Förra helgen började snön falla i Stockholmstrakterna. Det var inte mycket men ändå tillräckligt för att jag villa plocka ner mina splitternya längdskidor från vinden. De skulle äntligen få användas. Har fått för mig att längdskidåkning ska bli min ”grej”, men av lathet och snålhet tyckte jag att de skulle få ett åk utan valla. Med mina splitternya ovallade längdskidor med tillhörande pjäxor och stavar, en termos varm choklad och en flaska varmt vatten satte jag mig på tåget till Farsta. Där mötte jag upp Emelie och Erik som också stod med sina skidor i högsta hugg redo för att göra säsongens första åk. Vi vandrade till Ågesta golfbana och satte på oss pjäxor. Min första skida gick bra att sätta på sig, men när jag stod med vikten på den skidan för att sätta mig min andra skida ångrade jag mig nästan att jag inte vallat skidorna för att skidan ville bara glida istället för att stå stilla på samma plats. Vi valde just en golfbana för att det är platt så jag kunde staka mig fram mestadels och gjorde nåt enstaka försök att köra klassisk stil men blev istället nåt som liknade löpning. Uppför backarna kunde jag köra saxning där skidorna formar ett V och ibland kunde jag köra diagonalåkning som egentligen liknande min version av klassisk stil. Efter säsongens första åkning tror jag inte längre att längdskidåkning kommer bli min ”grej”, iallafall inte utan valla.
Under veckan som har gått har det snöat ännu mer och när jag fick höra att Emilsarna och Hampus skulle göra något som kallas Urban 7 Summits winter edition ville jag inget annat än att följa med. Vi skulle upp på Stockholms sju högsta toppar; Hammarbybacken, Högdalstoppen, Flottsbro, Ekebyhovsbacken, Bruket, Väsjöbacken och Hagatoppen.
Klockan ringde 06:00 och trots mina ynka 6 timmars sömn var jag mer än redo. Jag var så redo att jag var klar en timma innan jag skulle bli upphämtad och väntade otåligt. 08:40 var vi påväg uppför Hammarbybacken. Jag med pjäxor i ryggsäcken och skidor fastspända på, Emil och Emil med stighudar på sina skidor och Hampus nere på vid slutet av backen där han riggade upp med kameror. Mina otränade lungor och ben gav nästan upp halvvägs men efter att Emilsarna gått om mig kunde inte jag vara sämre. Det var nog det sämsta åket jag har gjort – hård och dåligt pistad backe – och varken jag eller mina skidor gillar den sortens underlag.
Nästa anhalt blev Flottsbro där det var fullproppat med människor men backen var helt okej. Det blev snabbt upp och lite längre tid där uppe när pjäxbytet skulle göras för min del och stighudar av för Emilsarna. Sen snabbt ner och lite längre tid där nere då Emils GoPro ramlat av och inte återfunnits i backen. En GoPro mindre skyndade vi oss ut från den kaosartade parkeringsplatsen till Slagsta där färjan till Ekerö går. En minut till avgång var vi på färjan och all effektivitet är uppskattat så Emilsarna drog fram skidorna på färjan och satte på stighudarna. Tror att de andra i bilarna undrade vad vi var för ena.
Uppför Ekebyhovsbacken snabbare än någonsin men väl uppe ville inte mina fötter ner i pjäxorna alls. Tror jag kämpade i 10 minuter innan pjäxorna gav efter. Bestämde mig då att jag behåller pjäxorna på resten av dagen. Effektivisering. Påväg till Bruket räknade vi upp alla backar vi skulle gjort på slutet av dagen men insåg då att vi bara kommer upp i sex stycken. Det kan ju inte heta Urban 7 Summits om det är sex toppar? Vi hade missat en topp mellan Hammarbybacken och Flottsbro så den toppen skulle få bli den sista för dagen istället.
Framme vid parkeringen på Bruket kom vi så nära backen det bara gick. Effektivisering. Vi fick in ett flyt på allt som skulle ut ur bilen och på på oss. Effektivisering. Hampus sprang iväg till platsen där vi skulle börja vår uppfärd och vi kom strax därefter. Uppför en opistad backe och ner mellan sprutande snökanoner och pulkaåkande barn. Snabbt in med skidorna i bilen och Hampus strax därefter med kamerautrustningen. Bilen sattes på och tiden stoppades. 21 minuter på Bruket.
Påväg mot Väsjöbacken stannade vi på macken där vi köpte vår lunch klädda i pjäxor och skidglasögon. Vi fick minsann några blickar och någon enstaka fråga vad vi höll på med. När vi kom fram till backen skedde samma rutin som tidigare backar. Denna backe var något brantare men såg ut att vara den finaste hittills så var tvungen att kämpa mig uppför. Uppe slängde jag av mig jackan och nästan hyperventilerade ett tag innan jag var redo att agera framför kameran och få njuta lite granna av åkningen ner.
Nu var det bara Hagatoppen och Högdalstoppen kvar. Det måste finnas en anledning till varför båda kallas toppen. Båda halvt igenvuxna och ingen kunde man åka skidor nerför. Jo, såklart det går, men inte om man vill ha sina skidor hela och rena när man kommer ner också. Synd att ta två floppar i slutet men nu har vi gjort Urban 7 Summits winter edition och kanske kan det bli en med cykel nu när jag vet vad detta påhitt är för nåt.
Lämna ett svar