Efter förra gångens skräckupplevelse bland lösa stenar, repdrag och runouts var det nu dags att ta revansch på den beryktade Silhuettleden. Med mig hade jag Lina som dedikerad andreman, som precis börjat klättra utomhus och aldrig gjort en multipitch förut. Efter en tidig frukost gav vi oss av västerut, mot foten av Tuolpagorni och det lilla röset som markerar insteget.
Efter att ha toppat ut ungefär 450 höjdmeter ovanför insteget knatade vi vidare längs Tuolpagornis södra kraterkam mot toppen. Ett tag senare brantar det på en del, och de flesta väljer att köra vidare med rep. Vi klättrade löpande de tre första pitcherna fram till slutkruxet, byggde stand där och sen scramblade vi sista biten till toppen. Mysig och lätt kamklättring med fina vyer.
Sista biten ner från grytan till plattare terräng gled vi på fötterna i en lång snöränna, som på vintern är ett populärt skidåk, och när det sen planade ut ökade vi steglängden tillbaka mot stationen. Efter 14 timmar på tur och runt 500 meter klättring smakade den sena middagen väldigt bra, och jag sov otroligt gott innan alarmet ringde klockan halv sex nästa morgon. Min vilodag var förbrukad, och nu hade jag tre härliga dagar med turer upp på Kebnekaise framför mig!
Lämna ett svar