,

Dag 79 – Det var det

Sträcka: Hälskerikrunni – Riksröse 59, Haparanda
Distans: 24 km

Och så helt plötsligt var vi framme. Efter oräkneliga timmar i våra kära kajaker, paddlandes genom regn och rusk, solsken och dimma har vi nu tagit oss hela vägen till den Finska gränsen. Därmed har vi slutfört sträckan som idag går under namnet ”Havspaddlarnas Blå Band”.

Hur känns det då kanske du undrar?

Jo men jag måste erkänna att det känns lite konstigt. Det kändes redan lite underligt när vi kom där mot Virtakariudde, där riksröse 59 står. På något sätt förväntar en sig ändå en sort målgång. Kanske någon som står och vinkar, en vimpel som det står välkomna i mål på, eller varför inte en liten brass-fanfar? Istället kom vi idag strax efter två fram till en relativt igenvuxen tomt, med ett hus på. Mitt på tomten, strax framför huset stod röset och inte en människa fanns att skåda. Trots att vi stämt träff, både med mina morföräldrar som sedan kom för att plocka oss och kajakerna, även med en reporter från Haparandabladet som ringt på morgonen och fått nys om att vi skulle landa idag. (Det i sig är en ganska rolig historia då vi ju paddlade väldigt sent igår och tog beslutet att idag paddla till målet vid ca 3 i natt. Vi bekräftade beslutet halv 9 i morse och varpå jag ringde morfar och berättade att vi idag kommer ta oss i mål och landa runt 3. Cirka 5 minuter efter att vi lagt på ringer min telefon igen och det är från haparandabladet. Hon frågade om det var vi som var ute och paddlade? Jag svarade ja och att vi faktiskt skulle komma att landa i Haparanda idag varpå hon snabbt svarade ”Jag  vet!” Hur kunde hon veta det? Vi bestämde ju det för typ 5 minuter sen?!)

Hur som helst var det ingen på plats då vi landsteg i Haparanda förutom myggen. Vi hade blivit lite förvarnade av Jonathan och Micke om att det skulle var smycket mygg där men oj vad vi underskattade det! Det var tusentals myggor som bara låg och väntade på att få festa på två små slutkörda kajakpaddlare. Vi skyndade därför med att ta några mindre snygga målgångsbilder och selfies med riksröset innan vi sen skyndade tillbaka mot kajakerna. Ungefär samtidigt som vi var påväg ner i vattnet kom reportern från Haparandabladet, Johanna, har jag för mig att hon hette. Vi sa hej och poserade för några fina landbilder (försökte se någorlunda normala ut samtidigt som 200 mygg bet oss överallt där det är möjligt) innan vi bad om att få hoppa ner i kajakerna som ändå skulle flyttas till där hon stod för senare uppsläpning och urlastning. Det gav möjlighet till en så mycket bättre intervju också då vi slapp brottas med alla myggen!

Haparandabladet blev alltså den sista tidningen för denna resa och något som glädjer oss extremt mycket var något Johanna (hoppas hon nu hette det!) berättade i förbifarten. Hon hade kikat in på Frilufsarna, alltså här på bloggen, och berättade att hon blev inspirerad att ta sig ut. Vilken grej! Vi har alltså lyckats inspirera en person till friluftslivet!

Efter intervjun släpade vi upp våra kära kajaker och trotjänare på land en sista gång för denna tur, hoppade i heltäckande kläder, och började lasta ur. Ungefär samtidigt droppade morföräldrarna in med bilen. Ganska bra tajming helt enkelt.
Packningen hamnade i bakluckan, kajakerna på taket och vips så var vi iväg. Men först ett pit-stopp på Max såklart! För övrigt har Emils sked, ”Max”, klarat sig hela vägen runt. Alltså den plastsked han fick i sin lyxshake på vägen ner mot Svinesund som sen tappert har hjälpt honom med allt från att förtära mat till att bre smör. Vet inte om den kan klassas som engångssked längre.

Ja som du hör var det inte en så himla stor sak att väl komma fram. Även fast det var slutet på ett långt äventyr är det ju inte målet som är det viktigaste. Utan som citerat tidigare, ”Det är vägen, som är mödan värd”. O visst är det så! Vi har fått vara med om sådana kontraster i både väder, miljö och människor. Vi har fått uppleva naturen när den bjussar på sina finare stunder, som en perfekt klipphäll med solnedgång eller den gången vi blev omringade av sälar. Ja vi har varit med om alldeles för mycket för att jag ska kunna sammanfatta det enkelt här. Du får helt enkelt läsa bloggen istället! Något som är klart är att vi har många att tacka för att vår resa har blivit den succé den blivit. För det första är det alla partners som varit med, stöttat och hjälp till i förberedelserna. Utan er hade resan definitivt inte gått så enkelt som den gjort! Sen också alla människor vi mött längst vägen.

Till er alla vill vi passa på att rikta ett stort TACK!  NI är guld värda!

Imorgon bär det av hemåt mot Stockholm igen och det är dags att börja jobba. Jag kan inte riktigt förstå att det är klart än och det känns lite konstigt att imorgon inte gå ner till vattnet för att paddla vidare. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är lite skönt att vara inomhus när regnet smattrar mot rutorna. Nu behöver jag i alla fall inte oroa mig för att saker ska vara blöta när jag vaknar!

Kommer jag sakna paddlandet?

Nja, bara för att jag är klar med Hbb betyder ju inte det att jag inte får paddla kajak! Jag som jobbar med det, har en första ”prova på-paddling” med Stockholms Guidebyrå redan nästa vecka så mig går det ingen nöd på!

Men först ska jag nu sova för imorgon väntar många timmars bilfärd!

PS. Det lär förmodligen komma minst ett mer sammanfattande inlägg innan veckan är slut. Vi går alltså inte mot radiotystnad än!

Vi hörs!

DSC_0053 (2)

Den officiella handpåläggningen som symboliserar målgång! Nu har vi tagit oss längst hela Sveriges kust!

DSC_0073 (2)

När du vill att myggen inte ska komma åt dig är det bara att aktivera den flexibla luvan!

DSC_0074 (2)

Ett gott stopp på Max! Självklart förtjänade vi även idag varsin lyxshake!

DSC_0076 (2)

Sen till middag bjöds det på inget mindre än Surströmming!

DSC_0079 (2)

ja, det där med att stretcha var något en kanske skulle göra längst turen ja…

DSC_1530 (1)

Emils sista urgång ur kajaken för denna tur! Han ramlade inte i denna gång heller…

DSC_1536 (1)

En lite mer ståtlig erövring av Riksröse 59!

DSC_1538 (1)

Till sist fick jag dessutom min kexchoklad som legat inklämd, längst fram i fören hela vägen från när den packades in, där på parkeringen vid Svinesundsbron.

 

14 Kommentarer
  1. Jonathan
    Jonathan says:

    Stort grattis och bra jobbat!

    Konstig men skön känsla att veta att det inte står paddling på schemat i morgon.

    Vi hann också med både ett och två besök på MAX.

    Syns nån gång i framtiden.

    Ps. Hoppas Rositan smakade fint 🙂 betyget från Markus på systemet i Härnösand var: Det är ju inget jag själv skulle dricka.

    Perfekt tänkte vi och slog till. Det var ju inte vi som skulle dricka den.

    Svara
  2. Kurre
    Kurre says:

    Jag som trodde ni skulle vända och paddla till Sth när ni har nedförsbacke???? Och mellanlandat på en wirre o GT . Kul att ni lyckades en bragd pojkar

    Svara
  3. Johan Öbrink
    Johan Öbrink says:

    Härliga bilder åter igen stort Grattis, nu när ni lärt er att gilla öppet vatten så kan ni följa med mig över Ålands hav nästa år;).
    Ha det bra
    Johan Öbrink

    Svara
    • GEmil
      GEmil says:

      Tackar!
      Vad kul att du gillat bloggen! Och än är den inte slut, vi kommer ju att fortsätta blogga. Kanske inte lika frekvent men det kommer en hel del annat kul! ?

      Svara
  4. Gerd Alpers
    Gerd Alpers says:

    GRATTIS !
    Jag har en fråga kvar: hur komma det att ni behövde bara två rullar toalettpapper?? 🙂

    Hälsningar från Tyskland
    Gerd

    Svara
  5. Fredrik
    Fredrik says:

    Grattis grabbar! Grymt bra jobbat!
    Har följt er blogg varje dag 🙂
    Någon gång i framtiden kanske man tar en tur på 230 mil. Ni har verkligen inspirerat mig!
    Ska nog prova att paddla runt Väddö först 🙂

    Svara
  6. Bengt Larsson
    Bengt Larsson says:

    Hej 2xEmil och STORT GRATTIS till er lyckade HBB-färd! 
    Ni är ensamma om era 79 dagar, ingen annan HBB-paddlare har landat på just den totalen. Annars börjar ”totaldagarna” bli ”upptagna” nu med det stigande antalet HBB-paddlare.
    Samtidigt tack för trevlig reseberättelse med mycket humor och ironi och därtill snygga foton! 
    Hälsningar Bengt Larsson, 5 HBB med som mest 100 dagar 1995.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *