvudet som skulle hålla den mesta snön borta från mitt ansikte. Blocken till muren lämnade efter sig en skyddad sittplats precis lagom stor för att sitta och laga mat i. I lä från vinden var det nu en behaglig stillsamhet, och det enda ljudet kom från alla fjällripor och kuttrade runt omkring mig. Snart sprack även molntäcket vid horisonten upp, och jag fick några blygsamma strålar från solen innan den gick ner. Efter att ha ätit en nostalgisk mjukkonserv från 24 Hour Meals och smält snö till morgondagen så kröp jag ner i vindsäcken, kurade in mig i sovsäcken med dunjacka och värmebyxor på, och somnade sedan innan det hunnit bli mörkt. Att jag blivit trött av dagens prövningar var det inget tvivel om!

Ett varmt mål mat på kvällen sitter alltid lika fint.

Klockan 07 vaknade jag av mig själv, utvilad efter nästan 12 timmars sömn. Bara för att jag är på tur när jag är ledig så betyder ju inte det att jag inte kan få ta igen lite sömn. Natten var bra, även om jag vaknat några gånger av att snö virvlat in genom det lilla hålet för ansiktet. Det verkade ha blåst ganska ordentligt och även snöat en del, för ovansidan av vindsäcken var täckt av snö.

Avborstad bivacksäck på morgonkvisten.

Utsikten bort mot Bonsnos såg inte lovande ut, och när väderrapporten informerade om att det skulle blåsa betydligt mer idag än det gjort igår så var beslutet enkelt. Vinden skulle tillta kraftigt vid lunch, så helt plötsligt blev det lite av en kamp mot klockan. Om jag skulle klara att ta mig tillbaka över kammen igen så skulle jag behöva ta mig upp relativt snabbt. Jag åt en hastig frukost och packade sedan ihop mina saker.

Bonsnos, så nära men ändå så långt borta.

Jag hade övervägt hela gårdagskvällen vilken väg jag skulle ta tillbaka upp på Gaustatoppens kam, men inte riktigt hittat något helt bra alternativ. Det slutade med att jag drog mig till en ås bredvid ett stort snöfält, men stigningen var så brant och snön så otroligt kompakt och glatt att det utan skarjärn gick väldigt långsamt. Till slut var jag tvungen att spänna skidorna på ryggen och börja klättra upp istället. Som jag saknade en alpinyxa nu! Vantarna som jag grävt med dagen innan var på morgonen fortfarande blöta, så det hade inte varit mycket annat val än att gå in på mitt reservpar redan då, och de började vid det här laget även de att bli fuktiga efter all kontakt med snön, samtidigt som den tilltagande vinden kylde ner hela mig. Det var återigen whiteout, och tröttheten i kroppen från flera veckors skidåkning och turande utan vilodagar började göra sig påmind på riktigt. Det var dock ingen tid till vila, jag behövde ta mig över kammen innan vädret blev för dåligt. Så jag stretade på, ett steg i taget.

Höjdmätaren gick precis över 1600 meter när jag till slut tog mig upp över kanten, och det första som hände var att en kastvind slängde omkull mig. Kompassen åkte återigen fram och jag tog sikte norrut, rakt in i dimman. Efter att ha gått i vad som kändes betydligt längre än vad det förmodligen var så började jag tro att jag inte hade en aning om vart jag befann mig. Kompassen visade åt ett håll som kändes helt orimligt, varje cell i kroppen drogs i en annan riktning. Jag funderade på om den kanske kunde gått sönder, frusit eller hamnat för nära något. Att gå på magkänsla i whiteout vet jag dock att det inte är någon bra idé, så jag hade inte så mycket annat val än att lita på den. Småängslig fortsatte jag, över små kullar och sluttningar. Jag visste ju vart jag borde vara, men det kändes inte som att kartan stämde med verkligheten. Lutningen skiftade annorlunda än den borde, och avståndet tog aldrig slut. Jag drog av hudarna och började glida ner på vad som kändes som vinst och förlust. Sikten var fortfarande så dålig att det inte gick att urskilja marken jag stod på, så åkningen var helt klart spännande.

Helt plötsligt så såg jag något väldigt välbekant; en gul- och svartmarkerad käpp som normalt sett inte hör hemma på ett fjäll. Jag jublade inombords, jag hade hittat fram till den utstakade vägen ner från Gaustatoppen. Navigeringen hade återigen varit solid, och lärdomen blev som vanligt; lita på kompassen! Jag kom precis dit jag planerat, och även om jag inte vetat exakt vart på kartan jag varit hela tiden så hade jag aldrig varit vilse i terrängen. Jag brände på nedför den nu jämnare sluttningen, körde slalom mellan käpparna. Snön var relativt mjuk och blöt jämfört med på andra sidan, och det märktes att det var varmare i luften här. Snart så kom jag ner ur molnen och såg en bekant syn; hem! De sista 400 fallhöjdsmetrarna gick trögt eftersom det var så varmt att snön fastnade under skidorna, men till slut tog jag mig ner till bilvägen och kunde lifta med en arbetskamrat tillbaka till skidanläggningen. Där blev det ett välförtjänt mål med våfflor och varm choklad!

”Men glöm inte, att hur tungt eller hopplöst det än känns för stunden, så finns det alltid tid för en selfie!”