,

En lite sen sammanfattning av vad som hände…

Treriksröset den 1 juli

Start: Treriksröset     Mål: Hemavan

Dagar totalt: 26        

Antal vandringsdagar: 23                    

Antal vilodagar: 3

Sträcka: 688 km       

Längsta sträcka på en dag: 55 km       

Kortaste sträcka på en dag: 12 km

Antal roddar: 4 st     Antal båtturer: 3 st

 

Den sista juni begav jag mig upp mot Treriksröset. Att ta sig upp mot Kilpisjärvi skulle ta 2 dagar med buss och sedan på tredje dagen skulle jag kunna ta båten till Treriksröset (om jag inte valde att ta en 11 km lång vandring istället). Men ibland bjuder livet på mer flyt än oflyt så tog bussen från Luleå mot Kiruna och hoppade av i byn Svappavaara. I byn väntade jag i cirka 2 timmar tills bussen mot Karesuando kom. Väl i Karesuando fick jag skjuts av busschauffören ända till gränsen mot Finland. Där klev jag av och försökte kränga på mig min ryggsäck och komma på en lösning vart jag skulle hänga mina stavar på min måndags-exemplar-säck. Helt plötsligt hade det gått en timma (kan man säga, men egentligen korsade jag bara gränsen). Nu var jag i Kaaresuvanto och gick in på bensinmacken där jag snart skulle förstå att alla finnar inte förstår svenska. Sedan sätter jag mig längs vägen som en riktig luffare med tummen i vädret. 30 minuter senare kör en lokal-invånare förbi. Han hade en tråkig torsdagskväll och körde mig gärna till Kilpisjärvi som ligger cirka 1 timma därifrån och han stannade även på lite middag vid min tältplats. ”No camping” stod det där jag slog upp tältet lagom nära till båten. Jag vet inte om det var därför jag fick en dålig nattsömn. För att klockan 12 vaknade jag upp av det hördes hovar som plaskade i bäcken bredvid mig som närmade sig snabbt och helt plötsligt skakar hela tältet till och hör att något trampar på tältlinorna. Kikar ut genom mitt lilla fönster i tältet och upptäcker till min fasa en ensam ren precis utanför. Denna ren kom att återvända under natten så någon sömn var inget att räkna för mig. Klockan 10 nästa dag tog jag båten från Kilpisjärvi och efter en 3 km lång vandring kom jag till Treriksröset och min resa söderut kunde börja!

 

Treriksröset – Abisko, 190 km

Denna sträcka tog 7 dagar och sov i de Norska hyttorna för det mesta (för att komma in i dessa behövs en nyckel som måste köpas innan vandringen). Tanken var att jag bara skulle sova i dem i nödfall men efter ett spöregn andra dagen så kändes det skönt att få tak över huvudet. Dagsformen var nere på botten de allra flesta dagar. Redan första dagen när jag drog fram min pasta-pesto till lunch kom illamåendet. Även till middagen. Även andra dagen när jag gjorde couscous och varma koppen till lunch. Även tredje dagen då jag försökte mig på samma lunch igen. Det var inget litet illamående utan jag fick kväljningar och hade jag fortsatt äta så hade allt kommit upp så efter tredje dagen kändes det inte värt att bära på all denna mat så lämnade allting i stugorna (förutom potatismos, snabbpasta, köttfärssås, soltorkade tomater och min frukost). Vissa av dagarna var jag så trött efter jag gått i 12 timmar så då blev det inte heller någon middag utan de dagarna levde jag på godis, jordnötter och choklad. Sen att mina skor var blöta 5 dagar i sträck och det kändes som jag hade ett ständigt fotbad drog inte upp humöret för fem öre. Eller att redan andra dagen överansträngt ljumsken så att jag hade så ont att jag var tvungen att skrika av smärta ibland. En av dagarna – mellan Divdalshytta och Vaoumahytta – var det endast fjällskog och en solig dag. Har aldrig gått så törstig på fjället eller svurit så mycket på en och samma dag eller fällt så många tårar. Det hela startade när jag gick på en blöt stock och föll ner i leran och låg som en skalbagge på rygg och sprattlade. Höjdpunkten den dagen var när jag kom till en glänta där jag slängde av mig alla sunkiga kläder som brämsarna suktade efter och tog tag i  godispåsen och tvålen och sprang ner till det rinnande vattnet och satte mig i ett hörn i det iskalla vattnet och bara njöt att få vara ifred (från brämsar och mygg) och få trycka i mig godiset. När jag en dag senare la mig i Gaskahytta och fick täckning för första gången på 3 dagar så insåg jag att jag snart var i Abisko. När jag passerat byn Innset såg jag att jag snart kunde passera gränsen till Sverige och få sova i Pålnostugan aka Spökstugan så blev det plötsligt en väldigt bra dag. Ibland kan rätt motivation ta fram gömd energi och göra så en orkar gå 4 mil, genom stora jokkar, och på bara karta och kompass genom dimman. I Abisko väntade 2 nätter på vandrarhemmet. Dels för att vila ljumsken och dels för att få i mig en massa mat (inte minst på frukostbuffén!).

 

Abisko – Stora Sjöfallet, 130 km + 1 km rodd

Detta blev mina fyra första dagar på Kungsleden (varav en halvdag på en väg mellan Vakkotavare och Stora Sjöfallet). Denna sträcka hade åtta STF-stugor med jämna mellanrum och sträckan bjöd inte på några vad vilket var skönt. Att gå den här sträckan var att gå en lyx-vandring jämfört med den tidigare. Det fanns folk, bemannade stugor, broar och spångar och inte några särskilt steniga partier. Vid Teusajaure kom första roddturen som var på cirka 1 km. När jag kom dit var endast en båt inne så valde att stanna för dagen och hoppas att turen var med mig så att någon från andra sidan skulle komma roende nästa morgon. Dock var det enda valet att tälta vid STF-stugan vilket kändes lite onödigt men så fick det bli. Roddbåten var dock inget att hurra för då den inte hade några klykor utan bara nåt rep runt årorna. Efter fått en energistopp vid Vakkotavare fortsatte jag gå längs vägen mot Stora Sjöfallets camping. På campingen var det gratis att tälta (dock sämst tältplats) och deras restaurang bjöd endast på mat för lyxlirare (och inte sådana som mig som ville äta hamburgare och pommes eller bara pasta och köttfärssås). Hade jag varit lite yolo så hade jag fortsatt gå men var lite orolig att resten av vägen skulle ha dåligt med tältplats. För jag kan säga det – sjukt ovärt att tälta på Stora Sjöfallet, men jag ville inte vara yolo när känningarna i höften kom tillbaka, och hungern och tröttheten var ett faktum.

 

Stora Sjöfallet – Kvikkjokk, 85 km + 6 km rodd

Denna sträcka tog mig 3 dagar att göra och fick ta en båt samt ro två gånger. Sträckan har tre STF-stugor längs leden och denna del är lite mindre populär så därmed lite billigare båtar och godis än sträckan innan. Från Stora Sjöfallet skulle jag gå längs vägen cirka 11 km till och insåg då att jag kunde ha slagit upp tältet i någon dunge eller kämpat hela vägen till hamnen dagen innan men vem vet hur ont jag haft i ljumsken då. Båten som åker mellan Kebnats och Saltoloukta gick tre gånger om dagen så lyckades komma lagom till 10-båten. Som vanligt när en kommit till en fjällstation så studeras utbudet av godis i butiken. Där i butiken stötte jag även på Frida (en tjej som också var ute på långvandring själv som jag visste skulle vara där i Salto). Vi satte oss ner och åt lunch och lärde känna varandra och bestämde att vi skulle ta oss till ett rastskydd 10 km bort senare på dagen. Dagen efter vaknar jag vid 6 så gör min frukost och skyndar mig till första roddbåten. Får veta att två tyskar är framför mig och har siktat in sig på roddbåtarna de med så de 8 kalorimetrarna tog strax över en timma att avverka. Men nästan framme ser jag att de går mot motorbåten och inte rodden, så lugnar ner mig och flyt som man har ibland i livet så låg två roddbåtar inne. Även dessa utan klykor plus att det bara gick att sitta i fören och ro…Väl ute på vattnet snurrade jag mest bara runt, gick på grund, skrek, men tillslut hade jag  tagit mig till andra sidan. Där hoppade jag ut ur båten i det iskalla vattnet, slängde av mig byxorna, tog tag i repet i fören och började gå längs vattenbrynet 1-2 km till jag nästan kom fram till nästa brygga där jag var tvungen att ro sista kilometern. Efter att roddturen sugit musten ur mig fanns inget annat val än att fortsätta gå. Uppför. Väl uppe på kalfjället igen stannade jag för vattenpaus så satt där i nästan en timme och blev varnad för myggen i Kvikkjokk. Fortsätter en bit till innan jag ser att jag har täckning och ringer mamma. Efter avslutat samtal kom Frida som tagit motorbåten så där satt vi innan vi begav oss nerför mot Aktse. Vi gjorde vår nästan obligatoriska scanning av butiken och nu hade vi anslutit till Björn som Frida åkt samma båt med och som också var ute på långvandring själv. Han frågade hur länge vi känt varandra (för tydligen stod vi och pratade så man kunde tro att vi känt varandra ett bra tag, men det var egentligen bara vår andra dag tillsammans. Men dagarna på fjället är mycket mycket längre än en vanlig dag). Under godis-pausen bestämde jag och Björn oss för att ro över sjön när vinden mojnat. Men när kvällen kom fick vi ett enormt nedslag då stugvärden kom och berättade för oss att någon tagit den tredje och sista båten från bryggan och inte orkat ro tillbaka för att lämna en båten. Det största nedslaget var ändå att vi planerat en frukostbuffé fyra mil bort i Kvikkjokk 2 mornar senare. Tydligen var ända tältplatsen kring STF-stugan men i och med att vi ville vara på vår vakt om en roddbåt skulle komma tillbaka så gick vi ner till vattnet där det fanns en skylt med texten ”no camping” där vi satte upp tältet och satt och vifta bort myggen hela kvällen. Morgonen efter när motorbåten gått vid 10-tiden så ser vi hur något rör sig i vattnet på andra sidan den grumliga sjön. Där sitter vi med tyskarna jag sprungit om dagen innan och vi lyckas göra en bra deal med dem så jag och Björn bara behövde göra en vända (samt att jag ”glömde” ta över årorna). Påvägen genom skogen stötte vi på bandaren Emil Werling som jag visste att jag skulle möta någonstans mitt emellan Salto och Kvikkjokk. Han gick i sina väl ingågna lätta skor som säkert blev lika blöta som mina kängor. Dock tror jag att med min gångstil så hade jag vrickat foten med gympaskor. Väl uppe på kalfjället möter vi Frida som ansluter sig till oss igen. När vi kommer till Pårte Fjällstuga (som ligger 18 km från Kvikkjokk) får vi ett halvdant bemötande av fjällvärden. Jag tippar på att myggen bidrog till det humöret. Då bestämmer jag mig för att fortsätta mot Kvikkjokk och Björn är snabb på att haka på den planen. Klockan 23 är vi framme på fjällstationen men allt är stängt och campingen låg 1 km därifrån så det slutade med att vi la oss under en flaggstång precis bredvid stationen tills himlen öppnade sig och vi snabbt satte upp tältet på den väldigt dåliga tältplatsen. Men så värt det när vi sedan hade 50 meter till frukostbuffén!

 

Kvikkjokk – Adolfström, 148 km + 0.5 km rodd

Det tog oss 4 dagar att vandra denna bit plus att vi fick åka båt två gånger och ro en gång. Båtarna längs denna sträcka kostade cirka 300 kr styck (troligen för att det inte är STF som kör dem). Sträckan har inga STF-stugor men den har några övernattningställen i Vuonatjviken, Jäckvik, Adolfström och några rast- och vindskydd. Efter att ha åkt över vattnet från Kvikkjokk började stigningen i det regniga och varma och myggtäta vädret. Efter 12 km bestämmer vi oss för att övernatta i en raststuga där vi träffade några Holländare som gick halva Kungsleden. Med bättre väder dagen efter tog vi oss en bra bit (jag måste säga att jag blandar ihop dagarna lite denna sträcka då det inte finns några STF-stugor att ha som utgångspunkt). På vår tredje dag åker vi vår sista båt i 10-15 minuter och framåt kvällen kommer vi fram till vår sista rodd-tur och där vi sov i vindskyddet som låg på andra sidan. Dagen efter skyndade vi oss till Handlarn’ i Jäckvik där vi shoppade loss och sedan tryckte i oss alla godsaker. Med ny energi rullade vi iväg till fjället igen och efter ett dyk bland stenblocken och ett djupdyk i leran var vi i Adolfström där vi mötte upp min mors kusin Maj-Lena. Hemma i deras stuga väntade hennes man Bosse och hans föräldrar och en massa mat och godsaker. Efter ett skönt bad i bastun kom min syster Julia dit. Det kändes nästan som vi hade släktträff men det var väldigt härligt att se bekanta ansikten. Julia hade tagit med sig chips och pitepalt och kan väl säga att det var två hungriga vandrare som pratat om palt hela vägen från Kvikkjokk som råffade åt sig allting. Efter andra natten fortsatte Björn sin vandring medan jag stannade kvar en natt till för att mina fötter att svullnat så mycket att de såg ut som elefantfötter.

 

Adolfström – Hemavan, 135 km

Sträckan gjorde jag på 4 dagar och det var dels den jobbigaste biten på vandringen men också det lugnaste. Längs leden finns fem STF-stugor samt vandrarhem i Ammarnäs. Så när jag fortsatte min vandring följde Maj-Lena med mig 2 mil innan hon vek av vid jokken vi korsat tre gånger och gick oledat hem. Jag sa på skämt att jag skulle ta mig till Ammarnäs den dagen till henne. Efter ha trott att jag haft 17 km kvar till Ammarnäs så insåg jag att det var den kortaste vägen och inte Kungsleden som var skyltad så jag hade egentligen 27 km kvar… (Tydligen finns det en gammal och en ny del av Kungsleden. Den kortare är där den gamla delen av Kungsleden gick och den betydligt mycket längre är den nya delen av Kungsleden). När jag fick lite täckning så fick jag veta att Björn fortfarande var i Ammarnäs och skulle stanna där över natten. Då tryckte jag i mig 200 gram choklad till och drog på ett kol. Klockan 11 blev tröttheten allt påtaglig och allt kändes som det gick i slowmotion. Med 3 km kvar och många tårar fällda så kommer en bil som stannar och erbjuder skjuts. Som Gröna Bandare så är ju inte det tillåtet men då sket jag i allt så tackade ja och for till Ammarnäsgården. Slutsatsen var att jag aldrig mer ska gå 55 km på fjället på en dag. Dagen efter var allt som vanligt igen och vi drog till Ica Nära och handlade mat och fika som vi tryckte i oss uppe på kalfjället. Dagen efter kom åska och regn lagom till vi var nära Tärnasjö Fjällstuga där vi slog upp tältet och fick alla saker torkade. De två sista dagarna på etappen var helt klart bland de finaste på hela vandringen. Först kommer vi till den delen av sjön med en massa holmar vilka vi även korsar med hjälp av sju broar. Senare på kvällen slår vi upp tältet precis i början till Syterpasset som vi sedan får gå igenom dagen efter vars toppar når 1700 m ö.h. Sista biten till Hemavan går genom skidområdet och slutligen når man asfalten. Från slutet av Kungsleden ligger STF’s vandrarhem längre ner i dalen och bara fem minuter från Ica (Ica ligger dessutom mittemot bensinmacken som är skyltade redan uppe på Kungsleden som man kan följa om man inte känner för att göra exakt hela Kungsleden).

 

I Hemavan tog jag mitt slutgiltiga beslut att åka tillbaka hem. Jag kände att jag hade gjort fjället för denna gång, jag tappade motivationen när jag visste att jag hade lika långt kvar som jag gått samt att det skulle bli ännu mera landsväg (som jag fick så ont av att gå på). Mycket har också berott på att jag haft så lite energi och kraft i kroppen då jag fortsatte att bara äta frukost och en liten måltid till om dagen samt 200 gram choklad. Ångar ju såklart att jag inte åt bättre under vandringen för att jag förlorade så mycket muskelmassa och det lilla fett jag har på kroppen, men det är svårt att göra någonting när man mår illa av mycket av maten och kändes jobbigt att lösa problemet ute på fjället. (Hade jag vetat innan vandringen att varannan STF-stuga hade konserver och snacks och att det fanns mataffärer och butiker i Jäckvik, Adolfström, Ammarnäs och Hemavan) så hade det kanske sett annorlunda. Men en annan stor anledning till varför jag inte var sugen på att gå mer var att jag inte gått ensam på två veckor så det kändes inte lika kul att fortsätta min solo-vandring själv. Men ångrar ingenting; har haft en fantastisk vandring som gett mig många nya upplevelser och saker jag lärt mig om mig själv och att tänka kring vandring och långturer, fått se många fina vyer och träffat nya människor. Det som jag upplevt har jag alltid med mig och det kan ingen ta ifrån mig. Avslutar med ett citat från Dag Hammarskjöld:

”En tur som denna är alltid något oavslutad. Den ropar efter en fortsättning. När en sådan förvägras oss är det som vi någon gång försöker att övervinna tiden och glömskan genom att binda det vi mött i ord – som brister under trycket. Jag är medveten om att jag här berättat knappast når eller förstås av andra än dem som en gång upplevt något av detsamma. Men det är för dem – och mig själv – som jag skrivit.”

 

1 svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 + tretton =