,

Abiskoalperna deluxe

Söderut från Abisko reser sig sex majestätiska berg kallade för Abiskoalperna, alla med toppar på över 1500 meters höjd. Högst och ståtligast av dem är Tjåmuhas med sin vackert hjärtformade gryta, ett berg som jag länge har suktat efter att få stå på toppen av.

Abiskoalperna, Abisko

Några av Abiskoalperna. Från höger syns Keron, Tjåmuhas, Ballinbogičohkka (den lilla i bakgrunden), Pallentjåkka och en liten del av Nissončorru längst till vänster i bild.

 

Dag 1

En vecka med regn, storm och massor av snö började äntligen lida mot sitt slut, och SMHI lovade halvklart väder utan några större mängder nederbörd. Jag, Mathias och Jimmy bestämde oss för att ockupera Tältlägret, en liten låst stuga tillhörande Svenska Turistföreningen, och därifrån sedan göra ett toppförsök. På lördagen den 19 mars, strax innan klockan tre på eftermiddagen, lämnade vi Abisko Turiststation och knatade iväg söderut på skidor längs med Abiskojåkken.

Abiskojåkka, Abisko

Abiskojåkken med Pallentjåkka och Tjåmuhas vid horisonten.

Nissonjohka rastplats

Pizza på fjället, fem av fem!

Tältlägret, Abisko

Ballinvággi, Ballinjohka, Abisko

Två timmar senare hade vi lyckats få syn på flaggstången som ser mer ut som en misstänkt rak fjällbjörk än något att hänga en flagga i, och med den som riktmärke tagit oss till den spartanska lilla tvåbäddsstugan. Den är inte helt lätt att hitta, gömd i en dunge fjällbjörkar precis under trädgränsen vid en skarp krök på Ballinjohka. Byggd av glest sittande brädor är ventilationen allt annat än undermålig, och det känns som att den nästan helt saknar isolering. Inuti finns det ett köksbord, två bänkar, en stol, en våningssäng med två bäddar, en ganska dåligt fungerade kamin och ett gaskök med två plattor. Vidrörs taket så seglar mörka flingor av trä sakna ner och lägger sig vackert i de sjuttio centimeter breda sängarna. Veden var alldeles för fuktig för att kunna ge någon ordentlig eld i den motsträviga kaminen, och första natten blev därför en kylig historia. Jag och Mathias tog varsin säng och Jimmy hamnade på golvet. Synd för honom kan tyckas, men han sov betydligt bättre i sin varma sovsäck än vad vi gjorde under de slitna gamla STF-täckena.

 

Tältlägret, Abiskoalperna, Abisko

Johan och Jimmy gör sig redo att preppa för tacomiddag! Den enda bilden på stugan som jag fick med mig hem. Klassiker att glömma bort att fota boendeplatsen…

 

Dag 2

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

På söndag morgon klockan 08:03 lämnade vi Tältlägret och tog sikte mot den västra kammen på Tjåmuhas. Än en gång slog väderleksrapporten fel, för solen strålade betydligt mer än utlovat!

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Kallt var det när vi startade, riktigt jäkla kallt… Utsikten över Abiskodalen och Torneträsk tog nästan andan ur mig, och vi stannade mer än en gång för att se oss om. Att få blicka ut över området från motsatt håll än vanligtvis ger nya fina perspektiv.

Topptur Keron, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Jibber-Johan ser cool ut framför Keron.

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Poserar lite och så.

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Klockan 11:20 var vi framme vid förtoppen, vilken ligger 1688 möh. På morgonen hade även Johan tagit sig till Tältlägret för att slå följe med oss, och efter att tappert ha kämpat sig upp de 900 höjdmetrarna satte han sig i en vindsäck och njöt av sol och vackra vyer, medan vi andra åkte ner i sadeln och sedan tog oss upp på stortoppen.

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Åket ner från förtoppens ostsida var kort men fantastiskt med både grym snö och otrolig utsikt.

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

12:05 stod vi på Tjåmuhas högsta punkt, 1743 möh, och knäppte snabbt några bilder på varandra. Det finns i princip ingen mobiltäckning i området, men högst upp på topparna går det att få in Edge med lite tur, och jag kämpade med att försöka få iväg en instagrambild. Det starka ljuset i kombination med bitande kyla gjorde dock att jag lyckades lägga upp fel bild utan att märka det. Bättre än inget i alla fall tänker jag!

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Efter ett åk i cirka 30 graders lutning på stighudarna (allt för att spara tid och klister) stod vi klockan 12:35 på förtoppen igen, och gjorde oss där redo för det långa åket ner. På grund av senaste dagarnas stora snömängder valde vi ett säkert vägval, och fick ett riktigt fluffigt ostligt åk ned i den stora grytan. Därefter skråade vi tillbaka mot tältlägret, men en bit ner vek jag och Mathias av mot foten av Keron, dagens andra mål.

Topptur Keron, Abiskoalperna, Abisko

Klockan 13:15 började vi den branta initiala stigningen uppför ostsidan av Keron. Det stora snöfältet precis ovanför Mathias huvud blev vår linje ner, ett mycket bra val skulle det visa sig!

Topptur Keron, Abiskoalperna, Abisko

Mathias blickar väster ut precis innan toppen. Nere i dalen ligger Abiskojaurestugorna, och vi kunde se flera turskidåkare sakta röra sig ditåt över sjön.

 

14:55 nådde vi toppen, 1551 möh. Vid det här laget hade vi inte suttit ner på sju timmar, endast ätit en liten lunchmacka stående och tryckt i oss snacks i princip i farten. När vi gick den sista biten mot högsta punkten så pratade vi om att det skulle vara skönt att få vila lite, och eftersom vi låg så bra till i tid så hade vi ingen brådska. Vi tog på oss förstärkningskläder och jag knatade iväg några meter för att kämpa till mig mottagning för ytterligare en instagrambild, men när jag två minuter senare vänder mig om igen så står Mathias där med viftande armar, avklädd (inte helt dock) och med skidorna i åkläge, ropande att han håller på att frysa ihjäl. Så mycket för den långpausen! Det är viktigt här att se komiken i det hela, och jag kan faktiskt inte klaga eftersom jag tänkt att Mathias ska börja forma mig till en ”alpinist”, vad det nu innebär. Korta pauser i alla fall, så långt är jag med!

 

Topptur Keron, Abiskoalperna, Abisko

Gött med sittpaus!

 

Efter snabba förberedelser inför åkning (tycker jag i alla fall, kanske inte han som nästan frös ihjäl) bar det av ner i grytan i dalen mot Tjåmuhas, och där låg det snö! Första biten var dock flack, men när alpinist-Mathias drog fram kameran så fick jag feeling i svängarna och lutande mig lite för mycket, vilket ledde till att när pjäxan tog i lössnön så bromsades farten och jag tippade på ett ganska odramatiskt sätt. Jag vet ärligt talat inte exakt vad som hände, men på något vis tror jag att staven måste ha fastnat eller slagit i någonting och gjort så att axeln ryckts till. Det enda jag vet är att när jag landat i den mjuka snön så gjorde det rejält ont, och armen ville inte röra sig på några sekunder. När förlamningen släppte så ställde jag mig upp och vi fortsatte ta oss ner för bergssidan som brantade på mer och mer. Det finns liksom inte så mycket utrymme för en skada ute i kylan 1,5 mil från närmsta civilisation, 1500 möh och utan mobiltäckning. Inga sura miner dock, för åket som följde var bland de bästa i mitt liv! Knädjupt puder och vyer som inte gör sig rättvisa på bild, det är svårslaget. När snön började bli hårdare tog vi skrå mot sjön i dalen och stakade oss sedan tillbaka mot vårt tillfälliga hem. Självklart lyckades jag snubbla till igen och reflexmässigt ta emot mig med samma arm, vilket inte gjorde det hela bättre…

 

Topptur Keron, Abiskoalperna, Abisko

Pow pow!

Topptur Keron, Abiskoalperna, Abisko

…pow pow pow pow…

Tältlägret, Abiskoalperna, Abisko

När vi kom fram så möttes vi bland annat av dessa två glassare.

 

Tillbaka i Tältlägret avnjöt vi en välförtjänt middag med det nya sällskapet Gustav, Katta och Rosalinn, och avslutade dagen med att kolla på den norska skräckfilmen Fritt Vilt som utspelar sig på en fjällstation.

Kvällen var bland de finare som jag upplevt. Fullmånen var bara någon dag bort, och i sydväst tindrade Orions bälte precis över toppen av Keron, som tillsammans med Tjåmuhas lystes upp under den stjärnklara himlen. Norrut bredde Abiskodalen ut sig i månljuset, och ovanför hemmaberget Nuolja dansade norrskenet intensivt. Promenaden till ett dass har aldrig varit vackrare! Dessutom kunde jag ställa dörren på glänt och njuta av hela den beskrivna utsikten där inifrån, bara det liksom.

 

Dag 3

Dagen därpå verkade molnen ha bättre för sig på annat håll och vinden hade förmodligen följt med. Solen fick ostört förflytta sig över horisonten och värma upp både snön och entusiastiska toppturare.

Natten hade dock varit kall, och när vi vaknade hade elden slocknat sen länge. Termometern i klockan visade flera minusgrader och jag kröp ner i min förstärkningsjacka och gosade vidare, inte speciellt sugen på att lämna sängens värme. Det blev en sovmorgon, och efter frukost bestående av havregrynsgröt med chips och jordnötssmör så gjorde vi oss redo. Tanken var att gå upp på Pallentjåkka, Abiskoalpernas näst högsta topp med sina 1737 möh. 11:30 lämnade vi återigen stugan, jag med armen i en improviserad mitella och med en av stavarna uppstickande som en antenn från ryggsäcken. Vi valde att gå på skrå längs Pallentjåkkas sydsida, in i Ballinvággi. Det visade sig vara ett halvbra val, mest på grund av att det var en isskorpa på hela bergssidan, dold under ett tre till tio centimeter tjockt nysnölager. I början kändes det jobbigt med alla gömda stenar som en efter en plockade med sig mer och mer av både stighudar och stålkanter, men efter ett tag kom vi att sakna dem när skidorna helt plötsligt tappade greppet och började glida nedåt i sidled. Hur som helst så var utsikten helt fantastisk, och snart tvingades jag att ta av mig både mössa, vantar och jacka. Riktigt aprilväder!

 

Topptur Tjåmuhas, Keron, Abiskoalperna, Abisko

Bro-pic! Och jag står faktiskt i nedförsbacke…

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Ballinbogičohkka, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Ballinbogičohkka, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Ballinbogičohkka, Abiskoalperna, Abisko

Katta lyxar till det under fikapausen!

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

Telefon och radioantenn, check!

Topptur Pallentjåkka, Ballinbogičohkka, Abiskoalperna, Abisko

Ballinbogičohkka och Ballintraversen, ett framtida projekt.

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

Klockan 15:55 nådde vi toppen, alltså cirka 4,5 timmar efter start. Där uppe blåste det svagt och var mer än 13 minusgrader, så vi tog bara en kortare paus och rörde oss sedan nedåt igen. Synd det, för jag tror att det är den punkten som ger absolut bäst utsikt över hela Abiskodalen, Torneträsk, de övriga Abiskoalperna samt söderut mot alla toppar mellan Abisko och Kebnekaise.

 

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

På toppen, varma koppen!

 

Under gårdagen hade vi på väg upp på Tjåmuhas spanat in en bäckravin som med stor sannolikhet samlat på sig en del snö, och mycket riktigt låg där tillräckligt för att vi alla skulle le som fånar när vi kommit ner. Vilket åk det blev! Långt, på hög höjd och med bra snö, för att inte tala om utsikten… Bilderna visar en någorlunda version av det hela, men djupet och storhetskänslan kan bara upplevas.

 

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

Medan vi tog oss ut ur Ballinvággi igen så försvann solen bakom Tjåmuhas, och vi stakade oss tillbaka längs Ballinjohka. Snacka om att min högerarm kändes efter att ha fått köra solo i mer än sju timmar! På andra sidan träsket färgade det sista solljuset bergen i guld och den stora fullmånen svävade en bit ovanför. När vi började närma oss Tältlägret igen så såg vi att Mathias, som hade gått lite snabbare än oss andra, satt på en sten i det sista solskenet. Det var en 20 meter bred sträng av solljus som trängde igenom precis som solen var på väg ner bakom horisonten mellan Keron och mer avlägsna berg, och det var vackert. Jag var typ tvungen att nypa mig i armen. Det har ju blivit en och annan fantastisk solnedgång under de turer jag gjort, men det här var något alldeles extra. Dock ska inte magin få all uppmärksamhet i denna händelserika stund, för samtidigt som den var vacker så var den väldigt komisk också. Det var nämligen så att precis innan stenen som Mathias satt på så var det blankis gömd under de där lömska centimetrarna med nysnö, och han var så inne i ögonblicket att han glömde bort att varna oss. Först kom jag, exalterad över att få berätta för honom vad han självklart redan såg, och drog en riktigt klassisk bananskalsvurpa. Pang sa det, och så hade jag återigen ramlat på min onda axel och dessutom bankat skidorna i huvudet på mig själv. När Gustav kom strax efter mig varnade jag honom det seriösaste jag kunde genom skrattet, och han tassade fram med försiktiga steg. Helt utan resultat dock, och som en spratteldocka fladdrade hans ben och armar innan även han låg ner bredvid mig. Katta och Rosalinn, som vid det här laget listat ut att det förmodligen var halt, valde klokt nog att krypa. Med blankis så menar jag verkligen blank is. Det gick inte att ställa sig upp, tro mig jag försökte. Det slutade med att vi alla åkte kana ner till säkrare mark.

 

Solnedgång topptur Ballinvággi, Abiskoalperna, Abisko

Framme i Tältlägret igen träffade vi på några bekanta ansikten som skulle ha stugan efter oss, så vi städade ur den snabbt och begav oss sedan hemåt mot Turiststationen. Vägen tillbaka var inte mycket sämre än resten av dagen, för trots att solen sedan ett tag slutat att värma och nu ”bara” färgade horisonten vackert orange, så var månljuset så starkt att vi inte behövde använda pannlampor. Träden kastade skarpa skuggor på marken, och de omgivande bergens tydliga gestalter liknade mest en vacker målning. Högt ovanför oss började dessutom norrskenet träda fram mellan alla stjärnorna som i sakta mak roterade på himlen. Jag nöp mig återigen i gåshuden på armarna.

Det var nog tur att det var så fint som det var, för det var allt annat än lätt i övrigt. Fötterna hade börjat säga ifrån efter allt gående på platten, och benen var ganska nöjda för stunden de också. Jag räknade till fem skavsår, två på vänsterfoten och tre på höger, varav några på ställen jag inte visste gick att få skavsår på. Men det var bara att kämpa vidare, och jag kan säga att det var tanken på pizza och öl på Gammelgården som drev många av oss hela vägen i mål. Vi turades om att dra pulkan, och jag gick bara och njöt av att få vara precis där jag var, på en av de bästa och vackraste platserna jag vet. Kvart i nio på kvällen gled vi trötta in på Abisko Turiststation, efter att ha gått på skidor nästan konstant i nio timmar. Inte hade jag hunnit sitta ner något den här dagen heller, och med största sannolikhet tyckte kroppen att den led av en smula vätskebrist. Vattnet i ryggsäcken hade nämligen frusit på vägen ner, och det slog mig i bilen på väg till Björkliden att jag inte hade kissat sedan morgonen!

 

Dagarna vid Abiskoalperna var bland de bättre turdagarna som jag haft i mitt liv, mycket på grund av det fina vädret, de vackra omgivningarna och den fantastiska skidåkningen, men också tack vare väldigt trevligt sällskap! Jag vill därför tacka Mathias, Jimmy, Johan, Emil, Katta, Rosalinn, Sofia och Gustav för att ni var med och förgyllde turen. Jag vill också tacka dem av er som tvingades ställas upp som assistenter till mig när jag var lite funktionsnedsatt, samt ni som snällt förklarade för mig vilka färger som jag egentligen såg 😉

 

 

Några bilder till, bara för att de var fina:

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × 1 =