Inlägg

,

En heldag med klättring

Efter förra gångens skräckupplevelse bland lösa stenar, repdrag och runouts var det nu dags att ta revansch på den beryktade Silhuettleden. Med mig hade jag Lina som dedikerad andreman, som precis börjat klättra utomhus och aldrig gjort en multipitch förut. Efter en tidig frukost gav vi oss av västerut, mot foten av Tuolpagorni och det lilla röset som markerar insteget.

Lina på väg upp för pitch 4, i mitt tycke den finaste replängden av alla på leden!

Trots nästan noll erfarenhet av den här typen av klättring så gjorde Lina ett grymt jobb hela dagen!

Några av pitcherna snirklar sig upp med traverser åt både ena och andra hållet. Här kommer Lina precis fram till turens minsta standplats, en liten och svagt sluttande hylla på cirka 1,5 kvadratmeter.

Sista pitchen, nummer 9 eller 10 beroende på uppdelning, är otroligt exponerad med vertikal till lätt överhängande klättring, flera hundra meter stup under och dessutom mestadels bestående av lösa stenar och block. En mental utmaning för den höjdrädda!

Efter att ha toppat ut ungefär 450 höjdmeter ovanför insteget knatade vi vidare längs Tuolpagornis södra kraterkam mot toppen. Ett tag senare brantar det på en del, och de flesta väljer att köra vidare med rep. Vi klättrade löpande de tre första pitcherna fram till slutkruxet, byggde stand där och sen scramblade vi sista biten till toppen. Mysig och lätt kamklättring med fina vyer.

På väg upp över krönet mot sista kruxet, med södra kraterkammen i bakgrunden.

Urtoppningsposen, kruxet avklarat utan problem!

Vindstilla och sommarvärme på toppen!

På väg ner för norra kraterkammen med trötta ben och ännu tröttare huvuden.

Sista biten ner från grytan till plattare terräng gled vi på fötterna i en lång snöränna, som på vintern är ett populärt skidåk, och när det sen planade ut ökade vi steglängden tillbaka mot stationen. Efter 14 timmar på tur och runt 500 meter klättring smakade den sena middagen väldigt bra, och jag sov otroligt gott innan alarmet ringde klockan halv sex nästa morgon. Min vilodag var förbrukad, och nu hade jag tre härliga dagar med turer upp på Kebnekaise framför mig!

 

,

Silhuetten

Silhuettleden på Tuolpagorni är mest känd för att till största del bestå av lösa stenar och block. Vissa anser att det är Sveriges finaste led, andra Sveriges farligaste. Vad som är fakta är att det i alla fall är Sveriges längsta, och frågar du mig så är den otroligt vackert belägen. Klättringen är relativt enkel, om än stundtals svårsäkrad, och bitvis fantastiskt exponerad. Två av cirka tio replängder är otroligt luftiga och ger en känsla av att ha flera hundra meter stup under sig, vilket på slutet faktiskt stämmer. Turen toppar ut uppe på Tuolpagornis södra kraterkam, och vill man så går det att ta sig vidare längs kammen upp till toppen. Det hade dock inte jag tid med den här gången eftersom jag redan var sen till jobbet, så det blev en ordentlig löptur tillbaka till stationen.

Approachen tar ungefär en timme till foten av Tuolpagorni precis under insteget.

Leden går ungefär längs den synliga siluetten på den vänstra sidan av berget i bakgrunden.

Efter ytterligare 40 minuters scrambling var vi framme vid insteget.

Praktikanterna Linus och Fanny som jag hade som andremän hela turen, vid typ tredje stand.

Eftersom vi gick två replag så blev det lite dragspelseffekt på grund av att de olika replängderna tog olika lång tid, och i kombination med att vi i det andra inte hittade så det blev en del väntan för alla inblandade. Väldigt fin väntan dock!

Dagens sista bild, sen vart det för tajt med tid för att hinna fota mer…

 

, ,

Tuolpagorni

Dagens utflykt gick upp på det ikoniska berget Tuolpagorni. Jag promenerade upp med sikte på den enklare Nordkammen, och stötte längs vägen på Karin och Denny som skulle klättra den något mer avancerade Sydkammen. Vi slog följe och särade på oss ett antal gånger under eftermiddagen, bland annat när de valde att fira ned i grytan och åka på snön istället för att vandra kammen tillbaka. Riktig toppendag med vackra vyer och mysig scrambling!

Kammen bjöd på frekventa inslag av blommor, här med Kebnekaise i bakgrunden.

Luftigt…

Karin säkrar upp Denny på sista pitchen.

På väg ner för Nordkammen

Preppar inför firning.

Firning with a view.