Sträcka: Långsand – Axmars brygga
Distans: 53 km
Nu känns det lite som att vi är inne på slutspurten, även om det borde vara någonstans runt 85 mil kvar i alla fall. Varför vet jag inte riktigt, men förmodligen för att de flesta platserna som det pratas om redan är passerade. Förmodligen finns det dock mängder av guldkorn kvar, och det ska bli kul att få upptäcka och dela med sig av dem!
Nära land är det numera väldigt stenigt vilket tvingar ut oss en bit, och i kombination med alla bukter blir resultatet många långa passager på öppet vatten. Om ni kollar GPS-spåret från dagen så ser ni att vi i princip bara har paddlat överfarter, för det är helt enkelt inte värt att gå in närmare. Att göra det har dock sin charm, och när vi var på väg förbi Öregrund för några dagar sedan sa jag något till Emil som fick oss båda att undra lite om det stod rätt till mellan öronen på mig. Jag sa att jag hade saknat öppet hav. Innan Blå Bandet hade jag svårt att förstå vad som var fint med havet när det inte fanns någon skärgård, jag tyckte att det var ju liksom öarna som var poängen. Skärgård är givetvis fantastiskt, men att befinna sig på havsytan alldeles ensam och med horisont åt alla håll är en väldigt mäktig känsla. Kajaken känns så otroligt liten, och samtidigt så är det den enda fasta punkten och tryggheten som finns. Havet är ett så mäktigt element; ibland lugnt och harmoniskt, ibland stökigt och vilt. Förändringen kan ske på bara någon timme, och kontrasterna är enorma. Det är både nyckfullt och opålitligt, men på något sätt är det också lite det som är det vackra.
Lämna ett svar