,

Abiskoalperna deluxe

Söderut från Abisko reser sig sex majestätiska berg kallade för Abiskoalperna, alla med toppar på över 1500 meters höjd. Högst och ståtligast av dem är Tjåmuhas med sin vackert hjärtformade gryta, ett berg som jag länge har suktat efter att få stå på toppen av.

Abiskoalperna, Abisko

Några av Abiskoalperna. Från höger syns Keron, Tjåmuhas, Ballinbogičohkka (den lilla i bakgrunden), Pallentjåkka och en liten del av Nissončorru längst till vänster i bild.

 

Dag 1

En vecka med regn, storm och massor av snö började äntligen lida mot sitt slut, och SMHI lovade halvklart väder utan några större mängder nederbörd. Jag, Mathias och Jimmy bestämde oss för att ockupera Tältlägret, en liten låst stuga tillhörande Svenska Turistföreningen, och därifrån sedan göra ett toppförsök. På lördagen den 19 mars, strax innan klockan tre på eftermiddagen, lämnade vi Abisko Turiststation och knatade iväg söderut på skidor längs med Abiskojåkken.

Abiskojåkka, Abisko

Abiskojåkken med Pallentjåkka och Tjåmuhas vid horisonten.

Nissonjohka rastplats

Pizza på fjället, fem av fem!

Tältlägret, Abisko

Ballinvággi, Ballinjohka, Abisko

Två timmar senare hade vi lyckats få syn på flaggstången som ser mer ut som en misstänkt rak fjällbjörk än något att hänga en flagga i, och med den som riktmärke tagit oss till den spartanska lilla tvåbäddsstugan. Den är inte helt lätt att hitta, gömd i en dunge fjällbjörkar precis under trädgränsen vid en skarp krök på Ballinjohka. Byggd av glest sittande brädor är ventilationen allt annat än undermålig, och det känns som att den nästan helt saknar isolering. Inuti finns det ett köksbord, två bänkar, en stol, en våningssäng med två bäddar, en ganska dåligt fungerade kamin och ett gaskök med två plattor. Vidrörs taket så seglar mörka flingor av trä sakna ner och lägger sig vackert i de sjuttio centimeter breda sängarna. Veden var alldeles för fuktig för att kunna ge någon ordentlig eld i den motsträviga kaminen, och första natten blev därför en kylig historia. Jag och Mathias tog varsin säng och Jimmy hamnade på golvet. Synd för honom kan tyckas, men han sov betydligt bättre i sin varma sovsäck än vad vi gjorde under de slitna gamla STF-täckena.

 

Tältlägret, Abiskoalperna, Abisko

Johan och Jimmy gör sig redo att preppa för tacomiddag! Den enda bilden på stugan som jag fick med mig hem. Klassiker att glömma bort att fota boendeplatsen…

 

Dag 2

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

På söndag morgon klockan 08:03 lämnade vi Tältlägret och tog sikte mot den västra kammen på Tjåmuhas. Än en gång slog väderleksrapporten fel, för solen strålade betydligt mer än utlovat!

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Kallt var det när vi startade, riktigt jäkla kallt… Utsikten över Abiskodalen och Torneträsk tog nästan andan ur mig, och vi stannade mer än en gång för att se oss om. Att få blicka ut över området från motsatt håll än vanligtvis ger nya fina perspektiv.

Topptur Keron, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Jibber-Johan ser cool ut framför Keron.

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Poserar lite och så.

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Klockan 11:20 var vi framme vid förtoppen, vilken ligger 1688 möh. På morgonen hade även Johan tagit sig till Tältlägret för att slå följe med oss, och efter att tappert ha kämpat sig upp de 900 höjdmetrarna satte han sig i en vindsäck och njöt av sol och vackra vyer, medan vi andra åkte ner i sadeln och sedan tog oss upp på stortoppen.

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Åket ner från förtoppens ostsida var kort men fantastiskt med både grym snö och otrolig utsikt.

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

12:05 stod vi på Tjåmuhas högsta punkt, 1743 möh, och knäppte snabbt några bilder på varandra. Det finns i princip ingen mobiltäckning i området, men högst upp på topparna går det att få in Edge med lite tur, och jag kämpade med att försöka få iväg en instagrambild. Det starka ljuset i kombination med bitande kyla gjorde dock att jag lyckades lägga upp fel bild utan att märka det. Bättre än inget i alla fall tänker jag!

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Efter ett åk i cirka 30 graders lutning på stighudarna (allt för att spara tid och klister) stod vi klockan 12:35 på förtoppen igen, och gjorde oss där redo för det långa åket ner. På grund av senaste dagarnas stora snömängder valde vi ett säkert vägval, och fick ett riktigt fluffigt ostligt åk ned i den stora grytan. Därefter skråade vi tillbaka mot tältlägret, men en bit ner vek jag och Mathias av mot foten av Keron, dagens andra mål.

Topptur Keron, Abiskoalperna, Abisko

Klockan 13:15 började vi den branta initiala stigningen uppför ostsidan av Keron. Det stora snöfältet precis ovanför Mathias huvud blev vår linje ner, ett mycket bra val skulle det visa sig!

Topptur Keron, Abiskoalperna, Abisko

Mathias blickar väster ut precis innan toppen. Nere i dalen ligger Abiskojaurestugorna, och vi kunde se flera turskidåkare sakta röra sig ditåt över sjön.

 

14:55 nådde vi toppen, 1551 möh. Vid det här laget hade vi inte suttit ner på sju timmar, endast ätit en liten lunchmacka stående och tryckt i oss snacks i princip i farten. När vi gick den sista biten mot högsta punkten så pratade vi om att det skulle vara skönt att få vila lite, och eftersom vi låg så bra till i tid så hade vi ingen brådska. Vi tog på oss förstärkningskläder och jag knatade iväg några meter för att kämpa till mig mottagning för ytterligare en instagrambild, men när jag två minuter senare vänder mig om igen så står Mathias där med viftande armar, avklädd (inte helt dock) och med skidorna i åkläge, ropande att han håller på att frysa ihjäl. Så mycket för den långpausen! Det är viktigt här att se komiken i det hela, och jag kan faktiskt inte klaga eftersom jag tänkt att Mathias ska börja forma mig till en ”alpinist”, vad det nu innebär. Korta pauser i alla fall, så långt är jag med!

 

Topptur Keron, Abiskoalperna, Abisko

Gött med sittpaus!

 

Efter snabba förberedelser inför åkning (tycker jag i alla fall, kanske inte han som nästan frös ihjäl) bar det av ner i grytan i dalen mot Tjåmuhas, och där låg det snö! Första biten var dock flack, men när alpinist-Mathias drog fram kameran så fick jag feeling i svängarna och lutande mig lite för mycket, vilket ledde till att när pjäxan tog i lössnön så bromsades farten och jag tippade på ett ganska odramatiskt sätt. Jag vet ärligt talat inte exakt vad som hände, men på något vis tror jag att staven måste ha fastnat eller slagit i någonting och gjort så att axeln ryckts till. Det enda jag vet är att när jag landat i den mjuka snön så gjorde det rejält ont, och armen ville inte röra sig på några sekunder. När förlamningen släppte så ställde jag mig upp och vi fortsatte ta oss ner för bergssidan som brantade på mer och mer. Det finns liksom inte så mycket utrymme för en skada ute i kylan 1,5 mil från närmsta civilisation, 1500 möh och utan mobiltäckning. Inga sura miner dock, för åket som följde var bland de bästa i mitt liv! Knädjupt puder och vyer som inte gör sig rättvisa på bild, det är svårslaget. När snön började bli hårdare tog vi skrå mot sjön i dalen och stakade oss sedan tillbaka mot vårt tillfälliga hem. Självklart lyckades jag snubbla till igen och reflexmässigt ta emot mig med samma arm, vilket inte gjorde det hela bättre…

 

Topptur Keron, Abiskoalperna, Abisko

Pow pow!

Topptur Keron, Abiskoalperna, Abisko

…pow pow pow pow…

Tältlägret, Abiskoalperna, Abisko

När vi kom fram så möttes vi bland annat av dessa två glassare.

 

Tillbaka i Tältlägret avnjöt vi en välförtjänt middag med det nya sällskapet Gustav, Katta och Rosalinn, och avslutade dagen med att kolla på den norska skräckfilmen Fritt Vilt som utspelar sig på en fjällstation.

Kvällen var bland de finare som jag upplevt. Fullmånen var bara någon dag bort, och i sydväst tindrade Orions bälte precis över toppen av Keron, som tillsammans med Tjåmuhas lystes upp under den stjärnklara himlen. Norrut bredde Abiskodalen ut sig i månljuset, och ovanför hemmaberget Nuolja dansade norrskenet intensivt. Promenaden till ett dass har aldrig varit vackrare! Dessutom kunde jag ställa dörren på glänt och njuta av hela den beskrivna utsikten där inifrån, bara det liksom.

 

Dag 3

Dagen därpå verkade molnen ha bättre för sig på annat håll och vinden hade förmodligen följt med. Solen fick ostört förflytta sig över horisonten och värma upp både snön och entusiastiska toppturare.

Natten hade dock varit kall, och när vi vaknade hade elden slocknat sen länge. Termometern i klockan visade flera minusgrader och jag kröp ner i min förstärkningsjacka och gosade vidare, inte speciellt sugen på att lämna sängens värme. Det blev en sovmorgon, och efter frukost bestående av havregrynsgröt med chips och jordnötssmör så gjorde vi oss redo. Tanken var att gå upp på Pallentjåkka, Abiskoalpernas näst högsta topp med sina 1737 möh. 11:30 lämnade vi återigen stugan, jag med armen i en improviserad mitella och med en av stavarna uppstickande som en antenn från ryggsäcken. Vi valde att gå på skrå längs Pallentjåkkas sydsida, in i Ballinvággi. Det visade sig vara ett halvbra val, mest på grund av att det var en isskorpa på hela bergssidan, dold under ett tre till tio centimeter tjockt nysnölager. I början kändes det jobbigt med alla gömda stenar som en efter en plockade med sig mer och mer av både stighudar och stålkanter, men efter ett tag kom vi att sakna dem när skidorna helt plötsligt tappade greppet och började glida nedåt i sidled. Hur som helst så var utsikten helt fantastisk, och snart tvingades jag att ta av mig både mössa, vantar och jacka. Riktigt aprilväder!

 

Topptur Tjåmuhas, Keron, Abiskoalperna, Abisko

Bro-pic! Och jag står faktiskt i nedförsbacke…

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Ballinbogičohkka, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Ballinbogičohkka, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Ballinbogičohkka, Abiskoalperna, Abisko

Katta lyxar till det under fikapausen!

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

Telefon och radioantenn, check!

Topptur Pallentjåkka, Ballinbogičohkka, Abiskoalperna, Abisko

Ballinbogičohkka och Ballintraversen, ett framtida projekt.

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

Klockan 15:55 nådde vi toppen, alltså cirka 4,5 timmar efter start. Där uppe blåste det svagt och var mer än 13 minusgrader, så vi tog bara en kortare paus och rörde oss sedan nedåt igen. Synd det, för jag tror att det är den punkten som ger absolut bäst utsikt över hela Abiskodalen, Torneträsk, de övriga Abiskoalperna samt söderut mot alla toppar mellan Abisko och Kebnekaise.

 

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

På toppen, varma koppen!

 

Under gårdagen hade vi på väg upp på Tjåmuhas spanat in en bäckravin som med stor sannolikhet samlat på sig en del snö, och mycket riktigt låg där tillräckligt för att vi alla skulle le som fånar när vi kommit ner. Vilket åk det blev! Långt, på hög höjd och med bra snö, för att inte tala om utsikten… Bilderna visar en någorlunda version av det hela, men djupet och storhetskänslan kan bara upplevas.

 

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

Medan vi tog oss ut ur Ballinvággi igen så försvann solen bakom Tjåmuhas, och vi stakade oss tillbaka längs Ballinjohka. Snacka om att min högerarm kändes efter att ha fått köra solo i mer än sju timmar! På andra sidan träsket färgade det sista solljuset bergen i guld och den stora fullmånen svävade en bit ovanför. När vi började närma oss Tältlägret igen så såg vi att Mathias, som hade gått lite snabbare än oss andra, satt på en sten i det sista solskenet. Det var en 20 meter bred sträng av solljus som trängde igenom precis som solen var på väg ner bakom horisonten mellan Keron och mer avlägsna berg, och det var vackert. Jag var typ tvungen att nypa mig i armen. Det har ju blivit en och annan fantastisk solnedgång under de turer jag gjort, men det här var något alldeles extra. Dock ska inte magin få all uppmärksamhet i denna händelserika stund, för samtidigt som den var vacker så var den väldigt komisk också. Det var nämligen så att precis innan stenen som Mathias satt på så var det blankis gömd under de där lömska centimetrarna med nysnö, och han var så inne i ögonblicket att han glömde bort att varna oss. Först kom jag, exalterad över att få berätta för honom vad han självklart redan såg, och drog en riktigt klassisk bananskalsvurpa. Pang sa det, och så hade jag återigen ramlat på min onda axel och dessutom bankat skidorna i huvudet på mig själv. När Gustav kom strax efter mig varnade jag honom det seriösaste jag kunde genom skrattet, och han tassade fram med försiktiga steg. Helt utan resultat dock, och som en spratteldocka fladdrade hans ben och armar innan även han låg ner bredvid mig. Katta och Rosalinn, som vid det här laget listat ut att det förmodligen var halt, valde klokt nog att krypa. Med blankis så menar jag verkligen blank is. Det gick inte att ställa sig upp, tro mig jag försökte. Det slutade med att vi alla åkte kana ner till säkrare mark.

 

Solnedgång topptur Ballinvággi, Abiskoalperna, Abisko

Framme i Tältlägret igen träffade vi på några bekanta ansikten som skulle ha stugan efter oss, så vi städade ur den snabbt och begav oss sedan hemåt mot Turiststationen. Vägen tillbaka var inte mycket sämre än resten av dagen, för trots att solen sedan ett tag slutat att värma och nu ”bara” färgade horisonten vackert orange, så var månljuset så starkt att vi inte behövde använda pannlampor. Träden kastade skarpa skuggor på marken, och de omgivande bergens tydliga gestalter liknade mest en vacker målning. Högt ovanför oss började dessutom norrskenet träda fram mellan alla stjärnorna som i sakta mak roterade på himlen. Jag nöp mig återigen i gåshuden på armarna.

Det var nog tur att det var så fint som det var, för det var allt annat än lätt i övrigt. Fötterna hade börjat säga ifrån efter allt gående på platten, och benen var ganska nöjda för stunden de också. Jag räknade till fem skavsår, två på vänsterfoten och tre på höger, varav några på ställen jag inte visste gick att få skavsår på. Men det var bara att kämpa vidare, och jag kan säga att det var tanken på pizza och öl på Gammelgården som drev många av oss hela vägen i mål. Vi turades om att dra pulkan, och jag gick bara och njöt av att få vara precis där jag var, på en av de bästa och vackraste platserna jag vet. Kvart i nio på kvällen gled vi trötta in på Abisko Turiststation, efter att ha gått på skidor nästan konstant i nio timmar. Inte hade jag hunnit sitta ner något den här dagen heller, och med största sannolikhet tyckte kroppen att den led av en smula vätskebrist. Vattnet i ryggsäcken hade nämligen frusit på vägen ner, och det slog mig i bilen på väg till Björkliden att jag inte hade kissat sedan morgonen!

 

Dagarna vid Abiskoalperna var bland de bättre turdagarna som jag haft i mitt liv, mycket på grund av det fina vädret, de vackra omgivningarna och den fantastiska skidåkningen, men också tack vare väldigt trevligt sällskap! Jag vill därför tacka Mathias, Jimmy, Johan, Emil, Katta, Rosalinn, Sofia och Gustav för att ni var med och förgyllde turen. Jag vill också tacka dem av er som tvingades ställas upp som assistenter till mig när jag var lite funktionsnedsatt, samt ni som snällt förklarade för mig vilka färger som jag egentligen såg 😉

 

 

Några bilder till, bara för att de var fina:

Topptur Tjåmuhas, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

Topptur Pallentjåkka, Abiskoalperna, Abisko

 

Inspiration

I två dagar nu har jag skolkat från träningen. De två tidigare veckorna har jag sprungit 7 km tre gånger i veckan (+lite annan träning) men den här veckan skulle jag öka den distansen och springa 1 mil istället. Både i måndags och tisdags klarade jag det här och var väldigt nöjd med mig själv då det är jäkligt psykiskt svårt att springa så långt på springband. När onsdagen kom gick det däremot inte lika bra att ta sig till gymmet och det slutade med att jag stannade hemma. Den lata sidan av mig lyckades övertala den beslutsamma med att jag behövde vila knäna en dag då jag hade känt LITE överansträngning i knäna när jag sprang i tisdags. Jag hoppade alltså över att träna i onsdags och i går när jag slutande jobba klockan halv åtta på kvällen var jag för hungrig för att gå till gymmet direkt. Jag gick därför hem för att äta middag och där blev jag sen kvar…

Egentligen är inte det här världens problem, men när man har en tydlig plan och sedan inte följer den blir man besviken på sig själv och (i alla fall för mig) slutar det med att jag går emot mina planer ännu mer. Om jag hoppar över träningen på onsdagen slutar det med att jag hoppar över den på torsdagen också. I värsta fall hoppar jag till och med över alla planer resten av veckan. Bara för att jag tog ett litet snedsteg en av kvällarna. DET HÄR är däremot ett problem! Jag har så pass kort tid på mig att göra mig redo för resan i sommar, att jag inte har råd att träna lite hipp som happ fram till dess. Om jag gör det kommer jag inte klara av att korsa alperna.

Så vad ska jag göra för att inte hamna i den dåliga spiralen då jag låter ett misstag leda till massa andra?

När jag bestämde mig för att göra turen satte jag upp punkter på saker som skulle bli svåra och saker jag måste jobba med för att lyckas med mitt mål. En av grejerna var att jag aktivt måste inspirera mig själv, så att jag inte låter latheten eller något annat ta över och få mig att strunta i målet jag satt upp. Det kan till exempel handla om att läsa om andra äventyrares resor eller springa upp på fjället en dag och kolla ut över bergen. Sånna här saker inspirerar mig otroligt mycket och brukar ge mig ny energi och livsglädje som jag sedan kan använda till något bra. De som känner mig vet dock att jag också är jävligt lat och när jag känner mig nere och oinspirerad har jag svårt för att ta tag i mig själv och söka inspirationen som behövs för att jag ska ha lust att t ex springa den där milen på gymmet. Men om jag inte gör det blir jag ju ännu mer deppig och ger kanske upp hela veckans planer. Eller kanske till och med hela projektets planer! Jag kan alltså inte låta det här ske!

Den här morgonen vaknade jag även av några meddelanden på Facebook som jag verkligen inte ville ha och (nu kommer ni säkert bli nyfikna men det är inget ni behöver veta) de gjorde mig jävligt besviken på mig själv. De (eller jag. det var ju mitt fel) fick mig (får mig fortfarande) att känna mig otroligt vilsen och arg på mig själv och jag vet inte vad jag ska göra…

Lite senare satt jag och kollade igenom instagram och kom in på en sida som heter ‘iskogochmark’ (som ‘i nöd och lust’ nästan!). Den ägs av en fotograf här i Åre och bilderna och bildtexterna på den sidan fick mig att glömma mina problem för ett tag. Istället för att tänka på problemen insöps jag av den mäktiga och vackra naturen på fotona och de fick mig att komma ihåg vad jag verkligen älskar och brinner för. Jag brinner för naturen och det är mycket för naturen jag vill göra korsningen över Alperna. Det är mycket för naturen jag har satt mina mål och därför jag måste palla mig till gymmet och följa planerna jag har. Även om jag är lite trött eller hungrig för stunden.

Jag har nu haft två dagar av lite motivation och har skolkat från träningspass. För att komma ur den här dåliga cirkeln ska jag under hela dagen aktivt inspirera mig själv och på så sätt få ny energi och motivation. Det är ett konkret, realistiskt och mätbart mål som nu är nödvändigt för att få mig på banan igen. Och jag vet att jag kommer klara det.

,

25 dagar kvar till start!

Ja, nu kan vi räkna dagarna (eller kolla på nedräknaren vi lagt in på blå bandet sidan) tills det att vi sjösätter vid gamla Svinesundsbron. Men än är det lite kvar att göra. Bland annat skriva ut en himla massa kartor samt lösa strömförsörjningsbiten. Är det någon som läser detta som har en bra lösning på hur vi ska kunna försörja oss med ström under vår färd längst den svenska kusten får ni jättegärna höra av er i kommentarsfältet. Vi funderar just nu kring solpaneler och hur väl det skulle fungera. Eller om en skulle använda sig att ett MC-batteri/andra portabla batterier och ladda upp de dagar då en sover nära ett hus. Frågan är bara hur ofta det kommer att ske? Men som sagt kommentera gärna med era förslag/tips/idéer! DSC_0321

En annan sak som vi håller på med lite successivt är att fälttesta den utrustning vi kommer att ha med oss samt de lösningar på problem vi tänkt ut. Idag har varit en sådan dag och just nu sitter jag faktiskt i mitt nya fina tält, jag köpt från Hilleberg (ni kommer kunna läsa mer om all vår utrusning när vi släpper vår packlista) och knåpar ihop detta inlägg. Jag befinner mig på en ö som heter Björnholmen och ligger strax söder om Vitsgarn och har precis fått i mig lite god krämig pasta med svamp och paprika. Mums!

 

När jag hade bestämt mig för att göra ett försök på HBB började jag söka runt efter information och läsa bloggar andra skrivit om deras äventyr längst kusten. Jag sökte och finkammade webben efter information, huvudsakligen ville jag vet hur andra personer föreberedde sig och planerade sina turer. Jag letade och letade men utan någon vidare lycka. Visst fanns det något litet inlägg här och där på någon enstaka sak de gjorde innan de begav sig ut, men i stora drag fanns där ingen info att få. Jag bestämde mig då för att det ska det bli ändring på och i ungefär samma veva skapade jag Frilufsarna.se tillsammans med Ida och Hampus. Paddlandet framåt

Här sitter jag vi nu idag, ca 4-5 månader senare, med mindre än en månad kvar till start och har vi lyckats med det jag ville? Har vi lyckats ge lite mer info kring förberedelserna inför det stora äventyret som innebär havspaddlarnas blå band?

Inte än skulle jag säga. Något jag insett är att den största förberedelsen som sker är den som sker inom dig själv. Det går inte en dag utan att jag tänker på paddlingen som ligger framför. Jag går och funderar på vad för mat vi ska laga, om vi har allt vi kan tänka oss behöva, vad för sovsäck jag ska ta med mig eller om vi ska ha ett eller två tält. Samtidigt går jag också och förbereder mig rent psykiskt för det största äventyret jag tagit mig an hittills. Hur kommer jag att må? Kommer jag att palla med eller kommer jag ge upp? Jag har ju faktiskt ingen aning om vad det är vi ger oss in på. Att sitta i en kajak en hel dag eller några dagar i sträck är inga problem. Men när det kommer till att göra det tillräckligt länge så att det övergår i vardag. Att paddlingen är det en gör om dagarna. Hur kommer det vara?

Jag tror och hoppas ändå att det kommer gå bra. Och magkänslan säger mig att vi kommer ta oss hela vägen till haparanda. Det kommer bli en vår med många nya upplevelser och lärdomar. Det kommer att bli en vår jag kommer att minnas förevigt.

Hilleberg Staika uppställt.

Kvällens lägerplats. Jag har byggt upp ett litet extra tak så att jag har en ”veranda” med en tarp.

Det har börjat!

Vet inte om jag ska säga att det här äventyret börjar i sommar och att målet är att korsa Alperna och ta mig till Nice. För mig har ju äventyret redan börjat och målet är inte alls något man kan definiera med en sträcka eller en specifik plats, det är att göra allt jag kan för att förbereda mig så bra som möjligt och framför allt att utvecklas som person. Helt enkelt att bestämma mig för något och att sedan försöka mig på det.

Den 6 mars, när jag bestämde mig för att springa leden, var jag både otränad och i ganska dålig psykisk form. Jag ville få en nystart och ändra mina rutiner. Jag ville bli trygg i mig själv igen. För att nå dit behövde jag ett mål som jag måste jobba hårt för för att nå. Så att jag inte kan fuska och ger upp på vägen. Målet behövde också vara något jag verkligen vill uppnå och innehålla något jag älskar. För om man ska orka kämpa för något behöver det ju ge något tillbaka när man i slutändan lyckas. Så vad passade bättre än att hitta tillbaka till löpningen och att göra det i storlagen natur som jag länge har velat se mer av?

Det var förra våren som jag fick upp ögonen för att springa. När man kommer förbi den där tröskeln när varje minut är en längtan till att stanna, är det otroligt avslappnande och ger mig ett stort rus av lycka. När snön och vintern kom här uppe i Åre försvann dock motivationen till att springa och jag tappade i princip all kondition och hälsosamt levene. Det ledde sedan till att jag blev deppig och otrygg i mig själv… Jag ska inte påstå att jag var helt stabil innan vintern heller men för att må bra har jag insett att jag i alla fall inte kan fortsätta som jag har gjort nu den senaste tiden. Att tvärt ändra mina rutiner och börja träna igen var alltså nödvändigt.

Drömmen och planen att springa GR 5 och att korsa Alperna började alltså den 6 mars och målet är inte Nice, utan att förbereda mig innan dess och framför allt att utvecklas som person och bli gladare igen. Att få energi av att göra det jag älskar och att ge mig en utmaning som jag inte kan fuska mig till är det jag behöver just nu. Jag hoppas och tror att det här äventyret kommer ge mig så mycket mer än bara tre otroliga veckor i Alperna. Jag hoppas att det kommer ge mig kunskap och motivation jag kan ta med mig resten av livet. Det är målet!

Bodagrottorna med UppX

Jag och GEmil vart inbjudna att agera guider för Uppsalas Extremsportförening, UppX. De behövde någon som hade koll på Bodagrottorna i Iggesund, vilket är rimligt då Bodagrottorna anses vara världens näst längsta urbergsgrotta. Bilresan dit var lång men vi fick valuta för timmarna i bilen. Vi hade en härlig dag fylld av grottkrypning och lunch i vårsolen. Stort tack till UppX som anordnade eventet, tack även till de glada deltagarna.

För dig som är intresserad av att besöka Bodagrottorna eller något annat grottsystem finns det en del saker som är viktiga att tänka på. Först och främst, åk aldrig ensam. Ha alltid minst en extralampa per person med er in i grottan. Se till att någon vet vart ni är och hur länge ni förväntas vara borta. För övrigt, oömma kläder, hjälm och handskar. Vissa föredrar att krypa med knäskydd, andra inte. Man blir mycket törstig av grottkrypning.

 

,

Finns det några toppturer i Trysil?

Ja det var den stora frågan jag och SEmil ställde oss innan vi förra veckan åkte dit. En resa på Stockholmarnas sportlovsvecka med hans trevliga familj. Det är alltid kul och dessutom lite lyxigt att kunna ta sig sportlov igen även fast en egentligen hade sitt sista sportlov för några år sen.

Hur som, förra söndagen begav vi oss iväg mot landet i väst (Norge, inte Nordamerika) för en veckas skidåkning. Målet var att försöka göra mestadels toppturer och utforska bergen (läs kullarna) runt Trysilfjället. Innan avfärd sökte vi runt en del på nätet efter turförslag men i stort sett helt utan resultat. Det bådade inte så gott för toppturande…

Oavsett vad nätet sa tänkte vi hur som helst ge det ett försök och första dagen på plats bjöd på strålande solsken och bra sikt. Vi tog därför dagen i akt och gick upp på toppen av Trysilfjället för att få lite uppvärmning av toppturstekniken samt huvudsakligen för att kunna reka och se vad för toppar som såg bra ut. På vägen upp passade vi även på att testa lite ny inspelningsutrustning jag köpt in för vår planerade podcast vi tänkt göra på vår tur längst den Svenska kusten i kajak. Kanske får ni höra på det vi spelade in någon gång. Vem vet ^^

På tur mot Trysiltoppen

Emil i hans nya solglajjor på väg upp mot toppen av Trysilfjället

Väl på toppen blåste det som bara den och vi tog skydd bakom toppröset för att äta lunch innan vi började ta ut kompassriktningar och kolla kartan (google maps på telefonen – Tack för fri roaming i Norge Telia!). Vi såg två fjäll som såg lovande ut och verkade ligga inom räckvidd för en dagstur med bil. Det var Fulufjället och ett fjäll som vi kallade för Sölenmassivet. – Det heter något med Sölen i alla fall…

Sölenmassivet

Sölenmassivet som reser sig ståtligt i fjärran.

Efter ett halvbra åk ner igen tog vi oss ner till turistcentret och fick lov att skriva ut lite kartor från en norsk webbtjänst som är grym om du ska planera en topptur. Du hittar den på Skredkart.ngi.no och den visar lutning på berg, utlösningszoner och utloppszoner för laviner. Helt enkelt ett bra verktyg för att planera en säker topptur!

Vädret visade mulet för tisdagen och sedan snö resten av veckan. Inte så lovande det heller om du ska på topptur då det brukar vara skönt med sikt på fjället. Tisdagen såg det som sagt ut att endast vara mulet och näst intill vindstilla. Vi tog därför beslutet att ta oss mot fulufjället och mer precist, satsa på att ta oss upp och åka på berget Fregns ostliga sida. Ryggsäckarna packades med lunch, säkerhetsutrustning och förstärkningskläder innan vi satte oss i bilen och styrde mot Fregn och Ljördalen tidigt på tisdagmorgonen. Det visade sig vara ett bra val.

Vädret visade från sin bättre sida och även fast det inte gav oss någon sol så hade vi bra sikt och lite vind. Helt ok förhållanden helt enkelt. Vi körde hela vägen tills platsen där plogbilen vände, sisådär halvvägs in till fulufjällets nationalpark. Därefter ”hudade”  vi på och gick resten av vägen tills vi kom till en stuga som fick bli platsen där vi gav oss upp mot berget.  Emil sa så klyftigt att vid stugan kommer det säkert finnas en bra stig. Jag som inte riktigt förstod hur vi skulle hitta en stig i en en halvmeter pudersnö nickade artigt och följde med. Någon riktig stig hittade vi aldrig men likväl öppnade den täta skogen upp sig bakom stugan och det visade sig vara en perfekt plats att bege oss upp mot berget. Vi gick genom gles skog i mjuk orört puder hela vägen upp till trädgränsen. Där plingade telefonen till – vi hade fått teckning igen – och jag blev påmind om att det var första mars och därav också min födelsedag. över trädgränsen fortsatte lössnön eller ”Puddret” som de kallar det i Norge, och likaså gjorde vi hela vägen tills det började plana ut. Det var inte värt att ta oss hela vägen till toppen då sikten inte var tillräcklig för att få en fin utsikt, dessutom blåser det alltid på toppen utav någon anledning. Vi skiftade istället om till åk-läge på skidorna och njöt av ett välförtjänat åk innan vi lunchade. Efter lunch hann vi med två till åk, med nya fina linjer varje gång, innan det var dags att ta oss tillbaka till bilen och bege oss nöjda hemåt. Vi hade hittat en topptur runt Trysil!

Påväg upp ovan trädgränsen

Det blev dock den enda för denna gång då det ”tyvärr” snöade resten av veckan. Vi fick istället mycket fin åkning i liftsystemet och njöt av fin nysnö varje dag i stort sett. Det blev en fin present av vädergudarna skulle jag kunna säga och veckan var lyckad och fin trots bristen av toppturer.

Vad hände med Sölenmassivet då?
Jo, det ser helt fantastiskt ut och är en plats vi vill till för att tura. Däremot insåg vi att det hade en approach (väg till berget) på närmare en mil genom skog och detta innan vi ens kommit fram till berget vi ska upp på. Det får helt enkelt vänta till någon annan gång.

Lite mer bilder:

DSC02030

Vid botten av Fregn och vägens (eller ja plogbilens) ände.

DSC02045

Påväg upp genom den glesa skogen bakom stugan.

DSC02075

Emil är glad när det är Puddervarning och han är på sin väg mot ett fint åk.

DSC02100

Utan våra superbars skulle vi aldrig orka! Receptet kommer snart upp på bloggen, då blir det varning för nötexplosion.

DSC02102

Gissa bajset!?

DSC02122

Tack för den här gången Trysil, vi syns igen nån gång!

Mjölmaskburgare

Vill du ha mer äventyr i vardagen? Äta miljövänligt? Testa mjölmaskburgare!

050316_2

Att äta insekter är än så länge en avlägsen tanke för många av oss  i västvärlden men ett fåtal restauranger i Stockholm har trots allt lagt insekter på menyn. Det är en trend som kan komma att växa, kanske är det snart en del av allmänhetens vardag.

De vanliga argumenten för insekter på menyn är ”de äter det i Asien” och ”det är mer miljövänligt och hållbart än kött”. Inte övertygad? Insekter är dessutom proteinrika, mjölmaskarna jag använt i det här receptet innehåller 45g protein per 100g. Det är inte heller långsökt att dra parallellen till kräftor, hur uppfattas dessa som mat för den utomstående?

Billigt kan jag dock inte påstå att det är, 78,28 kr för 50g (räckte till två biffar) +63,56 kr i frakt. Om trenden växer och produktionen ökar bör priset dock sjunka. Smaken på den färdiga burgaren var ok, däremot var den mycket torr, burgaren sög sig fast i gom och kinder så fort den fick chansen.

 

050316

Ingredienser

 

50 gram frystorkade mjölmaskar
25 gram valnötter
60 gram grovt hackade färska champinjoner
1 klyfta vitlök
1 ansjovisfilé
1 tsk vitvinsvinäger
050316_11 tsk flytande honung
3 tsk olivolja
1 tsk färsk timjan
0,5 tsk färsk rosmarin
salt
peppar

 

 

 

 

Receptet är hämtat från http://www.bugburger.se/tag/mjolmask/
Mjölmaskarna beställde jag från http://www.eatgrub.co.uk/