,

Då var det klart!

Ja igår slogs det fast att vi, Emil och jag, blev nr 170 och 171 att erövra Havspaddlarnas Blå Band. Vi kunde även konstatera att vi slog rekordet i att ha den tidigaste starten! Detta efter ett trevligt jurymöte hemma hos Jim Danielsson som tillsammans med Thorvald Nielsen var dagens jury. Kartorna granskades tillsammans med loggboken innan den högtidliga och raka frågan ställdes till var och en av oss med fast ögonkontakt.

”Med din Kajakära som borgen, har du tagit del av reglerna, förstått och följt desamma?”

När det officiella var avklarat serverades mackor och lättöl och kajaksnacket kunde börja, erfarenheter och historier bytas och vår HBB-paddling firas. Projektet Havspaddlarnas Blå Band 2016 har därmed nått sitt slut och det här kommer att vara mitt sista inlägg under denna kategori.

 

Men innan dess är det ju hög tid för en ordentlig sammanfattning!

En ordentlig sammanfattning av en resa som i sig tog 79 dagar, men innan dess tog upp tid i närmare ett år. För idén kom ju till mig redan våren 2015, när Pontus berättade om sin HBB-paddling där vid lägerplatsen på Landsorts nordligaste spets.

Därefter började tankarna flöda och sökandet efter information startade. Vad behöver jag veta innan jag ger mig av? Vad behöver jag ha med mig? Vad för kajak är smart att ha? Hur ska en paddla? Hur långt klarar jag att paddla om dagen? Vilka vägar ska tas? Var ska jag köpa mat? Ja frågorna var många och fler kom längs vägen. Svaren däremot dök inte upp lika lätt som jag hoppats. Jag bestämde mig därför att försöka göra en blogg som svarar på frågorna om planeringen inför ett HBB, ett beslut som jag så här i efterhand inte tror att jag är den första som tagit och vet att jag definitivt inte är den första som misslyckats med. För inte har vi lyckats besvara alla de där inre frågorna en har innan en långtur. Eller så har vi det utan att veta om det…

När jag tittar tillbaka i bloggen hittar jag inlägget ”25 dagar kvar till start”. Där skriver jag om hur den stora förberedelsen sker inom en själv, och jag tror att mycket handlar om just det. En mental förberedelse som egentligen inte handlar så mycket om hur du ska paddla eller sånt, utan mer om att hitta en inställning eller ett mindset som gör dig beredd på allt som kan komma att ske. För något jag kan lova dig är att saker och ting kommer inte gå som planerat. Om du nu ens kan detaljplanera en långtur runt Sveriges kust…

Ja ja, det här inlägget blev ju lagom osammanhängande och bra. Hur som tror jag det jag försöker säga är följande:

Funderar du på att paddla Havspaddlarnas Blå Band så tycker jag att du ska det. Att bara ens rikta tanken mot det betyder att det kommer vara något du aldrig ångrar. Du kommer få med dig minnen för livet, och som Jim så fint sa igår; göra massa insättningar på ditt erfarenhetskonto. Om du har några frågor, eller ja, när du börjar komma på dina frågor, tveka inte att höra av dig till oss här på bloggen så lovar jag att vi kommer göra allt vi kan för att hjälpa dig längs vägen i din planering. Men kom ihåg att det viktigaste är inte att planera allt in i minsta detalj. Det viktigaste, det är att njuta!

Miniatyrkajak

PS.1. Vi kommer att ställa ut lite bilder från vår paddling på Fotomässan i Stockholm nu i november. Då kommer även jag att finnas på plats i Stockholm Fotomaratons monter.

PS.2. Självklart kommer bloggen Frilufsarna.se att fortsätta leva trots att detta projekt är över. Det här är bara början på ett par långa liv med stort fokus på friluftsliv, och vi hoppas att du vill fortsätta följa oss, även fast vi inte alltid paddlar 😉

DS.

 

 

,

Dag 79 – Det var det

Sträcka: Hälskerikrunni – Riksröse 59, Haparanda
Distans: 24 km

Och så helt plötsligt var vi framme. Efter oräkneliga timmar i våra kära kajaker, paddlandes genom regn och rusk, solsken och dimma har vi nu tagit oss hela vägen till den Finska gränsen. Därmed har vi slutfört sträckan som idag går under namnet ”Havspaddlarnas Blå Band”.

Hur känns det då kanske du undrar?

Jo men jag måste erkänna att det känns lite konstigt. Det kändes redan lite underligt när vi kom där mot Virtakariudde, där riksröse 59 står. På något sätt förväntar en sig ändå en sort målgång. Kanske någon som står och vinkar, en vimpel som det står välkomna i mål på, eller varför inte en liten brass-fanfar? Istället kom vi idag strax efter två fram till en relativt igenvuxen tomt, med ett hus på. Mitt på tomten, strax framför huset stod röset och inte en människa fanns att skåda. Trots att vi stämt träff, både med mina morföräldrar som sedan kom för att plocka oss och kajakerna, även med en reporter från Haparandabladet som ringt på morgonen och fått nys om att vi skulle landa idag. (Det i sig är en ganska rolig historia då vi ju paddlade väldigt sent igår och tog beslutet att idag paddla till målet vid ca 3 i natt. Vi bekräftade beslutet halv 9 i morse och varpå jag ringde morfar och berättade att vi idag kommer ta oss i mål och landa runt 3. Cirka 5 minuter efter att vi lagt på ringer min telefon igen och det är från haparandabladet. Hon frågade om det var vi som var ute och paddlade? Jag svarade ja och att vi faktiskt skulle komma att landa i Haparanda idag varpå hon snabbt svarade ”Jag  vet!” Hur kunde hon veta det? Vi bestämde ju det för typ 5 minuter sen?!)

Hur som helst var det ingen på plats då vi landsteg i Haparanda förutom myggen. Vi hade blivit lite förvarnade av Jonathan och Micke om att det skulle var smycket mygg där men oj vad vi underskattade det! Det var tusentals myggor som bara låg och väntade på att få festa på två små slutkörda kajakpaddlare. Vi skyndade därför med att ta några mindre snygga målgångsbilder och selfies med riksröset innan vi sen skyndade tillbaka mot kajakerna. Ungefär samtidigt som vi var påväg ner i vattnet kom reportern från Haparandabladet, Johanna, har jag för mig att hon hette. Vi sa hej och poserade för några fina landbilder (försökte se någorlunda normala ut samtidigt som 200 mygg bet oss överallt där det är möjligt) innan vi bad om att få hoppa ner i kajakerna som ändå skulle flyttas till där hon stod för senare uppsläpning och urlastning. Det gav möjlighet till en så mycket bättre intervju också då vi slapp brottas med alla myggen!

Haparandabladet blev alltså den sista tidningen för denna resa och något som glädjer oss extremt mycket var något Johanna (hoppas hon nu hette det!) berättade i förbifarten. Hon hade kikat in på Frilufsarna, alltså här på bloggen, och berättade att hon blev inspirerad att ta sig ut. Vilken grej! Vi har alltså lyckats inspirera en person till friluftslivet!

Efter intervjun släpade vi upp våra kära kajaker och trotjänare på land en sista gång för denna tur, hoppade i heltäckande kläder, och började lasta ur. Ungefär samtidigt droppade morföräldrarna in med bilen. Ganska bra tajming helt enkelt.
Packningen hamnade i bakluckan, kajakerna på taket och vips så var vi iväg. Men först ett pit-stopp på Max såklart! För övrigt har Emils sked, ”Max”, klarat sig hela vägen runt. Alltså den plastsked han fick i sin lyxshake på vägen ner mot Svinesund som sen tappert har hjälpt honom med allt från att förtära mat till att bre smör. Vet inte om den kan klassas som engångssked längre.

Ja som du hör var det inte en så himla stor sak att väl komma fram. Även fast det var slutet på ett långt äventyr är det ju inte målet som är det viktigaste. Utan som citerat tidigare, ”Det är vägen, som är mödan värd”. O visst är det så! Vi har fått vara med om sådana kontraster i både väder, miljö och människor. Vi har fått uppleva naturen när den bjussar på sina finare stunder, som en perfekt klipphäll med solnedgång eller den gången vi blev omringade av sälar. Ja vi har varit med om alldeles för mycket för att jag ska kunna sammanfatta det enkelt här. Du får helt enkelt läsa bloggen istället! Något som är klart är att vi har många att tacka för att vår resa har blivit den succé den blivit. För det första är det alla partners som varit med, stöttat och hjälp till i förberedelserna. Utan er hade resan definitivt inte gått så enkelt som den gjort! Sen också alla människor vi mött längst vägen.

Till er alla vill vi passa på att rikta ett stort TACK!  NI är guld värda!

Imorgon bär det av hemåt mot Stockholm igen och det är dags att börja jobba. Jag kan inte riktigt förstå att det är klart än och det känns lite konstigt att imorgon inte gå ner till vattnet för att paddla vidare. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är lite skönt att vara inomhus när regnet smattrar mot rutorna. Nu behöver jag i alla fall inte oroa mig för att saker ska vara blöta när jag vaknar!

Kommer jag sakna paddlandet?

Nja, bara för att jag är klar med Hbb betyder ju inte det att jag inte får paddla kajak! Jag som jobbar med det, har en första ”prova på-paddling” med Stockholms Guidebyrå redan nästa vecka så mig går det ingen nöd på!

Men först ska jag nu sova för imorgon väntar många timmars bilfärd!

PS. Det lär förmodligen komma minst ett mer sammanfattande inlägg innan veckan är slut. Vi går alltså inte mot radiotystnad än!

Vi hörs!

DSC_0053 (2)

Den officiella handpåläggningen som symboliserar målgång! Nu har vi tagit oss längst hela Sveriges kust!

DSC_0073 (2)

När du vill att myggen inte ska komma åt dig är det bara att aktivera den flexibla luvan!

DSC_0074 (2)

Ett gott stopp på Max! Självklart förtjänade vi även idag varsin lyxshake!

DSC_0076 (2)

Sen till middag bjöds det på inget mindre än Surströmming!

DSC_0079 (2)

ja, det där med att stretcha var något en kanske skulle göra längst turen ja…

DSC_1530 (1)

Emils sista urgång ur kajaken för denna tur! Han ramlade inte i denna gång heller…

DSC_1536 (1)

En lite mer ståtlig erövring av Riksröse 59!

DSC_1538 (1)

Till sist fick jag dessutom min kexchoklad som legat inklämd, längst fram i fören hela vägen från när den packades in, där på parkeringen vid Svinesundsbron.

 

Dag 78 – Nytt distansrekord!

Sträcka: Kunaöhällan – Hälskerikrunni
Distans: 94 km

Väderstationen utanför Luleå uppmätte i förmiddags strax över 11 m/s i medelvind, och med den i ryggen nästan flög vi fram. Under några timmar höll vi en snitthastighet på nästan 10 km/h! Vi har paddlat ganska fort hela dagen, ungefär 8-9 km/h i snitt, men däremot tagit många pauser. Det blev ju en lite längre etapp till slut som ni ser, och vi fick äntligen Micke och Jonathans längsta distans på 66 km att se mesig ut i jämförelse.
Målet blev någon gång under dagen att ta oss hela vägen till Haparanda, men efter 15,5 timmar i kajaken fick det räcka. Det har varit en tuff dag med hård sjö och kraftig vind, och kroppen känns därefter.

Imorgon tar vi oss hur som helst till vårt slutmål, Riksröse 59! Overkligt, och tänk att det redan är slut…

DSC_0034 (2)

Det var mycket stök och bök bland vågorna under dagen, och vi fick oss båda en hel del ordentliga översköljningar. Precis när solen var på väg ner bakom träden så hittade vi dock lugn bakom en ö och kunde avnjuta varsin påse chips!

,

Dag 77 – Tillbaka i tältet

Sträcka: Småskärsudden – Kunoöhällan
Distans: 35 km

Idag lämnade huset i Piteå för att ge oss ut på den sista strapatsen mot Haparanda. Nu känns det verkligen som att vi är på slutspurten och det är till och med så att Emil vill paddla jättelångt imorgon. Förmodligen mest för att slå Jonathan och Mickes längsta distans, men jag tror även det beror lite på att hemlängtan börjarsmyga sig på. Det är ju nästan alltid så att när hemfärden närmar sig känns det i en och ofta längtar i alla fall jag lite extra då.

Men innan det är dags att lasta kajakerna på biltaket och styra kosan söderut igen har vi ca 11,5 mil kvar genom Sveriges nordligaste skärgård. 11,5 mil kvar tills vi paddlat kajak längst hela vårt avlånga lands kust. Vilken grej! Nu ligger vi därför i våra tält och hör hur vågorna slår mot udden vi sover på samtidigt som vinden skakar i tältduken. Imorgon ska det blåsa sydligt med västliga inslag. Alltså helt perfekta vindar för oss. VI får se hur långt vi tar oss. Kanske får vi flow och råkar göra en monsterdistans hela vägen till haparanda? Vem vet?

Det får vi se imorgon!

DSC_1502 (1)

Idag blev vi första Hbb:are att paddla genom Piteås nya ”Bondökanalen”! En kanal som går mellan Bondön och Haraholmen.

DSC_0022 (2)

Här är vi nu för kvällen och som ni ser visar prognosen regn imorgonbitti. Därför är tarmarna uppsatta för att underlätta packningen.

Dag 76 – Två muppar på stan

Sträcka: –
Distans: –

Dagen började med att vi väcktes av en välkänd signal från Emils telefon. Han ”snoozade” först och tystade ljudet, men insåg snart att han inte ställt någon väckarklocka och att det måste vara ringsignalen (ja, han har samma signal – nej, det är inte smart). När han till slut yrvaken svarade så visade det sig vara en journalist från Piteå-Tidningen som ville träffa oss, men det var lite tajt med tid så gärna på direkten. Lagom till jag stigit upp och erhållit en någorlunda medvetandegrad så satt vi och åt frukost i solen samtidigt som vi blev utfrågade om allt möjligt. Det ska som vanligt bli väldigt intressant att se hur artikeln blir, det brukar ju kunna gå lite hur som helst oberoende av hur intervjun känns. Mycket handlar nog om att olika reportrar vill lägga vikt på olika saker, och i en så pass svårrelaterad situation som vi ändå befinner oss i så är det ofta svårt att förmedla vilka saker vi vill lyfta fram. Det blir ju även lätt missförstånd, och vad som citeras verkar ligga helt utanför ens kontroll. Till exempel så har det ju skrivits att vi jagat fågelungar, tänkt ta oss 314 mil samt startat i Nordnorge. Bäst är väl att ta artiklarna med en nypa salt och ett leende!

Dagen fortsatte med att vi turistade i Piteå och återigen blev löjligt bortskämda med god mat och dryck av Emils morföräldrar. En väldigt mysig dag med spännande inslag skulle jag vilja sammanfatta det som!

Imorgon bär det av igen efter en sovmorgon (förhoppningsvis blir vi inte väckta av reportrar eller fiskmåsar), och kanske någon slags halvlång distans. Vi får se helt enkelt,  vi har börjat acceptera att saker kan bli precis hur som helst och att det ofta inte går att påverka. Det är ju lite av charmen kan jag tycka!

DSC_0008 (2)

Kände mig väldigt turistig när jag tog den här bilden, folks blickar bekräftade även att jag kände rätt.

DSC_0009 (2)

DSC_0011 (2)

DSC_1495 (1)

När ingen annan vill massera en. Satsade på att bli erbjuden massage, men inte ens inne på Åhléns damklädesavdelning fick jag napp. Undrar varför…

DSC_1496 (1)

Lika bra att ta tillfället i akt och optimera lite, vi är ju ändå snart framme!

,

Dag 75 – Och så kom den dagen…

Sträcka: Harrbäckssan – Småskärsudden (strax söder om Piteå)
Distans: 65 km

Och så kom den dagen…

  • Då vi inte vaknade upp i våra tält
  • Då Emil fick för sig att ta ett ofrivilligt dopp
  • Då vi paddlade över 6 mil på en dag
  • Då vi båda gjorde ”tvåan” minst tre gånger
  • Då vi åt både lunch och middag på land (Ja, det är högst ovanligt!)
  • Då vi landade med kajakerna på den plats i Piteå jag spenderat massvis med tid
  • Då vi insåg att vi inte ens har en vecka kvar till Haparanda
  • Då även Emil blev av med sin keps

Ja, det har minst sagt varit en mycket händelserik dag och jag gissar på att de flesta av er undrar varför Emil fick för sig att ta ett dopp (det gör jag också!). Men jag tänker att vi börjar från början.

Efter gårdagens pizza bestämde vi oss för att strunta i att slå upp tälten och istället sova i det väderskydd (stor veranda/fikaplats med väggar på 3 sidor) som fanns på stranden vi gått i land vid. Ett ganska bra drag måste jag säga, om en bortser från myggen som envisades med att surra över ansiktet innan jag somna. Vi vaknade alltså inte upp i våra tält utan mer eller mindre utomhus till en fin morgon. Den vanliga morgonrutinen fortgick med inslag av gårdagens rester från pizzan innan vi begav oss iväg. Ännu helt omedvetna om att denna dag skulle komma att bli vår längsta dag hittills.

Mot lunchtid hade vi tagit oss en bra bit redan och Emil hade ett tag meddelat att han skulle behöva gå i land för att uträtta lite behov. Vi bestämde oss för att samköra det med lunchen och även jag passade på att bli lite lättare för andra, men inte sista, gången idag. (Det måste varit något i pizzan…) Det blev en lunch på land och vi passade på att ringa ett samtal innan vi begav oss ut på böljan blå igen.

När vi tagit oss till nästa udde (efter bland annat ännu ett stopp pga Emils nödighet) fick vi syn på en annan kajakpaddlare. Promt paddlade vi dit och sa hej till Lina som ni får läsa mer om på söndag såklart! Vi växlade lite ord hit och dit, började ta någon bild och helt plötsligt kom det sig att jag låg med min kajak helt vinkelrätt mot Emils. Samtidigt skulle jag gå in och följa Lina på Instagram. Att tillägga är att det vid det här laget går ca 40-50 cm höga vågor. När jag sitter där med telefonen i högsta hugg lyfts jag upp lite av en våg och landar lite mjukt på Emils akterdäck, han blir lite instabil med hämtar upp det snabbt. Strax därefter sker samma sak igen men jag kommer lite längre upp på hans kajak denna gång. Han vickar till och vips så ligger han upp och ned i kajaken. Själv har jag fortfarande telefonen i handen.

Lite smått chockad över vad som nyss hänt stoppar jag snabbt ner telefonen ungefär samtidigt som Emils händer kommer upp på varsin sida av hans uppochnedvända kajak. Han bankar två gånger på kajaken med händerna som i min ryggmärg betyder att då vill han bli stävräddad. Alltså att jag paddlar fram med min för mot hans kajak, han tar tag i min för (stäv) och vrider upp sig själv. Allt utan att han behöver dra loss kapellet. Det som inte slog mig då var att vi pratat en del om detta tidigare (alltså västkusten typ) och beslutat att om Emil går runt ska vi skona hans axel. Istället ska jag göra en metod som används då en person är medvetslös men kvar i sittbrunnen.

Där satt jag alltså och funderade på om Emil skulle ta tag i min stäv någon gång eller vad han höll på med. Samtidigt låg han där under vattnet och undrade vad jag höll på med som inte kom och vände honom rätt. Efter två evigheter (ca 15 sekunder) gav Emil upp och drog sig ur kajaken varpå vi fick tillgå andra räddningsmetoder. Dock blev det ingen normal kamraträddning då vi fått den onda vanan att ha saker löst i sittbrunnen. Istället stabiliserade jag Emil, han hoppade upp och i sin kajak (som nu var nästintill under vattnet) och började pumpa. Under tiden vi höll på passade Lina på att fly fältet ganska snabbt och sa hejdå någonstans samtidigt som vi tappade siktet av Emils keps som han hade tappat under doppet. Tyvärr valde även denna keps att ta till flykt och har nu lämnat oss.

Efter att ha tömt ur kajakerna på vatten och kommit tillbaka till det vanliga tänkandet igen fortsatte vi paddla. Klockan var nära 18 och tältplatsögonen sattes på. Vi såg två små skär framför oss vi hoppades kunde funka. Tyvärr visade de sig vara som de flesta skär här i Norrland. Alltså fulla av runda stora stenar. Vi fortsatte och någonstans här hade Emil börjat torka upp och få tillbaka värmen ordentligt. Därför kläckte han idén att göra idag till den dagen då vi paddlar längre än Micke och Jonathans längsta dag, alltså längre än 66 km. Vi hade höftat lite innan och tänkte att om vi tar oss till Mormor o Morfar borde det bli lagom långt för att slå dem. Planen var ändå att ta oss dit imorgon och ha halv vilodag/åka in till stan och handla det sista vi behöver inför Haparanda. (Mitt liggunderlag har börjat ge upp nämligen… rekommendationer mottages gärna!)

Sagt och gjort, vi började paddla och det flöt på mycket fint. Sanningen är att vi båda kände när vi kom in att vi lätt kunnat paddla någon timme till innan vi gav oss men dagens mål var mått och vi bar i land kajakerna här där jag varit så ofta i mitt liv. Nu har jag dessutom paddlat hit, vilken grej! Men hade vi slagit Jonathan och Micke var den stora frågan?
Efter en extremt noggrann mätning kunde vi surt konstatera att svaret var nej. Dagens etapp landade på 65 km, eller 65,5 utan avrundning…. Men vi har ju några mil kvar så ännu är inte hoppet släckt! De må ha tagit sig i mål på innan oss men vi har paddlar längre totalt, varit ute fler dagar, paddlat en kortare ”kortast distans” och snart förhoppningsvis en längre ”längsta distans”. Det är ju lite kul att tävla 😉

DSC_1476 (1)

Här vaknade vi imorse.

DSC_1481 (1)

Det är något med Emil och att spexa när jag ska fota. Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, varken ”mu” eller ”bä” i alla fall.

DSC_1968

Dagens första matstopp!

DSC_1969

Kul att stöta på en annan paddlare här uppe. Det gillar vi!

 

Dag 74 – Paddla hårt, ät gott

Sträcka: Hällskär – Harrbäckssand
Distans: 54 km

DSC_1939

Så här började min dag.

DSC_1459 (1)

Tur att solen sken, för det vara bara sleva i sig och se glad ut eftersom vi skulle till Bjuröklubb!

DSC_1941

Förmiddagen var spegelblank och lugn, sådär så att det blir för varmt att paddla. Senast med sånt väder måste varit på västkusten!

DSC_1959

Framme vid Bjuröklubb, äntligen! På toppen såg vi varsin glass och en potentiell lunch.

DSC_1944

Vägen dit var dock inte helt lätt, och att förflytta oss uppåt är inget vi är direkt vana vid.

DSC_1946

Med trötta ben stoltserar Hunk-Emil 47 höjdmetrar senare, nytt höjdrekord för turen så med all rätta!!

Snapchat-3111849929289600047

Det blev en lunch, och en riktigt god sådan! Vart är bättre att äta västerbottenpaj än i Västerbotten liksom?

DSC_1954

Länge hade jag sett fram emot en glass vid Bjuröklubbs fyr!

DSC_1957

Sen var det bara att klättra ner igen…

DSC_1960

Sen kom sig saker och ting som så att vi för andra gången idag hamnade på en restaurang, nu på en pizzeria med Emils kära morföräldrar och moster. Vi är allt bortskämda vi! På bilden spanar Emil för övrigt in min tvåvåningspizza (ja ni läste rätt) med diverse godsaker i. Satt som ett smäck efter en glassig dag i kajaken!

 

,

Dag 73 – Idag skulle vi till Bjuröklubb

Sträcka: Ratan – Hällskär
Distans: 50 km

Efter gårdagens regn och rusk visade väderprognosen för dagen solsken och medvind. Den visade så pass mycket medvind att Emil vid start promt sa att ”Idag ska vi till bjuröklubb, oavsett hur lång tid det tar.” Bjuröklubb låg ca 7-8 mil bort…

Vi kom iväg strax innan 11 och lämnade Ratans fina gästhamn för färd norrut i härlig medvind. På vägen ut frågade jag Emil vad han skulle säga var den optimala medvinden. Efter lite diskussion kom vi fram till att ca 3 m/s i ryggen skulle vara det perfekta. Då blir nämligen inte vågorna så farligt jobbiga i ryggen och en kan få ett härligt flow! Ett härligt flow fick vi idag men vinden var närmare 5 m/s och med den kom vågor på ibland uppemot 3 meter. Det är nästan så att vi börjar bli vana med dessa gigantiska vågor nu. Emil berättade nyss hur han ibland tänker på hur coola vi är egentligen. Eller meningen med frågan var väl egentligen hur en ska kunna beskriva det vi paddlat i idag till exempel. Bland annat har vi tänkt att det skulle kunna beskrivas som att åka lilla fritt fall en hel dag. En annan bra liknelse är denna som herrn där borta i tältet sa:

Tänk dig att du är i ett rum och sitter på golvet. Sen häller någon ett badkar med vatten på dig från taket.

Ja ett normalt rum har om jag minns rätt strax under 3 meter i takhöjd. Vilket i sig blir höjden på vågorna som vi idag paddlat med i ryggen eller från sidan och höjts upp och ned av. Ibland har de valt att hoppa på oss med vatten men oftast har de bara skickat oss fram o tillbaka. Jag tror att det är svårt att förstå hur det är och det är ännu svårare att förklara samt helt omöjligt att filma. Du får helt enkelt ge dig ut och testa. Men gör det då med mycket goda säkerhetsmarginaler!

Hur blev det då med Bjuröklubb?

Jo efter närmare omtanke valde vi att göra en relativt tidigt kväll då vi kände att våra kroppar var ganska stela. Vi har ju ändå tagit oss 5 mil på endast 7 timmar i kajakerna (inklusive lunch och pauser) så det har varit en rätt bra dag ändå! Och vi är glada och nöjda här i solen på vårt skär med tärnorna skrikandes ovanför!

DSC_1932

Där uppe sitter jag nu och skriver detta inlägg. Dagen till ära har jag fått mig lite godkaffe och kakor också! Det går ingen nöd på mig inte!

Dag 72 – Ösregnsdagen

Sträcka: Södra Bjurögarn – Ratan
Distans: 34 km

Idag kom den dagen som vi i början av paddlingen fruktade, men som vi efter två månader nästan efterlyste; dagen det regnade konstant (ja tro det eller ej, men det är första gången det händer på 72 dagar). Det började som enstaka droppar vid frukost, och lagom till att vi skulle riva tälten blev det tätare och mer ihärdigt. Sen slutade det aldrig.

Förmiddagen bjöd på lugn myspaddling med ett ihållande smattrande mot huvan på paddeljackan. Precis innan lunch ringde Folkbladet och gjorde en intervju över telefon, och den kan ni läsa här: http://www.folkbladet.nu/1642146/250-mil-i-kajak-for-ostersjons-skull
När vi sen fortsatte så gjorde uttrycket ”genväg blir ofta senväg” skäl för sig, och efter en halvtimmes forcerande av en 100 meter lång och grund lerpassage tog vi lunch. Imorgon räknar vi med träningsvärk i stakningsmusklerna!

Allt eftersom kvällen närmade sig blev regnet intensivare och vinden tilltog. Myspaddlingen övergick i en blöt tillställning, och vid en passage över en liten bukt så vaknade även havet till liv. Brytande vågor på upp mot 3 meter sköljde över oss från flera olika håll, och var vi inte blöta tidigare så blev vi det nu. Vi kämpade dock på, för bara några kilometer bort visste vi att en gästhamn väntade, och det kom att visa sig att den bjöd på varsin tacksamt mottagen varmdusch! Bortskämda som vanligt, och nu har vi till och med slagit upp våra tält på bryggan.

DSC_1899

Vid starten på dagen; kul med lite ordentligt väder!

DSC_1906

Två timmar senare; inte riktigt lika kul längre.

DSC_1911

Journalisten bad om en bild på oss två, så vi tog tillfället i akt och utnyttjade våra selfieskills. Inte varje dag ens selfie hamnar i tidningen!

DSC_1447 (1)

Emil försöker alltid avdramatisera allt när han fotar, om det nu skulle regna så är det i alla fall nedförsbacke.

 

DSC_1922

Får väl ändå räknas som en lyxtältplats tycker jag.

Idag fick vi oss även en liten naturupplevelse utöver det vanliga, för när vi låg still på vattnet och höll på att kolla något på telefonen (ett riktigt projekt när skärmen och fingrarna är blöta kan jag säga) så landade en silvertärna på mitt huvud! Den flög iväg lika snabbt som den satt sig när Emil överraskat försökte tala om för mig vad som precis hänt, eftersom jag inte ens märkte det. Obehagligt kanske någon tänker, men jag tycker att det var en väldigt fin grej faktiskt. När vi är ute så här länge så börjar vi känna oss som en del av naturen, och vad kan vi då högre önska än att naturen ska uppleva oss som en del av den? Självklart romantiserar jag det lite nu, tärnan misstog väl bara mitt röda huvud för någonting annat, men det fick mig att känna att jag kanske faktiskt inte störde. Det är ju ändå det som är målet när vi vistas ute, att kunna göra det helt i samspel med naturen.

 

,

Dag 71 – Midsommars möten

Sträcka: Truthällan – Södra Bjurögarn
Distans: 47 km

Då var det söndag igen och eventuellt kan det vara min sista söndag att få skriva om veckans möten. Vi får se!

Vad passar då inte bättre än att få avsluta sin veckans möten med att skriva om sin familj?

Denna vecka har vi nämligen inte hunnit med särskilt många möten annat än de intill midsommar vilken vi, som ni vid det här laget vet, spenderade i Piteå.

Men först vill jag börja med att tacka Göran som så snällt lät oss ha våra kajaker på hans tomt under midsommar! Tack så hemskt mycket för det!

Annars har vi veckans stora möte under midsommar som vi spenderade tillsammans med följande: Ankie (Moster), Jessica (Mamma), Jan(Morfar), Ann-Marie(Mormor), Anna (brorsdotters mor) och Juni(Brorsdotter).

Tack alla för en riktigt trevlig och härlig midsommar med god mat, trevligt sällskap samt massvis med mys! Ni är guld värda och det vet ni! Ett extra tack till Anna också som körde oss till och från kajakerna med lite snabba stopp på max och Ica längst vägen!

Här kommer hela gänget + Emil i en stor fin bild!

DSC_1428 (1)