, ,

Ensam med fjällriporna

”Ibland blir turen inte riktigt som planerat. Ibland är det till exempel whiteout och snöstorm istället för sol med inslag av moln. Ibland tar det längre tid att åka skidor ner än att gå upp, eftersom marken inte syns alls. Ibland är det tur att skaljackan till slut fick följa med ändå, och att det går att spänna skidorna på ryggsäcken när du tvingas klättra upp igen. Ibland önskar du att du packat ett till par vantar.

Och det är just de turerna, de utmanande och ansträngande, som är som mest lärorika och minnesvärda. Det är då du verkligen inser vad du kan och inte kan. Det är då du får reda på vad som är inom din komfortzon.”

Ett av vinterns projekt var att bestiga en kamliknande och väldigt estetiskt tilltalande topp vid namn Bonsnos. I princip hela ostsidan består av klippor, med en markant och djup ränna i mitten. Själva toppen i sig är inte så hög, men för att ta sig dit behöver en först gå upp 2/3 på Gaustatoppens kam och sedan åka ned den branta och steniga baksidan. En heldagstur på drygt 2200 höjdmeter, och kanske lite saftigt för mina redan slitna lår, så jag bestämde mig för att dela upp det över två dagar och passa på att få sova ute en natt.

Dagarna jag var ledig tajmade inte direkt det perfekta vädret, men ledigheterna är rätt sällsynta här så det var bara att göra det bästa av det. Även om rapporten lovat värmegrader och vind så skulle det vara mestadels soligt, så det fick funka helt enkelt. Efter en sovmorgon och stadig frukost/lunch på hotellet fick jag skjuts till parkeringen vid Gaustatoppen, och turen kunde börja. Vinden blåste på bra och nederbörden låg någonstans i gränslandet mellan regn och snö. Helt annorlunda från när jag åkte hemifrån, och helt annorlunda från vad som utlovats, så det var otroligt tur att jag i sista sekunden bytte ut min vindtäta softshelljacka mot skaljackan.

Snön var hård och lättgådd, och några hundra höjdmeter upp blev nederbörden torrare. Allt eftersom jag plockade vertikal distans så blev sikten sämre, och ganska snart såg jag inte marken under mig. Kompassen åkte fram ur fickan och var från den stunden det enda som gjorde att jag visste vad som var upp och ner. Inpackad i dubbla luvor och goggles stretade jag mig sakta men säkert uppåt, tio steg i taget. Att enbart följa en kompassriktning helt utan riktmärken är ganska knepigt, speciellt när det lutar åt alla möjliga håll och kanter. Ofta vill hjärnan åt ett håll som känns rätt, men när kompassen då pekar 90 grader åt ett annat håll är det bara att snällt lyda och hålla tummarna för att navigeringskunskaperna är på topp. Efter många stunder av tvivel och dubbelberäknande av positionen kom jag till slut fram till ett riktmärke som jag var 90 procent säker på, och med det även min punkt att huda av och och påbörja vägen ner. Vinden uppe på kammen ryckte och slet i mig, och i byarna var det ibland svårt att hålla balansen. Försiktigt gled jag ut över kanten, ner mot en till synes bottenlös avgrund.

Sluttningen när jag kommit ner under molnen och det planat ut lite. Massor av sten!

Snön sprack upp runt skidorna och 15 centimeter tjocka flak började glida ner över den vindpackade ytan. Inte ett bra tecken. Jag bromsade upp och gled in till sidan av rännan. Lutningen var svår att bedöma när jag inte såg någonting, men det måste ha varit i alla fall runt 40 grader. Som tur var hade jag uppstickande stenar vid kanten av rännan att orientera mig efter, och de blev min försäkring så att jag inte körde ut över något stup. Jag tog några djupa andetag och övervägde situationen. Lite smått sketchy snö, obefintlig sikt och några hundra fallhöjdsmetrar kvar ner till dalens botten. Det gick inte fort nedåt, en sväng i taget. Jag beslutade mig för att ta en paus och skråade ut till stenarna. Snötäcket här var inte tjockare än några decimeter, och jag kunde lugnt sitta och återhämta mig lite inne i vindsäcken. Medan jag tryckte i mig en energibar och drack vatten så lättade dimman för någon minut, och jag fick för första gången en chans att närmre studera vad jag hade nedanför mig. Bara drygt hundra höjdmeter ner så började sluttningen plana ut lite, och den rännan jag befann mig vid blev mindre exponerad. Jag tog därför beslutet att sätta skidorna på ryggsäcken och gå ner den värsta biten längs den säkra åsen, och sen åka resten. Sagt och gjort, och så snart jag kommit ner till cirka 1300 meters höjd så låg det tjocka molnet ovanför mig. Jag kunde nu för första gången se mitt egentliga mål Bonsnos borta på andra sidan dalen, även den omsluten av ett mörkt moln. Jag satte skrå längs sluttningen med sikte på den stora sjön i dalens botten.

Klockan hade blivit för mycket för att hinna göra något bestigningsförsök den kvällen, så jag beslutade mig för att börja se efter en lämplig övernattningsplats. För att få börja morgondagen med ett åk så valde jag en plats på samma sluttning som jag kommit, precis vid trädgränsen. Därifrån hade jag både bra utsikt och samtidigt lä från vinden bakom några små granar. Mellan träden hade snö drevat in och samlat sig, så det var ett ordentligt snödjup, perfekt för att gräva ett litet vindskydd av.

Ganska mysig sovplats om du frågar mig!

Efter en stunds grävande hade jag fått till en mur som skulle skydda från vinden, och dessutom ett tak över huvudet som skulle hålla den mesta snön borta från mitt ansikte. Blocken till muren lämnade efter sig en skyddad sittplats precis lagom stor för att sitta och laga mat i. I lä från vinden var det nu en behaglig stillsamhet, och det enda ljudet kom från alla fjällripor och kuttrade runt omkring mig. Snart sprack även molntäcket vid horisonten upp, och jag fick några blygsamma strålar från solen innan den gick ner. Efter att ha ätit en nostalgisk mjukkonserv från 24 Hour Meals och smält snö till morgondagen så kröp jag ner i vindsäcken, kurade in mig i sovsäcken med dunjacka och värmebyxor på, och somnade sedan innan det hunnit bli mörkt. Att jag blivit trött av dagens prövningar var det inget tvivel om!

Ett varmt mål mat på kvällen sitter alltid lika fint.

Klockan 07 vaknade jag av mig själv, utvilad efter nästan 12 timmars sömn. Bara för att jag är på tur när jag är ledig så betyder ju inte det att jag inte kan få ta igen lite sömn. Natten var bra, även om jag vaknat några gånger av att snö virvlat in genom det lilla hålet för ansiktet. Det verkade ha blåst ganska ordentligt och även snöat en del, för ovansidan av vindsäcken var täckt av snö.

Avborstad bivacksäck på morgonkvisten.

Utsikten bort mot Bonsnos såg inte lovande ut, och när väderrapporten informerade om att det skulle blåsa betydligt mer idag än det gjort igår så var beslutet enkelt. Vinden skulle tillta kraftigt vid lunch, så helt plötsligt blev det lite av en kamp mot klockan. Om jag skulle klara att ta mig tillbaka över kammen igen så skulle jag behöva ta mig upp relativt snabbt. Jag åt en hastig frukost och packade sedan ihop mina saker.

Bonsnos, så nära men ändå så långt borta.

Jag hade övervägt hela gårdagskvällen vilken väg jag skulle ta tillbaka upp på Gaustatoppens kam, men inte riktigt hittat något helt bra alternativ. Det slutade med att jag drog mig till en ås bredvid ett stort snöfält, men stigningen var så brant och snön så otroligt kompakt och glatt att det utan skarjärn gick väldigt långsamt. Till slut var jag tvungen att spänna skidorna på ryggen och börja klättra upp istället. Som jag saknade en alpinyxa nu! Vantarna som jag grävt med dagen innan var på morgonen fortfarande blöta, så det hade inte varit mycket annat val än att gå in på mitt reservpar redan då, och de började vid det här laget även de att bli fuktiga efter all kontakt med snön, samtidigt som den tilltagande vinden kylde ner hela mig. Det var återigen whiteout, och tröttheten i kroppen från flera veckors skidåkning och turande utan vilodagar började göra sig påmind på riktigt. Det var dock ingen tid till vila, jag behövde ta mig över kammen innan vädret blev för dåligt. Så jag stretade på, ett steg i taget.

Höjdmätaren gick precis över 1600 meter när jag till slut tog mig upp över kanten, och det första som hände var att en kastvind slängde omkull mig. Kompassen åkte återigen fram och jag tog sikte norrut, rakt in i dimman. Efter att ha gått i vad som kändes betydligt längre än vad det förmodligen var så började jag tro att jag inte hade en aning om vart jag befann mig. Kompassen visade åt ett håll som kändes helt orimligt, varje cell i kroppen drogs i en annan riktning. Jag funderade på om den kanske kunde gått sönder, frusit eller hamnat för nära något. Att gå på magkänsla i whiteout vet jag dock att det inte är någon bra idé, så jag hade inte så mycket annat val än att lita på den. Småängslig fortsatte jag, över små kullar och sluttningar. Jag visste ju vart jag borde vara, men det kändes inte som att kartan stämde med verkligheten. Lutningen skiftade annorlunda än den borde, och avståndet tog aldrig slut. Jag drog av hudarna och började glida ner på vad som kändes som vinst och förlust. Sikten var fortfarande så dålig att det inte gick att urskilja marken jag stod på, så åkningen var helt klart spännande.

Helt plötsligt så såg jag något väldigt välbekant; en gul- och svartmarkerad käpp som normalt sett inte hör hemma på ett fjäll. Jag jublade inombords, jag hade hittat fram till den utstakade vägen ner från Gaustatoppen. Navigeringen hade återigen varit solid, och lärdomen blev som vanligt; lita på kompassen! Jag kom precis dit jag planerat, och även om jag inte vetat exakt vart på kartan jag varit hela tiden så hade jag aldrig varit vilse i terrängen. Jag brände på nedför den nu jämnare sluttningen, körde slalom mellan käpparna. Snön var relativt mjuk och blöt jämfört med på andra sidan, och det märktes att det var varmare i luften här. Snart så kom jag ner ur molnen och såg en bekant syn; hem! De sista 400 fallhöjdsmetrarna gick trögt eftersom det var så varmt att snön fastnade under skidorna, men till slut tog jag mig ner till bilvägen och kunde lifta med en arbetskamrat tillbaka till skidanläggningen. Där blev det ett välförtjänt mål med våfflor och varm choklad!

”Men glöm inte, att hur tungt eller hopplöst det än känns för stunden, så finns det alltid tid för en selfie!”

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 + nitton =