Dagen började som så många andra dagar; med frukost i solen och havsutsikt. Inget extraordinärt det inte.Väl iväg så inleddes paddlingen med en cirka fyra timmar lång överfart vilken följdes av ytterligare en timme på öppet vatten, innan vi till slut kom till den sydostliga spetsen på halvön Hornslandet utanför Hudiksvall. Det slog mig idag att det var en av de längsta överfarterna vi gjort hittills, men att vi inte ens tänkte på det. Gissar av vi börjar bli lite avtrubbade även där.
Efter att ha följt Hornslandets ostsida några kilometer noterade vi rök som steg ut från skogen en liten bit upp på stranden. Det var en stadig rökpelare, och mest rimligt verkade vara att den kom från en eldstad inne i skogsdungen. Vi bestämde oss dock för att dubbelkolla för säkerhets skull, och jag gick iland på den hala stenstranden medan Emil satt kvar i vattnet och hindrade kajakerna från att slås sönder av de inrullande vågorna.
Väl uppe vid skogen möttes jag inte av någon trevlig eldstad, utan av ett stort område med pyrande jord och utspridda rökpelare. Det var ingenting som brann, men det syntes på de halvt förkolnade träden att en eld hade härjat där tidigare. Nu verkade den dock ha lagt sig, och endast något enstaka ställe glödde fortfarande svagt.
Jag gick tillbaka ner till kajakerna och berättade för Emil, och vi beslutade oss för att ringa 112. Där stod jag sen med kallt vatten upp till knäna och höll min kajak borta från stenarna, samtidigt som jag satt i telefonkö till SOS Alarm. Medan vi förundrades över rösten som berättade att det var många som ringde just nu så simmade det förbi något som måste varit en bäver bara tre meter bakom oss. Det blev som lite för mycket att tänka på samtidigt, vi bara förundrades över allt märkligt som hände just då.
Brandkåren skickades och vi stannade kvar för att guida dem till platsen. Först gjorde vi dock en helhjärtad insats och släckte lite glöd med den vätskan vi ändå bar runt på.När logiken tog tag i oss så insåg vi att för att ha krafter till en räddningsaktion måste vi ju såklart äta lite, så vi gjorde oss två smörgåsar var med rikliga mängder smör och Brieost. Laddade och klara begav vi oss sedan för att försöka hitta närmsta bilväg.Terrängen visade sig vara allt annat än optimal att köra brandbil i, och jag tvivlar på att deras fyrhjuling ens tog sig fram här.När mobiltäckningen helt plötsligt började försvinna så vi sökte höjd, men eftersom de skulle ringa så prioriterade vi mottagning och rörde oss ner mot stranden igen. På väg ner för kullen så trampade Emil nästan på en fasan som låg och tryckte vid en gammal murken trädstam, och när den stora fågeln vilt flaxade upp från sitt gömställe på bara någon meters avstånd så fick jag mig nästan min första kram av Emil på länge 😉
Till slut fick vi täckning igen och kunde prata med den utsända enheten. De hade skickat en kille längs strandkanten för att lokalisera platsen, och honom såg vi snart komma stapplande norrifrån på det steniga underlaget. Vi snackade lite och visade honom området, för att sedan dra oss tillbaka medan de försökte lösa hur de skulle få ner sin utrustning till det svåråtkomliga rykande skogspartiet. Som tur var så var skogen helt isolerad tack vare de stora stenfälten, så risken för spridning var nästan obefintlig.
Vi gav oss sedan ut på vattnet igen och lämnade grovjobbet åt proffsen.Dagen avslutades sedan som vilken dag som helst; med att paddla genom ett rör under en bilväg. Vi har ju gjort det till en grej att ta den grundaste och smalaste vägen så nära land som möjligt, men det otroligt låga vattenståndet (ca -70 cm) gör att vi får vända om lite då och då.
Lämna ett svar