,

När lunchpromenaden blev topptur

Jag vaknade strax efter klockan tio, sträckte ut mig ordentligt i sängen och stapplade sedan ut i köket. Fredagsförmiddagen var mulen och molnen låg täta kring topparna bortanför Abiskodalen. Medan matspjälkningen sakta tog hand om havregrynsgröten satt jag och funderade på vad dagens projekt skulle bli. Ledig dag måste ju ändå utnyttjas på något sätt, men jag kände mig inte jättesugen på att planera något större eftersom morgondagens väderprognos spådde ihållande regn. Till slut gjorde jag några ostmackor av det sista brödet, slängde ner lite kläder och systemkameran i ryggsäcken och knatade strax innan lunch iväg upp längs Abiskojokken. Knäppa några bilder och äta lunch på en sten vid vattnet kändes alldeles lagom avancerat.

Jag var egentligen inte speciellt sugen på att fotografera, men kameran är en bra anledning för mig att komma ut i alla fall. När jag en stund senare kom fram till rastplatsen där Nissonjohka mynnar ut i Abiskojåkka hade jag därför inte tagit en enda bild, utan istället bara gått och dagdrömt. Jag slog mig ner i vindskyddet för en sekund och begrundade kartan, samma karta som jag tittat på så otroligt många gånger tidigare. Vart har jag inte varit ännu? Ögonen drogs ganska snabbt till kanjonen en bit upp längs Nissonjohka, ett ställe som jag många gånger tipsat turister om att se men aldrig själv hunnit besöka. Den djupa kanjonen går att se hela vägen borta från Nuolja, berget precis bredvid fjällstationen, slingrande ner genom dalen mellan Abiskoalpernas två högsta toppar. Så fick det bli helt enkelt, och jag satte kurs.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Utan förvarning sprack himlen upp och solen kikade fram mellan molnen.

Efter några övningsvad och ett gäng blåbärsätarpauser hade de branta klipporna börjat resa sig och rama in det snirkliga strömmen. Jag hoppade runt bland stenarna i forsen ett tag, fotade lite och klättrade på kanjonens branta sidor. På vägen upp mot kalfjället hade solen börjat visa sig, och den mulna småkyliga förmiddagen hade övergått i en svettig eftermiddag med strålande sol. Riktigt turväder tänkte jag och tog återigen fram kartan för närmare betraktning. Ett toppbesök kanske skulle vara på sin plats, varför inte liksom? Jo för att jag inte har mat för det, och för att klockan närmade sig halv tre. Trots att förutsättningarna inte riktigt var på min sida så tog suget efter höjdmetrar överhanden och jag såg snabbt över packningen. Som alltid låg ett optimerat första hjälpen/lagningskit i ryggsäcken, och tillsammans med karta, kompass och pannlampa så saknades ju egentligen inte någonting. Förutom mat då. Det får bära eller brista tänkte jag, i värsta fall är det ju bara att vända. Jag hade tillräckligt med kläder för att förmodligen överleva en natt på berget, och enligt mina beräkningar borde jag inte vara hemma senare än klockan två på natten om allt gick som det skulle. Jag skickade ett snabbt färdmeddelande till en kompis på stationen med planerad rutt och beräknad hemkomst. Klockan halv tre prick lämnade jag sen kanjonen och tog sikte mot den västra kammen på Nissuntjårro, Lapportens högra pelare.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa kanjon, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Kanjonen Nissongorsa.

Nissuntjårro är en u-formad klump med en högsta punkt på 1738 möh. Utöver det finns det ungefär fyra småtoppar, varav två är markerade på kartan. I grund och botten är massivet, precis som de flesta andra bergen i närheten, bara en väldigt stor hög med stenar. På västsidan klättrar dock grönskan från dalen långt upp på kammens sida, och för att spara på fötterna valde jag att snedda upp med den så långt det gick innan stenpartierna tog över.

Klockan 16:40 var jag uppe på den första toppen, 1372 möh. Jag ska erkänna att jag var nära att ge upp halvvägs dit, blodsockernivån sjönk så lågt att jag blev darrig och när jag tänkte på hur lite mat jag hade kvar jämfört med återstående sträcka kändes det tungt. Om det är något jag fått med mig från paddlingen så är det dock att fortsätta trots motgångar, så jag bestämde mig för att ge förtoppen en chans i alla fall, och sen ta ett beslut där. På cirka 1200 meters höjd åt jag den näst sista mackan, och väl uppe kändes det bättre igen. Den tuffaste stigningen var ju gjord nu, så jag tänkte att det är bara köra på.

När jag fått upp blodsockret på normalnivå så kände jag hur det flöt på igen. Jag har, återigen från paddlingen, fått ganska lätt att hamna i flow när jag arbetar enformigt. Jag tänker liksom inte så mycket konkret, utan tankarna bara snurrar i huvudet och behandlar alla möjliga ämnen mellan himmel och jord. Ingenting känns tungt och tiden bara flyger fram.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Sittpaus när blodsockret var som lägst. Fin utsikt i alla fall!

Några hundra höjdmeter under stortoppen började jag dock att dippa igen, och när jag dessutom såg hur stora, gråa moln återigen började tryckas upp längs bergsidan och innesluta toppen i dimma så satte jag mig ner och åt upp den sista mackan. Gissa om jag ångrade att jag inte haft jordnötssmör på smörgåsarna som jag normalt sett alltid har på tur, för det var inga stora mängder energi i brödkanterna som skulle ta mig resten av vägen. Hungerkänslan är egentligen aldrig ett problem för mig, den förtränger jag så att den försvinner lika snabbt som den kommer, men energinivån i kroppen kan ta lite tid att lägga på en bra nivå under ansträngning. Till sist brukar den dock stabilisera sig, och så även denna gång. När jag tagit mig upp på toppen (woop woop) så kändes det stabilt, även om jag såklart började känna mig trött i ben och fötter.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Sten och berg är egentligen ganska coola grejer, finns mycket att lära sig!

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Utsikten in i dalen bakom Pallentjåkka precis när molnen började hopa sig, mye vajjert.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Inne i dimman uppenbarade sig plötsligt toppröset, precis bredvid ett till synes oändligt stup.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Min enda vän på turen, en hybrid mellan toppröse och ren. Väldigt trevlig.

Högsta punkten nådd och alltså bara nerför kvar, eller? Nja, inte riktigt va. Först är det ett ganska flackt nedåtsluttande parti som jag sprang utan några större problem, eftersom det finns grusåsar mellan stenarna. Det varar dock inte så länge, för sen är det ner i ännu en svacka, en ganska så brant en den här gången. Stenar gled och rullade medan jag kasade mig ner, trepunktsskråade i stora lovar för att inte gå för brant utför. Med lite försiktighet är branten dock inget problem, och utan större dramatik tog jag mig ner i en lugn liten dal där stigningen mot nästa topp började.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

I den mysiga lilla dalen växer det alltid massor av Isranunklar. Häftigt med så mycket blommor på över 1500 meters höjd!

Dimman låg fortfarande tät när jag scramblade upp mot den sista toppen för dagen, den som vetter ut mot Lapporten. Jag bockade av ännu ett toppröse utan sikt och fortsatte längs kammen. Nu var det i princip bara nerför och raka vägen hem i en stabil nordlig kurs. Bara 13 km kvar. Även om det inte kändes jobbigt att gå så började kroppen anmärka på att den tyckte annorlunda. Vrister, fötter, lår och knän började undra vad det var som försiggick egentligen, det här var de ju inte vana vid. Jag småsprang där det gick och forcerade stenpartierna med rappa steg. Efter en liten stund kom jag ut ur molnet igen och fick nu utsikt över dalen i Lapporten, Tjuonavagge. Branta klippväggar stupar ner från båda sidorna mot en avlång sjö, och bortanför den ligger en ännu längre sjö, Torneträsk. Utsikten över träsket, Abiskodalen och hela baksidan av Abiskoalperna är storslagen, och den gör sig även väldigt bra i kvällsljus.

I slutet av kammen brantar det på och sluttningen får fler och fler inslag av platåer. I början var de små, nästan som stora trappsteg, men ju längre ner jag kom desto bredare och högre blev de. Efter att på ett ställe varit tvungen att klättra ner för en fyra meter hög kant började jag skråa västerut dit terrängen var snällare, och snart var jag nere på planare mark igen. Jag klämde min sista bar som jag så länge gått och suktat efter, och med ny energi galopperade jag ner till Miellejohka, jokken som kommer inifrån Nissuntjårros massiv. Tidigare på säsongen kan det vara svårt att hitta en bra plats att korsa den på, och förmodligen blir du tvungen att vada. Nu när fjället torkat upp så pass mycket så är det däremot i princip bara att traska över den uttorkade fåran, rita något fint i sandbädden och med ett skutt ta sig förbi den lilla strömmen som fortfarande outtröttligt transporterar smält- och regnvatten ner mot Torneträsk. Det knepiga börjar inte förrän därefter, för marken på andra sidan är fast och visar inga större tecken på vart en eventuell stig skulle kunna vara någonstans. Jag valde att hålla höjd, och efter ett tag såg jag en upptrampad ås som jag kunde snedda ner till. Vid det här laget hade solen gått ner och skymningen börjat lida mot sitt slut. Jag sprang de första kilometerna till Paddus, den gamla samiska offerplatsen, men sen blev det för mörkt för att jag skulle våga fortsätta i samma tempo. Istället plockade jag fram min minimalistiska pannlampa och stegade med långa kliv hemåt i dunklet. Nu var det bara transportsträcka kvar tänkte jag.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Solen tog sig till sist ner under locket av moln och kastade ljus på både berg och ensamma vandrare innan den försvann under horisonten.

Den sista biten fortlöpte till största del utan komplikationer. Det enda som ställde till det lite var att jag inte hade lust att gå den småtråkiga Rallarvägen från Abisko Östra till Abisko Turiststation, vilket är en grusad och svagt upplyst gångväg som går längs E10:an. Därför struntade jag i att vika av när de hemsnickrade skyltarna pekade mot byn och fortsatte envist framåt med sikte på Nuolja. Till slut mynnade stigen ut i en stor myr, så jag vek av och gick obanad terräng istället. Övertygad om att jag hade koll på vart jag var och med en pannlampa som bara lös upp marken precis framför mig fastnade jag vid ännu en myr. Nu började tröttheten att göra sig påmind på riktigt, så jag drog fram telefonen och startade Google Maps. Med hjälp av flygfoton lyckades jag sedan kryssa mig mellan sumpmarkerna och tog sen ut en kurs mot foten av den stora bergskonturen framför mig. Jag gick upp och ner för kullar, genom mjukt kråkbärsris och förbi högresta tallar. Varannan minut stannade jag och åt blåbär, försökte ihärdigt att stilla suget efter mat. De fanns överallt; stora daggstänkta klot, djupt blåa och saftiga som bara den. Efter några deciliter bär och vad som kändes som en evighet stapplade jag plötsligt ut på en stig, och rätt som det var började mörka konturer dyka upp runt mig. Jag höjde pannlampan och insåg med förvåning att jag befann mig i Samevistet, en grupp kåtor och gamla småbyggnader som ligger bara några hundra meter från stationen.

Klockan 23:27 tog jag mig upp för backen till personalboendet, låste upp dörren och gick rakt in i köket. Två stora bitar ugnspannkaka med sylt och smör, sju välbredda brödbitar och ett halvt paket havremjölk senare kände sig magen tillfreds igen, om än lite chockad. Jag gled in i duschen och sen rakt ner under täcket. Jag tittade på klockan och log lite för mig själv, den där småsega lunchpromenaden blev alltså 11 timmar och 45 minuter lång, och med 1800 höjdmeter i benen var det inget tvivel om att jag skulle sova gott.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Avslutar med en liten äta-bar-i-solnedgången-selfie.

2 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *