230 mil. Det är långt, det råder det inget tvivel om. Tur att vi inte ska gå i alla fall…
När Emil först frågade om jag ville paddla Blå Bandet med honom minns jag det som att jag snällt avböjde, förmodligen med en ursäkt som löd att jag hemskt gärna hade men att det inte låg rätt i tiden just då. Det var ju i och för sig ingen lögn, att det inte låg rätt i tiden. Saker tenderar dock att förändras, och rätt som det var så passade en liten paddlingstur alldeles utmärkt in i min nästan helvita kalender. Ibland så måste en dörr stängas för att en ny ska öppnas, och det känns som att det var precis det som hände.
Den lilla paddlingsturen då, Havspaddlarnas Blå Band. 230 mil längs Sveriges kust, med start vid Svinesundsbron på västkusten. Från norska gränsen paddlar vi sedan ner till Göteborg, fortsätter till Malmö och under Öresundsbron, för att till sist nå Smygehuk, Sveriges sydligaste punkt. Sedan är det bara att vrida om kompassen 180 grader och paddla norrut igen, mot Haparanda. Det kommer bli väldigt intressant, för jag vet knappt någonting om den svenska kusten och dess förhållanden. Faktum är att jag knappt vet någonting om förhållanden alls. Vid vatten alltså. Den längsta tiden jag suttit i en kajak är typ fem dagar i sträck, och då med ledning från erfarna instruktörer under milda förhållanden. Så har det känts i alla fall när jag legat sömnlös på kvällarna, tvivlandes långt in på småtimmarna. Egentligen så har jag ju faktiskt paddlat i hög sjö, i kraftig vind och i mörker. Jag har lett grupper med nybörjare och instruerat dem i både teknik och säkerhet, och jag har kajaksurfat, knäckt en paddel i rejält blåsväder, och övat räddning i seriösa förhållanden. Men vad har vi att vänta under Blå Bandet?
Jag vet att det finns en del litteratur att läsa, och att där finns massor av nyttig kunskap att inhämta. På något sätt känns det bara som att jag vill upptäcka den här typen av långtur själv, utan varken förväntningar eller förhoppningar. Jag tror att det är lite som att klättra en led utan att ha fått beta på den först; det lämnar en öppen för att hitta sin egen lösning. Eller för er skidåkare: att göra first tracks på en orörd sluttning, med möjligheten att skapa sin helt egna linje. I grund och botten går det nog ner till att jag vill att det ska vara min egna upplevelse, och eftersom jag inte vet vad som väntar så ger det känslan av att göra en nytur, vilket räcker för mig. Alla känner vi inte behovet av att överträffa andra eller bli ihågkomna. Vissa saker vill en bara göra för sin egen skull.
Med detta sagt vill jag dock förtydliga att det inte innebär att jag inte är öppen för tips, information och säkerhetsfakta om utmaningen som vi ger oss in på, det vore dumdristigt om någonting. Jag vill bara inte veta exakt vad som ligger bakom dem. Om det inte är absolut nödvändigt såklart, och vad gör en inte för att föräldrarna ska känna sig trygga? (Inte för att det kommer inträffa men…)
Det ska i alla fall bli fantastiskt kul att få lära känna vår kust bättre (alls). Det är lite sjukt hur många som idag har bättre koll på städer i Spanien eller delstater i USA än vad de har på geografin i landet de är bosatta i. Jag kan relatera, definitivt. Under min första säsong i Abisko fick jag bland annat lära mig att Värmland ligger västerut från Stockholm (inte jättemycket norrut?!?!), att Trollhättan ligger närmare Göteborg än Luleå, och att det faktiskt pratas mer än en dialekt i Norrland (hint till väldigt många). Jag insåg att jag inte kunde placera många av mina nya vänners hemorter rätt på en karta, ens om vi delade upp Sverige i fyra bitar. Pinsamt? Javisst, men framförallt ganska sorgligt. Det finns så otroligt mycket vackra platser i vår närhet som vi missar, bara för att vi inte vet om att de finns. Vetskapen om detta fick mig att börja vilja upptäcka mer av fantastiska Sverige, och Blå Bandet är ett inledande steg på vägen!
Imorgon drar vi äntligen igång. Häng med, det blir kul!
Lämna ett svar