Det är så otroligt tråkigt att jag sitter här i en soffa på Gärdet i Stockholm och skriver detta. Jag önskar verkligen att jag kunde fortsätta vandringen och få se hela leden ner till Nice. Fast det är klart, om jag verkligen, verkligen hade velat det så hade det varit möjligt.
Anledningen till varför jag inte fortsatte var bland annat för att jag inte hade råd. Redan efter sex dagar hade jag gjort av med mer än dubbelt så mycket pengar än vad jag planerat för Hela turen. Hur var detta möjligt?! Jo jag hade väl i drömmarnas värld tänkt att det skulle vara mycket billigare att bo och äta längst leden än vad det faktiskt var och på grund av den lilla packningen jag hade var jag väldigt beroende av sämhället och refuges. Det kostade mig alltså ganska mycket att bara få de basala behoven, som mat, värme och sömn, tillfredsställda. Som (inte fattig men ändå) student var det ganska jobbigt att behöva lägga ut massa pengar varje dag och känna att det tyvärr var ända alternativet. När jag kom till Chamonix trodde jag att utgiftsproblemet skulle lösas då jag köpte en sovsäck där (lång historia till varför jag inte hade skaffat en tidigare) som jag skulle kunna sova i istället för att sova i refuge eller gesthaus, men efter första natten under bar himmel insåg jag att inte heller det var hållbart. Jag frös hela natten och kunde inte sova ordentligt (för att inte nämna att det egentligen inte ens är lagligt att övernatta var som helst i naturen…) och hur skulle jag då klara av att gå långt och inte få någon vettig sömn under 19 dygn till? Det hade jag inte klarat. Trotts att jag köpt en sovsäck nu var jag alltså ändå beroende av platser att övernatta på längst vägen. SUCK..!
Jag funderade kring det här och på för och naktdelar med att avbryta vandringen och ställde mig följande frågor: Varför ville jag så gärna fortsätta? Var det för att kunna säga att jag har gjort hela leden och skriva om det på bloggen eller var det för att jag ville spendera de kommande veckorna på fjället och att gå varje dag? Svaret på den frågan var att jag ville kunna säga att jag klarade mitt mål att göra hela leden och att jag var väldigt sugen på att få se alla delar av franska alperna. Men då kom nästa fråga: Ville jag lägga de pengarna på att fortsätta och vad kunde jag annars göra om jag åkte tillbaka till Sverige? Nja jag ville inte riktigt lägga de pengarna då jag har många intressen, och där av kostnader, i livet som jag också prioritear och inte vill behöva avstå från. Att då sattsa allt på vandringen, som jag ändå hade håll på med i sex veckor (i och med att jag precis varit i Österrike och vandrade i fem veckor), var kanske inte riktigt det jag ville. Jag var alltså ganska nöjd med den tiden jag hade fått i alperna och kunde tänka mig att göra något annat än att fortsätta gå. Rent praktiskt fungerar det även bättre för mig att komma hem nu och skriva rapporten jag ska göra om den här vandringen eftersom det annars hade blivit otroligt stresig att hinna klart med den i tid.
Efter splittrade tankar och funderingar hit och dit, bestämde jag mig alltså för att avbryta turen och åka tillbaka till Sverige. Utan större aning om hur eller när jag faktiskt skulle komma hem, hoppade jag på ett tåg i en by och kom faktiskt hem 20 timmar senare. Och här är jag nu. Ledsen över att jag avbröt turen men ändå övertygad om att det var bästa alternativet för mig. Ibland blir det inte som man tänkt sig, men det är ganska skönt att kunna vara spontan och ändra sina planer också. Alperna står förhoppningsvis kvar ett tag till och jag kan alltid åka tillbaka dit igen. Jag tackar alltså Alperna för den här gången men INTE ALLS för alltid! Det är alldeles för vackert för att undvika och om man inte har varit där och vandrat förut så rekommenderar jag det verkligen!
—
Det kommer ytterligare ett inlägg om GR5 om några dagar då jag tänkte prata mindre om tankar och mer om det faktiska praktiska med sträckor, packnkng, etc. etc. Så håll utkik efter det!
Lämna ett svar