Sträcka: Södra Bjurögarn – Ratan
Distans: 34 km
Idag kom den dagen som vi i början av paddlingen fruktade, men som vi efter två månader nästan efterlyste; dagen det regnade konstant (ja tro det eller ej, men det är första gången det händer på 72 dagar). Det började som enstaka droppar vid frukost, och lagom till att vi skulle riva tälten blev det tätare och mer ihärdigt. Sen slutade det aldrig.
Förmiddagen bjöd på lugn myspaddling med ett ihållande smattrande mot huvan på paddeljackan. Precis innan lunch ringde Folkbladet och gjorde en intervju över telefon, och den kan ni läsa här: http://www.folkbladet.nu/1642146/250-mil-i-kajak-for-ostersjons-skull
När vi sen fortsatte så gjorde uttrycket ”genväg blir ofta senväg” skäl för sig, och efter en halvtimmes forcerande av en 100 meter lång och grund lerpassage tog vi lunch. Imorgon räknar vi med träningsvärk i stakningsmusklerna!
Allt eftersom kvällen närmade sig blev regnet intensivare och vinden tilltog. Myspaddlingen övergick i en blöt tillställning, och vid en passage över en liten bukt så vaknade även havet till liv. Brytande vågor på upp mot 3 meter sköljde över oss från flera olika håll, och var vi inte blöta tidigare så blev vi det nu. Vi kämpade dock på, för bara några kilometer bort visste vi att en gästhamn väntade, och det kom att visa sig att den bjöd på varsin tacksamt mottagen varmdusch! Bortskämda som vanligt, och nu har vi till och med slagit upp våra tält på bryggan.
Idag fick vi oss även en liten naturupplevelse utöver det vanliga, för när vi låg still på vattnet och höll på att kolla något på telefonen (ett riktigt projekt när skärmen och fingrarna är blöta kan jag säga) så landade en silvertärna på mitt huvud! Den flög iväg lika snabbt som den satt sig när Emil överraskat försökte tala om för mig vad som precis hänt, eftersom jag inte ens märkte det. Obehagligt kanske någon tänker, men jag tycker att det var en väldigt fin grej faktiskt. När vi är ute så här länge så börjar vi känna oss som en del av naturen, och vad kan vi då högre önska än att naturen ska uppleva oss som en del av den? Självklart romantiserar jag det lite nu, tärnan misstog väl bara mitt röda huvud för någonting annat, men det fick mig att känna att jag kanske faktiskt inte störde. Det är ju ändå det som är målet när vi vistas ute, att kunna göra det helt i samspel med naturen.
Lämna ett svar