Dag 79 – Det var det

Sträcka: Hälskerikrunni – Riksröse 59, Haparanda
Distans: 24 km

Och så helt plötsligt var vi framme. Efter oräkneliga timmar i våra kära kajaker, paddlandes genom regn och rusk, solsken och dimma har vi nu tagit oss hela vägen till den Finska gränsen. Därmed har vi slutfört sträckan som idag går under namnet ”Havspaddlarnas Blå Band”.

Hur känns det då kanske du undrar?

Jo men jag måste erkänna att det känns lite konstigt. Det kändes redan lite underligt när vi kom där mot Virtakariudde, där riksröse 59 står. På något sätt förväntar en sig ändå en sort målgång. Kanske någon som står och vinkar, en vimpel som det står välkomna i mål på, eller varför inte en liten brass-fanfar? Istället kom vi idag strax efter två fram till en relativt igenvuxen tomt, med ett hus på. Mitt på tomten, strax framför huset stod röset och inte en människa fanns att skåda. Trots att vi stämt träff, både med mina morföräldrar som sedan kom för att plocka oss och kajakerna, även med en reporter från Haparandabladet som ringt på morgonen och fått nys om att vi skulle landa idag. (Det i sig är en ganska rolig historia då vi ju paddlade väldigt sent igår och tog beslutet att idag paddla till målet vid ca 3 i natt. Vi bekräftade beslutet halv 9 i morse och varpå jag ringde morfar och berättade att vi idag kommer ta oss i mål och landa runt 3. Cirka 5 minuter efter att vi lagt på ringer min telefon igen och det är från haparandabladet. Hon frågade om det var vi som var ute och paddlade? Jag svarade ja och att vi faktiskt skulle komma att landa i Haparanda idag varpå hon snabbt svarade ”Jag  vet!” Hur kunde hon veta det? Vi bestämde ju det för typ 5 minuter sen?!)

Hur som helst var det ingen på plats då vi landsteg i Haparanda förutom myggen. Vi hade blivit lite förvarnade av Jonathan och Micke om att det skulle var smycket mygg där men oj vad vi underskattade det! Det var tusentals myggor som bara låg och väntade på att få festa på två små slutkörda kajakpaddlare. Vi skyndade därför med att ta några mindre snygga målgångsbilder och selfies med riksröset innan vi sen skyndade tillbaka mot kajakerna. Ungefär samtidigt som vi var påväg ner i vattnet kom reportern från Haparandabladet, Johanna, har jag för mig att hon hette. Vi sa hej och poserade för några fina landbilder (försökte se någorlunda normala ut samtidigt som 200 mygg bet oss överallt där det är möjligt) innan vi bad om att få hoppa ner i kajakerna som ändå skulle flyttas till där hon stod för senare uppsläpning och urlastning. Det gav möjlighet till en så mycket bättre intervju också då vi slapp brottas med alla myggen!

Haparandabladet blev alltså den sista tidningen för denna resa och något som glädjer oss extremt mycket var något Johanna (hoppas hon nu hette det!) berättade i förbifarten. Hon hade kikat in på Frilufsarna, alltså här på bloggen, och berättade att hon blev inspirerad att ta sig ut. Vilken grej! Vi har alltså lyckats inspirera en person till friluftslivet!

Efter intervjun släpade vi upp våra kära kajaker och trotjänare på land en sista gång för denna tur, hoppade i heltäckande kläder, och började lasta ur. Ungefär samtidigt droppade morföräldrarna in med bilen. Ganska bra tajming helt enkelt.
Packningen hamnade i bakluckan, kajakerna på taket och vips så var vi iväg. Men först ett pit-stopp på Max såklart! För övrigt har Emils sked, ”Max”, klarat sig hela vägen runt. Alltså den plastsked han fick i sin lyxshake på vägen ner mot Svinesund som sen tappert har hjälpt honom med allt från att förtära mat till att bre smör. Vet inte om den kan klassas som engångssked längre.

Ja som du hör var det inte en så himla stor sak att väl komma fram. Även fast det var slutet på ett långt äventyr är det ju inte målet som är det viktigaste. Utan som citerat tidigare, ”Det är vägen, som är mödan värd”. O visst är det så! Vi har fått vara med om sådana kontraster i både väder, miljö och människor. Vi har fått uppleva naturen när den bjussar på sina finare stunder, som en perfekt klipphäll med solnedgång eller den gången vi blev omringade av sälar. Ja vi har varit med om alldeles för mycket för att jag ska kunna sammanfatta det enkelt här. Du får helt enkelt läsa bloggen istället! Något som är klart är att vi har många att tacka för att vår resa har blivit den succé den blivit. För det första är det alla partners som varit med, stöttat och hjälp till i förberedelserna. Utan er hade resan definitivt inte gått så enkelt som den gjort! Sen också alla människor vi mött längst vägen.

Till er alla vill vi passa på att rikta ett stort TACK!  NI är guld värda!

Imorgon bär det av hemåt mot Stockholm igen och det är dags att börja jobba. Jag kan inte riktigt förstå att det är klart än och det känns lite konstigt att imorgon inte gå ner till vattnet för att paddla vidare. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är lite skönt att vara inomhus när regnet smattrar mot rutorna. Nu behöver jag i alla fall inte oroa mig för att saker ska vara blöta när jag vaknar!

Kommer jag sakna paddlandet?

Nja, bara för att jag är klar med Hbb betyder ju inte det att jag inte får paddla kajak! Jag som jobbar med det, har en första ”prova på-paddling” med Stockholms Guidebyrå redan nästa vecka så mig går det ingen nöd på!

Men först ska jag nu sova för imorgon väntar många timmars bilfärd!

PS. Det lär förmodligen komma minst ett mer sammanfattande inlägg innan veckan är slut. Vi går alltså inte mot radiotystnad än!

Vi hörs!