I höstas när jag satt på en uteservering i Grekland och smuttade på ett glas vin kom en känsla av att jag måste göra något galet. Något stort. Något kul. Något utmanande. Något för mig själv. Det var då det slog mig. Jag kunde minnas att jag hört om två band – ett på vintern och ett på sommaren – där en ska ta sig genom Sveriges fjällkedja till fots eller skida. Det jag ville ta reda mer på var Gröna Bandet. Start och mål är Grövelsjön i syd och Treriksröset i norr. Jag skulle ganska snart inse att det här är en vandring jag ska komma att göra själv. Inte minst när vi, jag och GEmil, en oktoberkväll skulle berätta en sak för varandra. Han berättade om sin plan att paddla hela Sveriges kust – Blå Bandet. Jag berättade om min plan att vandra hela Sveriges fjällkedja. Det var nästan komiskt hur båda planerat en solo-tur, så lika men ändå så olika. Det var efter denna oktoberkväll jag, GEmil och Hampus startade Frilufsarna.se.
November månad kom och jag började göra min research över vad som måste förberedas och hur vandringen skulle gå till. Mentalt sätt har jag gått igenom tusen olika hinder jag kommer stöta på. Såsom snö över stora partier, översvämmande jokkar, jag vandrar utanför kartan (detta är en risk då det har skett förut), att min 400-graders-kompass visar fel riktning, att maten tar slut, att min kropp blir överbelastad eller att jag bara vill hem och vill ge upp. Samtidigt så tänker jag – om jag går fel men har tillräckligt med mat med mig så är väl det ett äventyr i sig? Jag har alltid en sista utväg och det är min SPOT. En manick som skickar ut GPS-signaler så att ni som vill följa mig kan se vart jag är, den kan skicka ut meddelande till min familj och vänner om att allt är bra och den kan skicka ut nödsignaler om jag är i fara. Så, egentligen känner jag mig ganska säker så länge jag har all utrustning och lär mig hur SPOTen fungerar. Fysiskt sätt känner jag mig ganska redo. Jag bor på 1750 meters höjd, mina benmuskler blir uthålligare för varje dag på skidor och min kropp är aktiv varje dag.
Men planeringen. Det är precis som skolan – jag ska plugga till ett prov, jag tänker att jag ska plugga till provet i flera veckor, slutligen så pluggar jag till provet sista dagen och är super stressad. Jag har skjutit på planeringen hela tiden och till sist vet jag att jag inte kommer ha någon riktig plan utan bara se hur allt går längs vägen och hålla tummarna för det bästa. Jag vet inte ens hur jag ska ta mig upp till Treriksröset på ett billigt och snabbt sätt! Jag har blivit ganska bra på att lifta så det är troligen min sista utväg. Kanske blir resan upp till röset ett äventyr i sig. Samtidigt så tänker jag – vad behöver jag egentligen planera? Jag vet att jag måste torka mat för två månader och skicka ut den till ca 5 olika ställen. Jag vet vilka kartor jag måste köpa för att täcka de områden jag kommer befinna mig på. Sträckorna jag ska vandra behöver jag inte planera redan nu, jag kan sitta i tältet och bestämma morgondagens sträcka, det är bara bra att ha ett ”hum” över hur jag ska vandra innan jag börjar allting. Jag vet vilken utrustning jag behöver och jag har allting redan (förutom kartorna, en bra och kompakt kamera och möjligtvis ett par snöskor). Men sen så slår det mig att jag kommer vara ensam. Ensam. Helt ensam. Jag och naturen. Ibland vid speciella undantag även min mobil och 4G. När den tanken slår mig känner jag mig så liten och får nästan panik över vad jag ska ge mig in på. Vem vill frivilligt vandra i två månader ensam? Tydligen är jag inte den enda som frivilligt vill ut i naturen ensam under en längre tid. Bara av oss här på Frilufsarna är vi redan fyra stycken som alla gjort egna planer för i år om våra livs äventyr.
Lämna ett svar