, , ,

En komedi på fjället och ett ultra marathon

Kvikkjokk-Ritsem, Padjelantaleden

 

Den sista juni kom jag och min tältsambo, Björn, fram till Kvikkjokks fjällstation efter en natt på tåget och några timmars buss. När vi klev av bussen tittade vi till flaggstången som står på en liten höjd alldeles intill fjällstationen. En flaggstång som ser liten ut för världen men har mycket större betydelse för mig och Björn, då det var där vår historia började. Men snart skulle vi ta båten över dit Padjelantaleden startar. Vi satt förväntansfulla och väntade på vår båtförare, Björn, en man som kan sin grej. Han var några minuter sen. Han hade blivit bjuden på en glass som hade börjat smälta så det hade blivit lite av en krissituation. Han gick och hämtade båten vi skulle åka i – det var jag, Björn, en Nya-Zeeländare och båt-Björn såklart, han gav oss en extra tur med lite forsränning och in på ett smalt och grunt delta och släppte av oss när det inte gick att komma längre. Då startade vi vår vandring, in i barrskogen, med en karta i handen och 19 kilo på ryggen. Vi kom fram till stugan Nunjes framåt fem-tiden då vi fick tips att slå upp tältet i Tarradalen intill vattnet.

Nu hade vi varit i björkskogen ett tag och efter att ha passerat tre till stugor i den fina dalen började det gå uppåt mot kalfjället. Hittills hade vi haft tur med vädret, en riktigt bra start på vandringen, och maten hade varit den bästa vandringsmaten jag någonsin haft. Färsk mat som vägde lite extra men så värt det. I takt med varje höjdmeter vi tog så började det blåsa upp. Det började bli molnigt och kallt, ibland kom även några droppar från himmeln. Uppe på kalfjället ser det helt annorlunda ut jämfört med i dalen. Det är snö på marken och is på sjöarna och där det inte snö är det blött, som en svamp som sugit åt sig vatten och det kommer fram när ett tryck på marken marken finns. Strax innan Duottarstugorna hittade vi en torr och snöfri tältplats, där åt vi den mat vi längtat efter – sojafärs med tacokryddning och nachos. Det skulle vi få ångra. Maten skapade en gas som kunde ha utplånat en hel stad. Men tillbaka till tältningen. Det var en riktigt kall natt, även för mig som hade en sovsäck på cirka minus 7 grader, men för att min tältsambo skulle överleva natten fick vi dela på sovsäckarna även om jag försökte låtsas-sova när han frågade om att få lite av min sovsäck ett tag.

På morgonen gjorde vi oss redo för ännu än dag med snö. Dagen innan hade vi fått testa på två kalla vad och en snöbrygga som var redo att falla vilken dag som helst, vad denna dag skulle erbjuda visste vi inte riktigt men vi visste att det skulle bli tufft, speciellt när vi möttes av ett regn så fort vi klev ut ur tältet. Efter vi gått förbi Duottar och tillslut navigerat vart leden gick under all snö kom vi fram till ett vattendrag som var dubbelt så brett än vanligt. Det var 50 meter brett nu och i mitt huvud gick en ända mening (en mening som jag egentligen skulle höra en vecka senare av en gammal gubbe i Singi) ”Jag vägrar vada! Jag vägrar vada!!” Jag slapp vada…med mina höga kängor klarade jag vadet utan att bli blöt om fötterna. Vi fortsatte framåt och fann leden igen tillslut, denna gång var det vid ett annat vad. Kanske 25 meter långt men vi gjorde missbedömning. Vadet började i väldigt lågt 15 meter. Sen började det bli djupare, knädjupt trodde vi, men efter 5 meter började vattnet gå över knäna. Och med några steg kvar så blev det såpass djupt att vattnet räckte till troskanten och jag hoppade och skrek av smärta när vi kom upp på land. Med blöta kläder hängandes på ryggsäcken och klädd i bara ett par regnbyxor på nederdelen så traskade vi vidare, i hopp om att bli varmare. När vi 8 km senare kom till en bro, hackade jag fortfarande tänder, så vi satte upp tältet och låg och värmde oss i sovsäckarna i några timmar innan vi tog tag i vår situation. Jag satte på mig mera kläder än tidigare och i det låga 1.5-manna fjällräven tältet satt jag och försökte trycka i mina fötter i mina blöta kängor. Det for ut ord som ”jävla”, ”hata” och ”känga” medan Björn satt ihopvikt och åt djungelvrål. När foten äntligen for in i skon plockade Björn ut sin tandlagning som lossnat av det sega godiset. Om jag inte haft mina höga kängor så hade jag gått i ett långt fotbad sista milen ner till den stora sjön vid Staloluokta. I Stalo knackade vi på till stugvärden, inatt behövde vi sova inomhus.

Klockan ett dagen efter var nästan allt torrt igen och vi fortsatte vidare och gjorde våra två obligatoriska mil och slog upp tältet på en knöl som heter Pårka. Kanske inte det smartaste att tälta uppe på en höjd, då vi på morgonen fick se att det snöade där vi låg. Denna dag blev den längsta vandringsdagen för oss, kanske berodde det på den lättvandrade terrängen, kanske för att vi var sugna på att komma ”i mål” i Ritsem snart. Tre mil senare slog vi upp tältet och efter en timma kom det någon som knackade på. Vi var nämligen nära ett par stugor och det var någon annan tältare som hade köpt bröd av henne. Det vattnades i munnen när vi förstod att de sålde bröd. Men vi höll oss, vi skulle strax lägga oss och vi skulle inte ha någonting till brödet ändå. Tidigare den dagen hade vi mött cirka 20 andra vandrare, det var troligen första båtlasset från Ritsem som kom. Vi jublade lite inombords att vi valt att gå då vi gjorde, för nå mycket människor har vi inte stött på. Vi stötte på en ensam tysk vid Duottar som vi fortfarande undrar om hon överlevt vandringen då hon gick i shorts och gympaskor när det var 3 grader. Det var inte förrens i Stalo vi mötte folk som flygits dit med helikopter. Men åter till torsdagen den 6 juli. Idag skulle vi till Ritsem, vi satsade på eftermiddagsbåten men det slutade med att när vi hade 4 km kvar att vi spurtade till 12-båten. Och som vi räknat ut kom vi i vår 6 km/h-marsch till Akkastugorna strax innan båten skulle gå, dock märkte vi då att båtplatsen låg 2 km längre bort så det var bara att skynda sig ännu mer och i samma stund som vi når båtplatsen så lägger båten till.

Efter 7 dagar hade vi gått hela Padjelantaleden på 160 km. En vecka med mycket lera, snö och vatten. En led som beskrivs som fin och bra led för förstagånsvandrare. Padjelenta var jätte fint! En sån perfekt blandning av fjällskog, kalfjäll, höga berg, vattenfall, stora och små sjöar. Att gå Padjelantaleden, om du är förstagångsvandrare, bör du tänka en gång till. Uppe vid Duottar var det jobbigt. Svårt att hitta leden och många vad (för den som inte har höga kängor). Kanske är det bättre där i slutet av sommarsäsongen men annars är det Staloluokta till Ritsem som är lättvandrat och att vandra i Tarradalen. Även vid lägre vattenstånd så är det en hel del vattendrag som måste korsas, kanske att det kan gå att hoppa runt på lite stenar för att slippa ta av sig skorna.

Flaggstången i Kvikkjokk

 

Tarradalen

Påväg mot Duottar

Framme vid båten som ska ta oss från Akka till Ritsem

Sitasjaure-Nikkaluokta

 

Vi satt inne på Ritsems fjällstation ett tag, studerade kartan, åt glass och drack kaffe, laddade telefonerna, köpte på oss lite mat och satt och pratade med ett rutinerat vandringspar som brukade vara ute på långa turer och hade nu med sig en massa kamerautrustning. De hade gått från Staloluokta och skulle till Treriksröset. De hade fått lägga om sin rutt på grund av snön och de hade också tänkt att gå Sitasjaure ut till Kungsleden men de tog det säkra istället för det osäkra och berättade att de bestämt sig för att fortsätta vandringen vid Vakkatovare. Vi hade också tänkt den tanken men vi är nog alldeles för äventyrslystna så efter en kort diskussion bestämde vi oss för att hålla oss till den ursprungliga planen. Efter att ha frågat om lift från Ritsem till Sitasjaure, som är en grusväg på två mil där leden går, men fått ett nej började vi traska iväg. Det är tydligen Vattenfall som äger vägen där och att det skulle bli problematisk med att få lift av någon på STF. När vi gick där brände det förbi en Vattenfalls-bil och förstod vad de menade på stationen när de sa att det inte var någon idé att försöka lifta av någon från Vattenfall. Om man lyckas få lift från någon som har en stuga vid Sitasjaure kan man få en hel del information om vattenkraftverket som är en tunnel från Sitasjaure ner till Ritsem. Bara av att veta att det finns ett vattenkraftverk i denna fina fjällmiljö säger rätt mycket om hur giriga människor det är som ligger bakom detta.

När vi kom fram till sjön där leden utan namn börjar på riktigt mötte vi två killar som precis gått från Nikkaluokta. De här killarna var de nästförsta att gå den här biten för säsongen, den första som gått hade gått för mer än en vecka innan oss. De pratade om några vad och massor av snö första biten ut till Tjäktjavagge. De hade filmat de senaste vaden, som skulle bli dom första för oss. Vi förstod när vi såg klippen att det inte var något att oroa oss för, inte med våra kängor iallafall. Det var bara ett vad, efter Hukejaure, som beskrevs som långt och knädjupt och det oroade vi oss för. Det var bara för oss att traska på, det började bli kväll och vi ville lägga oss så snart som möjligt. Max 300 meter från där leden börjat kommer vi till en liten jokk med en trasig spång som var delad på mitten och låg lite i vattnet. Men trots denna nästa lodrätta planka skulle jag ändå testa den. Två steg och den var snorhal varpå jag tappade fästet och for ner i bäcken. Där låg jag och plaskade, dyngsur på hela nederdelen och en genomblöt sko. Jag bytte om och fick gå i mina gympaskor och skutta runt för att slippa sätta mina enda torra skor i en vattenpöl och tog omvägar runt snön och ibland fick Björn gå några vändor över snöfälten – en vända med sin ryggsäck, en vända med min ryggsäck och en vända med mig på ryggen. Efter inte en så lång tid slog vi upp tältet på en torr och snöfri plätt. Där låg vi i våra sovsäckar och tackade en av vandrarna på båten till Ritsem som skänkte 700 gram bröd och en tubost och en tub messmör, för den här kvällen blev det macka och tubost till middag.

Vi steg upp den morgonen riktigt törstiga. Vi hade inte sovit i närheten av någon bäck så på första bästa ställe hävde vi i oss vatten. Halva den här dagen gick vi i som i en dalgång där vi hela tiden såg vart Hukejaure var. Vaden var som vi förutspått inga riktiga vad, men oj vad mycket snö. Det värsta var att det inte var bärande snö…Vi båda var helt slut och snurrade till i våra huvuden då och då, redan från början av vandringen den dagen. Vi kom senare på varför – vätskebrist samt att vi slarvat med måltiderna dagarna tidigare, speciellt bröd till både middag och frukost. Det var gott och enkelt men tyvärr ingen energi. Vi kämpade vidare den dagen och när vi kom förbi ett krön såg vi sjön Kaisejaure och på andra sidan denna sjön ligger stugan Hukejaure. När vi blickat österut kunde vi se Kebnekaisemassivet och det gav oss en helt ny energi. Vi gick igenom kartan igen och kom fram till att vi skulle chansa. Vi ville verkligen inte vada och i dalen Cuchavaggi där grabbarna hade gått, som är en liten bit av Nordkalottleden, låg på 800 höjdmeter. Några kilometer innan man kommer till Hukejaure finns det en omarkerad led som ligger på 950 höjdmeter. När vi blickade in i dalen kom vi fram till att dem här extra 150 meterna skulle göra att det var mera snö men mindre blött. Sen skulle det bli en genväg om vi förutspått snö och vattenläget rätt. Med vår nya energi gick vi där med solen i ryggen på en massa snö. Vi kunde se stenrösen lite överallt och till en början försökte vi följa dem så gott vi kunde men sen kom vi fram till att det var enklare att navigera med kartan och sätta sikte på något. I den här dalen var vi de första som gick för i år! De ända fotstegen vi såg var renarnas, efter ett tag förstod vi att den här leden troligen var en renstig från början. På vår vänstra sida kunde vi se berget Sälka och på vår högra sida såg vi berget Ruskja som såg ut som kanten på en kladdkaka speciellt med snön som låg pudrad över berget. Vi hade så mycket energi att vi bara ville fortsätta ända ner till Tjäktjavagge men med den här strålande solen bestämde vi oss för att slå upp tältet och njuta av utsikten och passa på att tvätta upp lite plagg, framförallt underkläder då vi bara hade med oss tre var.

Dagen därefter var det kärvare igen. Regnet började falla så fort tältet packats ihop och vi hade kanske skulle ha några vad vi skulle passera. Vi förberedde oss för det värsta men väl framme vid vadstället var det knappt något vattenflöde tack vara kylan. Vi fortsatta, mycket glada över vårt val dagen innan. Alldeles strax skulle vi förstå varför vi var de första där för i år. När vi skulle ner i dalen Neasketvaggi fanns det ett stort överhäng med snö och endast en brant bit vi kunde ta för att komma över dit den omarkerade leden går. Den här dalen och snöhänget syntes ända från stugorna i Singi. Nu var det för sent att vända. På 500 meter hade vi gjort 150 höjdmeter. Det var några gånger det kittlades i magen och tanken om vad som skulle hända om jag snubblade till eller halkade på en snöfläck. Som tur gick allt rätt så smärtfritt och senare den dagen slog vi upp tältet bara några kilometer från Kebnekaises fjällstation.

Söndagen den 9 juli kom vi till Kebnekaises fjällstation lagom till deras lunchbuffé innan vi hittade SEmil. Vi hade sagt att vi skulle komma dit några dagar senare men vårt vandringstempo är det ingen som kan planera. Där åt vi upp oss i fem dagar, kollade till Tarfala och hängde med Emil och hans kollegor innan vi gick de sista 18 kilometerna till Nikkaluokta. Där hyrde vi in oss på en liten stuga och sov i en säng första gången på länge, kollade på TV och åt chips och drack läsk.

Hukejaurestugan på andra sidan sjön Kaisejaure

Här kikar Björn efter rösen

Berget Sälka i bakgrunden

Berget Tolpagorni i bakgrunden

Leden upp till Tarfala

Påväg ner från Tarfala, där leden blivit en bäck

Tolpagorni

Nikkaluokta-Abisko, Swedish Alpine Ultra

Vi checkade ut från vår stuga vid tolv-tiden och satte oss vid receptionen ett tag. Det var fullt med människor där inne, det öste ner utanför och var klass 1 varning på nederbörden. Idag var ännu en vilodag på vår vandring för dagen efter så skulle vi bege oss ut på fjället igen och denna gång bara en kortvisit. Kort som i att vi skulle vara ute i ett dygn. Men denna del skulle vara lite speciell, vi skulle göra 107 km på detta dygn. Ja, vi hade anmält oss till en tävling, Swedish Alpine Ultra. På eftermiddagen träffade vi de andra tävlande, däribland fanns Emil Werling som jag stötte på förra sommaren då vi båda skulle göra Gröna Bandet åt olika håll. Och som jag förutspått var de flesta rutinerade långdistans-löpare. Själv så är man ju rutinerad långdistans-vandrare, men 10-mil skulle bli en helt ny nivå av långvandring. Tankarna for tillbaka till tiden då jag tränade friidrott och avskydde att värma upp och blev trött efter 500 meter. Nervös började jag bli, tänk om jag inte orkar ända fram? Nej, jag kan inte backa nu, i värsta fall får jag sova över i en stuga om jag verkligen inte orkar.

Vi åt vår middag tillsammans med de andra som vi delade boende och efter en timmas intervju om hur jag och Björn träffades (se flaggstången högst upp i inlägget) så var det dags att gå till sängs. Jag hade svårt att sova så det var skönt när klockan väl blev 6 så jag kunde gå upp och äta från frukostbuffén. Den kanske mest rutinerade löparen på loppet fick veta att det var min och Björns första lopp någonsin varpå vi fick kommentaren ”Ja det är antingen det här eller Vårruset som gäller då”. Klockan 8 samlades alla vid starten. Där stod jag med 200 gram choklad, 2 bars, lite nötter och en liter vatten i ryggsäcken. Lite regnkläder, extra strumpor, en långärmad tröja, en buff, ett pannband, en värmefilt, ett par handskar och en kåsa hade jag också tryckt ner i ryggsäcken.

Starten gick och en del sprang, en del joggade och en del gick. Vi började med att gå och övergick sedan till lugn jogg. Med bara 3 km till Kenekaises Fjällstation tog vi en paus då min kropp inte ville samarbeta och vägrade låta mig andas. Vi fortsatte sista biten till stationen där jag fick nässpray av SEmil som precis gett sig ut för att kunna heja när vi kom förbi. 2h 40 min, det var bättre än vad jag kunnat tro. Vi fortsatte efter en kort rast och det svåraste nu var att det finns så många stigar att välja mellan och så mycket vatten i marken från allt regn. Vi tappade lätt bort den ursprungliga leden som även känns som den bästa vägen att ta då det finns spångar och broar på den. Men fötterna var redan så blöta så egentligen spelade det knappt någon roll den här dagen. Halvvägs till Singi började det blåsa upp och alla förstärkningsplagg i ryggsäcken for på. Det var mycket stenar så vi joggade inte så mycket, men så fort det såg säkert ut att öka farten så gjorde vi det. Vid Singi tog vi en kort drickpaus och nu började det kännas i låren. Som någon form av träningsvärk eller kramp, något helt nytt iallafall. Nu hade vi gjort 3.3 mil vilket är en sträcka jag är van att kunna göra på en vandringsdag.

Vi fortsatte vidare mot Sälka, en väldigt stening och svårsprungen bit halva vägen iallafall. Nästan framme vid raststugan mittemellan Singi och Sälka hej-ar vi på ett vandringspar, men det går snabbt över till ett ”nämen tjena” då vi såg att det var det rutinerade vandringsparet från Ritsem som skulle fortsätta sin vandring från Vakkatovare. Efter en kort pratstund fortsatte vi vidare och nu började det gå att springa mer. Vid Sälka köpte vi på oss tre cola och saltat godis. Efter ett energi stoppet fortsatte vi vidare men stannade strax för att dra på regnbyxorna. Vi började bli lite kalla och regnbyxorna hjälpte mycket. Den konstiga känslan i låren började kännas allt mer och att sätta sig ner och kissa gav mig nästan skrattattacker när jag tänkte på hur jag satt. Här blev vi också omgådda av trion team SSMliving. Uppe på Tjäktjapasset i raststugan drack vi vår sista cola. När man är uppe på Tjäktjapasset är man halvvägs, ca 5.3 mil är gjorda och 5.3 mil kvar. Det är en distans jag har gjort två gånger tidgare, men den här gången kändes lättare än de andra gångerna.

Någon gång efter Tjäktjapasset började det kännas som att jag hade snö som låg på vristen men när jag kollade såg jag ingen snö. Det går över tänkte jag. Mellan Tjäktjastugan och Alesjaurestugorna så var det många bra löp sträckor men stegen blev allt tyngre och den nya känslan i foten övergick till att göra ont. Det blev svårare att ta sig framåt och ju saktare det gick desto kallar blev jag. Inne i stugorna drack jag massa hett vatten och åt det sista av mitt godis. Samtidigt så var en till tävlande där, han hade en del blödande skavsår då han skippat strumporna ett tag då de ändå blev så blöta. Han sa ”om ni springer lite sista biten så kan ni komma in under 20 timmar”. Kanske var det något försök att peppa sig själv.

Efter att jag och Björn suttit där inne en halvtimma var jag fortfarande kall men vi var tvungna att gå nu. Jag satte på mig min regnponcho och blev lite varmare med den på. Den där vilan gjorde bara kroppen stelare och foten gjorde bara ännu mer ont. Jag tyckte vi kunde stanna och sova i stugan men Björn tyckte vi skulle gå så då blev det så. Ett tag senare springer en från trion förbi oss. Han körde solo nu och knarkade citodon. Han delade med sig av två tabletter innan han sprang vidare. När tabletten slog in snurrade bara till i huvudet och smärtan i ben och ljumskar försvann men foten var kvar. När vi lämnade stugorna så var anledningen till att vi inte skulle stanna att vi nästan var framme, den sista stugan innan Abisko. In my ass, 3.5 mil kvar och tog oss 7 timmar. Tre riktigt jobbiga mil, fysiskt och psykiskt. Mest psykiskt för efter ett tag lyckades jag tänka bort den mesta smärtan på foten och då var det skallens alla negativa tankar som var kvar. Och Björn hade också fått ont i foten när vi skulle skråa över sista knölen innan man kommer in i nationalparken. Jag märkte att Björn också började bli nere nu, så jag höll tankarna inom mig så gott det gick. Vi drack inte så mycket vatten nu heller.  Med 2 kilometer kvar till mål sätter sig Björn ner och ber mig hämta vatten. När jag kommer tillbaka med vattnet har han spytt. Antingen på grund av vätskebristen men nu i efterhand så kan det varit värktabletterna eller en blandning av de båda. Men nu var det bara att traska på de sista kilometerna genom en dyngsur björkskog.

06.33 kom vi fram till Abisko Turiststation där Roland, som arrangerar tävlingen, stod med tidtagaruret. Björn fick ställa sig på alla fyra vid en sten då huvudet snurrade och illamåendet kom tilbaka. Efter en kort dusch, där fötterna inte gick att rengöras, la vi oss i en säng och somnade snabbt. Jag sov som en stock till klockan 12, vilket betöd att vi sovit förbi prisutdelningen och den super goda frukostbuffén som finns på Turiststationen. Hela dagen gick till att vila och hålla den onda foten i högläge. Det här dygnet är ett dygn jag sent kommer glömma, men nästa sommar blir det garanterat en solsemester istället för någon ny utmaning.

 

Vissa laddade upp med en öl kvällen innan loppet

Mitt på Tjäktjapasset i raststugan. Halva sträckan gjord, halva kvar

Skitiga skor och en trött människa

,

När lunchpromenaden blev topptur

Jag vaknade strax efter klockan tio, sträckte ut mig ordentligt i sängen och stapplade sedan ut i köket. Fredagsförmiddagen var mulen och molnen låg täta kring topparna bortanför Abiskodalen. Medan matspjälkningen sakta tog hand om havregrynsgröten satt jag och funderade på vad dagens projekt skulle bli. Ledig dag måste ju ändå utnyttjas på något sätt, men jag kände mig inte jättesugen på att planera något större eftersom morgondagens väderprognos spådde ihållande regn. Till slut gjorde jag några ostmackor av det sista brödet, slängde ner lite kläder och systemkameran i ryggsäcken och knatade strax innan lunch iväg upp längs Abiskojokken. Knäppa några bilder och äta lunch på en sten vid vattnet kändes alldeles lagom avancerat.

Jag var egentligen inte speciellt sugen på att fotografera, men kameran är en bra anledning för mig att komma ut i alla fall. När jag en stund senare kom fram till rastplatsen där Nissonjohka mynnar ut i Abiskojåkka hade jag därför inte tagit en enda bild, utan istället bara gått och dagdrömt. Jag slog mig ner i vindskyddet för en sekund och begrundade kartan, samma karta som jag tittat på så otroligt många gånger tidigare. Vart har jag inte varit ännu? Ögonen drogs ganska snabbt till kanjonen en bit upp längs Nissonjohka, ett ställe som jag många gånger tipsat turister om att se men aldrig själv hunnit besöka. Den djupa kanjonen går att se hela vägen borta från Nuolja, berget precis bredvid fjällstationen, slingrande ner genom dalen mellan Abiskoalpernas två högsta toppar. Så fick det bli helt enkelt, och jag satte kurs.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Utan förvarning sprack himlen upp och solen kikade fram mellan molnen.

Efter några övningsvad och ett gäng blåbärsätarpauser hade de branta klipporna börjat resa sig och rama in det snirkliga strömmen. Jag hoppade runt bland stenarna i forsen ett tag, fotade lite och klättrade på kanjonens branta sidor. På vägen upp mot kalfjället hade solen börjat visa sig, och den mulna småkyliga förmiddagen hade övergått i en svettig eftermiddag med strålande sol. Riktigt turväder tänkte jag och tog återigen fram kartan för närmare betraktning. Ett toppbesök kanske skulle vara på sin plats, varför inte liksom? Jo för att jag inte har mat för det, och för att klockan närmade sig halv tre. Trots att förutsättningarna inte riktigt var på min sida så tog suget efter höjdmetrar överhanden och jag såg snabbt över packningen. Som alltid låg ett optimerat första hjälpen/lagningskit i ryggsäcken, och tillsammans med karta, kompass och pannlampa så saknades ju egentligen inte någonting. Förutom mat då. Det får bära eller brista tänkte jag, i värsta fall är det ju bara att vända. Jag hade tillräckligt med kläder för att förmodligen överleva en natt på berget, och enligt mina beräkningar borde jag inte vara hemma senare än klockan två på natten om allt gick som det skulle. Jag skickade ett snabbt färdmeddelande till en kompis på stationen med planerad rutt och beräknad hemkomst. Klockan halv tre prick lämnade jag sen kanjonen och tog sikte mot den västra kammen på Nissuntjårro, Lapportens högra pelare.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa kanjon, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Kanjonen Nissongorsa.

Nissuntjårro är en u-formad klump med en högsta punkt på 1738 möh. Utöver det finns det ungefär fyra småtoppar, varav två är markerade på kartan. I grund och botten är massivet, precis som de flesta andra bergen i närheten, bara en väldigt stor hög med stenar. På västsidan klättrar dock grönskan från dalen långt upp på kammens sida, och för att spara på fötterna valde jag att snedda upp med den så långt det gick innan stenpartierna tog över.

Klockan 16:40 var jag uppe på den första toppen, 1372 möh. Jag ska erkänna att jag var nära att ge upp halvvägs dit, blodsockernivån sjönk så lågt att jag blev darrig och när jag tänkte på hur lite mat jag hade kvar jämfört med återstående sträcka kändes det tungt. Om det är något jag fått med mig från paddlingen så är det dock att fortsätta trots motgångar, så jag bestämde mig för att ge förtoppen en chans i alla fall, och sen ta ett beslut där. På cirka 1200 meters höjd åt jag den näst sista mackan, och väl uppe kändes det bättre igen. Den tuffaste stigningen var ju gjord nu, så jag tänkte att det är bara köra på.

När jag fått upp blodsockret på normalnivå så kände jag hur det flöt på igen. Jag har, återigen från paddlingen, fått ganska lätt att hamna i flow när jag arbetar enformigt. Jag tänker liksom inte så mycket konkret, utan tankarna bara snurrar i huvudet och behandlar alla möjliga ämnen mellan himmel och jord. Ingenting känns tungt och tiden bara flyger fram.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Sittpaus när blodsockret var som lägst. Fin utsikt i alla fall!

Några hundra höjdmeter under stortoppen började jag dock att dippa igen, och när jag dessutom såg hur stora, gråa moln återigen började tryckas upp längs bergsidan och innesluta toppen i dimma så satte jag mig ner och åt upp den sista mackan. Gissa om jag ångrade att jag inte haft jordnötssmör på smörgåsarna som jag normalt sett alltid har på tur, för det var inga stora mängder energi i brödkanterna som skulle ta mig resten av vägen. Hungerkänslan är egentligen aldrig ett problem för mig, den förtränger jag så att den försvinner lika snabbt som den kommer, men energinivån i kroppen kan ta lite tid att lägga på en bra nivå under ansträngning. Till sist brukar den dock stabilisera sig, och så även denna gång. När jag tagit mig upp på toppen (woop woop) så kändes det stabilt, även om jag såklart började känna mig trött i ben och fötter.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Sten och berg är egentligen ganska coola grejer, finns mycket att lära sig!

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Utsikten in i dalen bakom Pallentjåkka precis när molnen började hopa sig, mye vajjert.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Inne i dimman uppenbarade sig plötsligt toppröset, precis bredvid ett till synes oändligt stup.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Min enda vän på turen, en hybrid mellan toppröse och ren. Väldigt trevlig.

Högsta punkten nådd och alltså bara nerför kvar, eller? Nja, inte riktigt va. Först är det ett ganska flackt nedåtsluttande parti som jag sprang utan några större problem, eftersom det finns grusåsar mellan stenarna. Det varar dock inte så länge, för sen är det ner i ännu en svacka, en ganska så brant en den här gången. Stenar gled och rullade medan jag kasade mig ner, trepunktsskråade i stora lovar för att inte gå för brant utför. Med lite försiktighet är branten dock inget problem, och utan större dramatik tog jag mig ner i en lugn liten dal där stigningen mot nästa topp började.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

I den mysiga lilla dalen växer det alltid massor av Isranunklar. Häftigt med så mycket blommor på över 1500 meters höjd!

Dimman låg fortfarande tät när jag scramblade upp mot den sista toppen för dagen, den som vetter ut mot Lapporten. Jag bockade av ännu ett toppröse utan sikt och fortsatte längs kammen. Nu var det i princip bara nerför och raka vägen hem i en stabil nordlig kurs. Bara 13 km kvar. Även om det inte kändes jobbigt att gå så började kroppen anmärka på att den tyckte annorlunda. Vrister, fötter, lår och knän började undra vad det var som försiggick egentligen, det här var de ju inte vana vid. Jag småsprang där det gick och forcerade stenpartierna med rappa steg. Efter en liten stund kom jag ut ur molnet igen och fick nu utsikt över dalen i Lapporten, Tjuonavagge. Branta klippväggar stupar ner från båda sidorna mot en avlång sjö, och bortanför den ligger en ännu längre sjö, Torneträsk. Utsikten över träsket, Abiskodalen och hela baksidan av Abiskoalperna är storslagen, och den gör sig även väldigt bra i kvällsljus.

I slutet av kammen brantar det på och sluttningen får fler och fler inslag av platåer. I början var de små, nästan som stora trappsteg, men ju längre ner jag kom desto bredare och högre blev de. Efter att på ett ställe varit tvungen att klättra ner för en fyra meter hög kant började jag skråa västerut dit terrängen var snällare, och snart var jag nere på planare mark igen. Jag klämde min sista bar som jag så länge gått och suktat efter, och med ny energi galopperade jag ner till Miellejohka, jokken som kommer inifrån Nissuntjårros massiv. Tidigare på säsongen kan det vara svårt att hitta en bra plats att korsa den på, och förmodligen blir du tvungen att vada. Nu när fjället torkat upp så pass mycket så är det däremot i princip bara att traska över den uttorkade fåran, rita något fint i sandbädden och med ett skutt ta sig förbi den lilla strömmen som fortfarande outtröttligt transporterar smält- och regnvatten ner mot Torneträsk. Det knepiga börjar inte förrän därefter, för marken på andra sidan är fast och visar inga större tecken på vart en eventuell stig skulle kunna vara någonstans. Jag valde att hålla höjd, och efter ett tag såg jag en upptrampad ås som jag kunde snedda ner till. Vid det här laget hade solen gått ner och skymningen börjat lida mot sitt slut. Jag sprang de första kilometerna till Paddus, den gamla samiska offerplatsen, men sen blev det för mörkt för att jag skulle våga fortsätta i samma tempo. Istället plockade jag fram min minimalistiska pannlampa och stegade med långa kliv hemåt i dunklet. Nu var det bara transportsträcka kvar tänkte jag.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Solen tog sig till sist ner under locket av moln och kastade ljus på både berg och ensamma vandrare innan den försvann under horisonten.

Den sista biten fortlöpte till största del utan komplikationer. Det enda som ställde till det lite var att jag inte hade lust att gå den småtråkiga Rallarvägen från Abisko Östra till Abisko Turiststation, vilket är en grusad och svagt upplyst gångväg som går längs E10:an. Därför struntade jag i att vika av när de hemsnickrade skyltarna pekade mot byn och fortsatte envist framåt med sikte på Nuolja. Till slut mynnade stigen ut i en stor myr, så jag vek av och gick obanad terräng istället. Övertygad om att jag hade koll på vart jag var och med en pannlampa som bara lös upp marken precis framför mig fastnade jag vid ännu en myr. Nu började tröttheten att göra sig påmind på riktigt, så jag drog fram telefonen och startade Google Maps. Med hjälp av flygfoton lyckades jag sedan kryssa mig mellan sumpmarkerna och tog sen ut en kurs mot foten av den stora bergskonturen framför mig. Jag gick upp och ner för kullar, genom mjukt kråkbärsris och förbi högresta tallar. Varannan minut stannade jag och åt blåbär, försökte ihärdigt att stilla suget efter mat. De fanns överallt; stora daggstänkta klot, djupt blåa och saftiga som bara den. Efter några deciliter bär och vad som kändes som en evighet stapplade jag plötsligt ut på en stig, och rätt som det var började mörka konturer dyka upp runt mig. Jag höjde pannlampan och insåg med förvåning att jag befann mig i Samevistet, en grupp kåtor och gamla småbyggnader som ligger bara några hundra meter från stationen.

Klockan 23:27 tog jag mig upp för backen till personalboendet, låste upp dörren och gick rakt in i köket. Två stora bitar ugnspannkaka med sylt och smör, sju välbredda brödbitar och ett halvt paket havremjölk senare kände sig magen tillfreds igen, om än lite chockad. Jag gled in i duschen och sen rakt ner under täcket. Jag tittade på klockan och log lite för mig själv, den där småsega lunchpromenaden blev alltså 11 timmar och 45 minuter lång, och med 1800 höjdmeter i benen var det inget tvivel om att jag skulle sova gott.

Abisko, Nissonjohka, Nissuntjårro, Nissongorsa, Abiskoalperna, Abisko nationalpark, spontan topptur

Avslutar med en liten äta-bar-i-solnedgången-selfie.

,

En lite sen sammanfattning av vad som hände…

Start: Treriksröset     Mål: Hemavan

Dagar totalt: 26        

Antal vandringsdagar: 23                    

Antal vilodagar: 3

Sträcka: 688 km       

Längsta sträcka på en dag: 55 km       

Kortaste sträcka på en dag: 12 km

Antal roddar: 4 st     Antal båtturer: 3 st

 

Den sista juni begav jag mig upp mot Treriksröset. Att ta sig upp mot Kilpisjärvi skulle ta 2 dagar med buss och sedan på tredje dagen skulle jag kunna ta båten till Treriksröset (om jag inte valde att ta en 11 km lång vandring istället). Men ibland bjuder livet på mer flyt än oflyt så tog bussen från Luleå mot Kiruna och hoppade av i byn Svappavaara. I byn väntade jag i cirka 2 timmar tills bussen mot Karesuando kom. Väl i Karesuando fick jag skjuts av busschauffören ända till gränsen mot Finland. Där klev jag av och försökte kränga på mig min ryggsäck och komma på en lösning vart jag skulle hänga mina stavar på min måndags-exemplar-säck. Helt plötsligt hade det gått en timma (kan man säga, men egentligen korsade jag bara gränsen). Nu var jag i Kaaresuvanto och gick in på bensinmacken där jag snart skulle förstå att alla finnar inte förstår svenska. Sedan sätter jag mig längs vägen som en riktig luffare med tummen i vädret. 30 minuter senare kör en lokal-invånare förbi. Han hade en tråkig torsdagskväll och körde mig gärna till Kilpisjärvi som ligger cirka 1 timma därifrån och han stannade även på lite middag vid min tältplats. ”No camping” stod det där jag slog upp tältet lagom nära till båten. Jag vet inte om det var därför jag fick en dålig nattsömn. För att klockan 12 vaknade jag upp av det hördes hovar som plaskade i bäcken bredvid mig som närmade sig snabbt och helt plötsligt skakar hela tältet till och hör att något trampar på tältlinorna. Kikar ut genom mitt lilla fönster i tältet och upptäcker till min fasa en ensam ren precis utanför. Denna ren kom att återvända under natten så någon sömn var inget att räkna för mig. Klockan 10 nästa dag tog jag båten från Kilpisjärvi och efter en 3 km lång vandring kom jag till Treriksröset och min resa söderut kunde börja!

 

Treriksröset – Abisko, 190 km

Denna sträcka tog 7 dagar och sov i de Norska hyttorna för det mesta (för att komma in i dessa behövs en nyckel som måste köpas innan vandringen). Tanken var att jag bara skulle sova i dem i nödfall men efter ett spöregn andra dagen så kändes det skönt att få tak över huvudet. Dagsformen var nere på botten de allra flesta dagar. Redan första dagen när jag drog fram min pasta-pesto till lunch kom illamåendet. Även till middagen. Även andra dagen när jag gjorde couscous och varma koppen till lunch. Även tredje dagen då jag försökte mig på samma lunch igen. Det var inget litet illamående utan jag fick kväljningar och hade jag fortsatt äta så hade allt kommit upp så efter tredje dagen kändes det inte värt att bära på all denna mat så lämnade allting i stugorna (förutom potatismos, snabbpasta, köttfärssås, soltorkade tomater och min frukost). Vissa av dagarna var jag så trött efter jag gått i 12 timmar så då blev det inte heller någon middag utan de dagarna levde jag på godis, jordnötter och choklad. Sen att mina skor var blöta 5 dagar i sträck och det kändes som jag hade ett ständigt fotbad drog inte upp humöret för fem öre. Eller att redan andra dagen överansträngt ljumsken så att jag hade så ont att jag var tvungen att skrika av smärta ibland. En av dagarna – mellan Divdalshytta och Vaoumahytta – var det endast fjällskog och en solig dag. Har aldrig gått så törstig på fjället eller svurit så mycket på en och samma dag eller fällt så många tårar. Det hela startade när jag gick på en blöt stock och föll ner i leran och låg som en skalbagge på rygg och sprattlade. Höjdpunkten den dagen var när jag kom till en glänta där jag slängde av mig alla sunkiga kläder som brämsarna suktade efter och tog tag i  godispåsen och tvålen och sprang ner till det rinnande vattnet och satte mig i ett hörn i det iskalla vattnet och bara njöt att få vara ifred (från brämsar och mygg) och få trycka i mig godiset. När jag en dag senare la mig i Gaskahytta och fick täckning för första gången på 3 dagar så insåg jag att jag snart var i Abisko. När jag passerat byn Innset såg jag att jag snart kunde passera gränsen till Sverige och få sova i Pålnostugan aka Spökstugan så blev det plötsligt en väldigt bra dag. Ibland kan rätt motivation ta fram gömd energi och göra så en orkar gå 4 mil, genom stora jokkar, och på bara karta och kompass genom dimman. I Abisko väntade 2 nätter på vandrarhemmet. Dels för att vila ljumsken och dels för att få i mig en massa mat (inte minst på frukostbuffén!).

 

Abisko – Stora Sjöfallet, 130 km + 1 km rodd

Detta blev mina fyra första dagar på Kungsleden (varav en halvdag på en väg mellan Vakkotavare och Stora Sjöfallet). Denna sträcka hade åtta STF-stugor med jämna mellanrum och sträckan bjöd inte på några vad vilket var skönt. Att gå den här sträckan var att gå en lyx-vandring jämfört med den tidigare. Det fanns folk, bemannade stugor, broar och spångar och inte några särskilt steniga partier. Vid Teusajaure kom första roddturen som var på cirka 1 km. När jag kom dit var endast en båt inne så valde att stanna för dagen och hoppas att turen var med mig så att någon från andra sidan skulle komma roende nästa morgon. Dock var det enda valet att tälta vid STF-stugan vilket kändes lite onödigt men så fick det bli. Roddbåten var dock inget att hurra för då den inte hade några klykor utan bara nåt rep runt årorna. Efter fått en energistopp vid Vakkotavare fortsatte jag gå längs vägen mot Stora Sjöfallets camping. På campingen var det gratis att tälta (dock sämst tältplats) och deras restaurang bjöd endast på mat för lyxlirare (och inte sådana som mig som ville äta hamburgare och pommes eller bara pasta och köttfärssås). Hade jag varit lite yolo så hade jag fortsatt gå men var lite orolig att resten av vägen skulle ha dåligt med tältplats. För jag kan säga det – sjukt ovärt att tälta på Stora Sjöfallet, men jag ville inte vara yolo när känningarna i höften kom tillbaka, och hungern och tröttheten var ett faktum.

 

Stora Sjöfallet – Kvikkjokk, 85 km + 6 km rodd

Denna sträcka tog mig 3 dagar att göra och fick ta en båt samt ro två gånger. Sträckan har tre STF-stugor längs leden och denna del är lite mindre populär så därmed lite billigare båtar och godis än sträckan innan. Från Stora Sjöfallet skulle jag gå längs vägen cirka 11 km till och insåg då att jag kunde ha slagit upp tältet i någon dunge eller kämpat hela vägen till hamnen dagen innan men vem vet hur ont jag haft i ljumsken då. Båten som åker mellan Kebnats och Saltoloukta gick tre gånger om dagen så lyckades komma lagom till 10-båten. Som vanligt när en kommit till en fjällstation så studeras utbudet av godis i butiken. Där i butiken stötte jag även på Frida (en tjej som också var ute på långvandring själv som jag visste skulle vara där i Salto). Vi satte oss ner och åt lunch och lärde känna varandra och bestämde att vi skulle ta oss till ett rastskydd 10 km bort senare på dagen. Dagen efter vaknar jag vid 6 så gör min frukost och skyndar mig till första roddbåten. Får veta att två tyskar är framför mig och har siktat in sig på roddbåtarna de med så de 8 kalorimetrarna tog strax över en timma att avverka. Men nästan framme ser jag att de går mot motorbåten och inte rodden, så lugnar ner mig och flyt som man har ibland i livet så låg två roddbåtar inne. Även dessa utan klykor plus att det bara gick att sitta i fören och ro…Väl ute på vattnet snurrade jag mest bara runt, gick på grund, skrek, men tillslut hade jag  tagit mig till andra sidan. Där hoppade jag ut ur båten i det iskalla vattnet, slängde av mig byxorna, tog tag i repet i fören och började gå längs vattenbrynet 1-2 km till jag nästan kom fram till nästa brygga där jag var tvungen att ro sista kilometern. Efter att roddturen sugit musten ur mig fanns inget annat val än att fortsätta gå. Uppför. Väl uppe på kalfjället igen stannade jag för vattenpaus så satt där i nästan en timme och blev varnad för myggen i Kvikkjokk. Fortsätter en bit till innan jag ser att jag har täckning och ringer mamma. Efter avslutat samtal kom Frida som tagit motorbåten så där satt vi innan vi begav oss nerför mot Aktse. Vi gjorde vår nästan obligatoriska scanning av butiken och nu hade vi anslutit till Björn som Frida åkt samma båt med och som också var ute på långvandring själv. Han frågade hur länge vi känt varandra (för tydligen stod vi och pratade så man kunde tro att vi känt varandra ett bra tag, men det var egentligen bara vår andra dag tillsammans. Men dagarna på fjället är mycket mycket längre än en vanlig dag). Under godis-pausen bestämde jag och Björn oss för att ro över sjön när vinden mojnat. Men när kvällen kom fick vi ett enormt nedslag då stugvärden kom och berättade för oss att någon tagit den tredje och sista båten från bryggan och inte orkat ro tillbaka för att lämna en båten. Det största nedslaget var ändå att vi planerat en frukostbuffé fyra mil bort i Kvikkjokk 2 mornar senare. Tydligen var ända tältplatsen kring STF-stugan men i och med att vi ville vara på vår vakt om en roddbåt skulle komma tillbaka så gick vi ner till vattnet där det fanns en skylt med texten ”no camping” där vi satte upp tältet och satt och vifta bort myggen hela kvällen. Morgonen efter när motorbåten gått vid 10-tiden så ser vi hur något rör sig i vattnet på andra sidan den grumliga sjön. Där sitter vi med tyskarna jag sprungit om dagen innan och vi lyckas göra en bra deal med dem så jag och Björn bara behövde göra en vända (samt att jag ”glömde” ta över årorna). Påvägen genom skogen stötte vi på bandaren Emil Werling som jag visste att jag skulle möta någonstans mitt emellan Salto och Kvikkjokk. Han gick i sina väl ingågna lätta skor som säkert blev lika blöta som mina kängor. Dock tror jag att med min gångstil så hade jag vrickat foten med gympaskor. Väl uppe på kalfjället möter vi Frida som ansluter sig till oss igen. När vi kommer till Pårte Fjällstuga (som ligger 18 km från Kvikkjokk) får vi ett halvdant bemötande av fjällvärden. Jag tippar på att myggen bidrog till det humöret. Då bestämmer jag mig för att fortsätta mot Kvikkjokk och Björn är snabb på att haka på den planen. Klockan 23 är vi framme på fjällstationen men allt är stängt och campingen låg 1 km därifrån så det slutade med att vi la oss under en flaggstång precis bredvid stationen tills himlen öppnade sig och vi snabbt satte upp tältet på den väldigt dåliga tältplatsen. Men så värt det när vi sedan hade 50 meter till frukostbuffén!

 

Kvikkjokk – Adolfström, 148 km + 0.5 km rodd

Det tog oss 4 dagar att vandra denna bit plus att vi fick åka båt två gånger och ro en gång. Båtarna längs denna sträcka kostade cirka 300 kr styck (troligen för att det inte är STF som kör dem). Sträckan har inga STF-stugor men den har några övernattningställen i Vuonatjviken, Jäckvik, Adolfström och några rast- och vindskydd. Efter att ha åkt över vattnet från Kvikkjokk började stigningen i det regniga och varma och myggtäta vädret. Efter 12 km bestämmer vi oss för att övernatta i en raststuga där vi träffade några Holländare som gick halva Kungsleden. Med bättre väder dagen efter tog vi oss en bra bit (jag måste säga att jag blandar ihop dagarna lite denna sträcka då det inte finns några STF-stugor att ha som utgångspunkt). På vår tredje dag åker vi vår sista båt i 10-15 minuter och framåt kvällen kommer vi fram till vår sista rodd-tur och där vi sov i vindskyddet som låg på andra sidan. Dagen efter skyndade vi oss till Handlarn’ i Jäckvik där vi shoppade loss och sedan tryckte i oss alla godsaker. Med ny energi rullade vi iväg till fjället igen och efter ett dyk bland stenblocken och ett djupdyk i leran var vi i Adolfström där vi mötte upp min mors kusin Maj-Lena. Hemma i deras stuga väntade hennes man Bosse och hans föräldrar och en massa mat och godsaker. Efter ett skönt bad i bastun kom min syster Julia dit. Det kändes nästan som vi hade släktträff men det var väldigt härligt att se bekanta ansikten. Julia hade tagit med sig chips och pitepalt och kan väl säga att det var två hungriga vandrare som pratat om palt hela vägen från Kvikkjokk som råffade åt sig allting. Efter andra natten fortsatte Björn sin vandring medan jag stannade kvar en natt till för att mina fötter att svullnat så mycket att de såg ut som elefantfötter.

 

Adolfström – Hemavan, 135 km

Sträckan gjorde jag på 4 dagar och det var dels den jobbigaste biten på vandringen men också det lugnaste. Längs leden finns fem STF-stugor samt vandrarhem i Ammarnäs. Så när jag fortsatte min vandring följde Maj-Lena med mig 2 mil innan hon vek av vid jokken vi korsat tre gånger och gick oledat hem. Jag sa på skämt att jag skulle ta mig till Ammarnäs den dagen till henne. Efter ha trott att jag haft 17 km kvar till Ammarnäs så insåg jag att det var den kortaste vägen och inte Kungsleden som var skyltad så jag hade egentligen 27 km kvar… (Tydligen finns det en gammal och en ny del av Kungsleden. Den kortare är där den gamla delen av Kungsleden gick och den betydligt mycket längre är den nya delen av Kungsleden). När jag fick lite täckning så fick jag veta att Björn fortfarande var i Ammarnäs och skulle stanna där över natten. Då tryckte jag i mig 200 gram choklad till och drog på ett kol. Klockan 11 blev tröttheten allt påtaglig och allt kändes som det gick i slowmotion. Med 3 km kvar och många tårar fällda så kommer en bil som stannar och erbjuder skjuts. Som Gröna Bandare så är ju inte det tillåtet men då sket jag i allt så tackade ja och for till Ammarnäsgården. Slutsatsen var att jag aldrig mer ska gå 55 km på fjället på en dag. Dagen efter var allt som vanligt igen och vi drog till Ica Nära och handlade mat och fika som vi tryckte i oss uppe på kalfjället. Dagen efter kom åska och regn lagom till vi var nära Tärnasjö Fjällstuga där vi slog upp tältet och fick alla saker torkade. De två sista dagarna på etappen var helt klart bland de finaste på hela vandringen. Först kommer vi till den delen av sjön med en massa holmar vilka vi även korsar med hjälp av sju broar. Senare på kvällen slår vi upp tältet precis i början till Syterpasset som vi sedan får gå igenom dagen efter vars toppar når 1700 m ö.h. Sista biten till Hemavan går genom skidområdet och slutligen når man asfalten. Från slutet av Kungsleden ligger STF’s vandrarhem längre ner i dalen och bara fem minuter från Ica (Ica ligger dessutom mittemot bensinmacken som är skyltade redan uppe på Kungsleden som man kan följa om man inte känner för att göra exakt hela Kungsleden).

 

I Hemavan tog jag mitt slutgiltiga beslut att åka tillbaka hem. Jag kände att jag hade gjort fjället för denna gång, jag tappade motivationen när jag visste att jag hade lika långt kvar som jag gått samt att det skulle bli ännu mera landsväg (som jag fick så ont av att gå på). Mycket har också berott på att jag haft så lite energi och kraft i kroppen då jag fortsatte att bara äta frukost och en liten måltid till om dagen samt 200 gram choklad. Ångar ju såklart att jag inte åt bättre under vandringen för att jag förlorade så mycket muskelmassa och det lilla fett jag har på kroppen, men det är svårt att göra någonting när man mår illa av mycket av maten och kändes jobbigt att lösa problemet ute på fjället. (Hade jag vetat innan vandringen att varannan STF-stuga hade konserver och snacks och att det fanns mataffärer och butiker i Jäckvik, Adolfström, Ammarnäs och Hemavan) så hade det kanske sett annorlunda. Men en annan stor anledning till varför jag inte var sugen på att gå mer var att jag inte gått ensam på två veckor så det kändes inte lika kul att fortsätta min solo-vandring själv. Men ångrar ingenting; har haft en fantastisk vandring som gett mig många nya upplevelser och saker jag lärt mig om mig själv och att tänka kring vandring och långturer, fått se många fina vyer och träffat nya människor. Det som jag upplevt har jag alltid med mig och det kan ingen ta ifrån mig. Avslutar med ett citat från Dag Hammarskjöld:

”En tur som denna är alltid något oavslutad. Den ropar efter en fortsättning. När en sådan förvägras oss är det som vi någon gång försöker att övervinna tiden och glömskan genom att binda det vi mött i ord – som brister under trycket. Jag är medveten om att jag här berättat knappast når eller förstås av andra än dem som en gång upplevt något av detsamma. Men det är för dem – och mig själv – som jag skrivit.”

 

, ,

Dag 1-4

Fyra dagar har gått och jag har gått och gått och gått. Nä okej totalt sätt har jag väl inte gått så himla långt eller länge, men jag har inte hunnit med så mycket annat.

Första dagen var skit trist. Det var tråkig stig, ingen utsikt och trots att jag gick ca tre mil kom jag ändå ingen vart, eftersom leden bara slingrade sig öster ut (och jag ska ju söder ut). Så, otroligt meningslös sträcka helt enkelt. Men waw, då var det skillnad andra dagen! Jag började dag två med att gå upp till toppen av ett berg och byns skidområde, vilket var väldigt skönt då mina benmuskler nu är vana med att gå uppför och inte på platten. Väl där uppe möttes jag av en vacker utsikt för första gången på resan och stigen gick på en bergskamm bort till ännu fler vackra vyer! Om jag första dagen hade tvilat på vad jag gett mig in på så var jag nu jäkligt glad att jag hade gjort det.

Tredje dagen började också med stigning (gud vad skönt om det bara hade varit uppför och inte så långa sträckor eller så mycket nerför under dagarna!) Och ett otroligt strålande väder! Fast det var kanske lite för varmt för att vandra i till och med.. Det gick bra på förmiddagen men när jag kom fram till första stugan kl. 14 och tänkte på att jag skulle gå lika mycket till den dagen, då var jag inte lika pigg längre. Därför bestämde jag mig för att bara gå två timmar till och sova i en annan stuga än plaerat. Det var i och för sig lika bra det för denna stuga låg otroligt fint placerad!

Dag fyra – idag alltså, började jag gå ganska tidigt på morgonen och hade därför många timmar på mig att gå till nästa stad/by. Jag kom dit redan klockan två så jag bestämde mig för att vila där ett tag och sedan gå en liten bit till till nästa by. Här har jag nu fått ett bra och billigt boende i skydd från åskan och regnet.

Vi får se vart jag går i morgon. Det finns en liten chans att jag kan ta mig hela vägen till Chamonix men jag försöker intala mig att ta den sträckan på två dagar istället. Det finns ju ingen anledning att skynda sig om man inte måste.

Kroppen känns stark även om jag så klart är lite stel nu efter fyra dagar, men fullt fungerande är jag fortfarande. Jag har som sagt märkt att jag är bra och snabb på förmiddagarna, när jag inte gått så länge eller så mycket nerför, men de sista timmarna på dagarna kan vara mindre kul. Jag är inte van att fortsätta vandra efter kl. Två/tre på dagen så det är mitt fysiska/psykiska problem.

OJ va det blixtar ute nu! Jätte mysigt att sitta här under tak och kolla! (Sidospår)

Nä nu tror jag faktiskt att jag ska sluta skriva. Det är så himla segt att göra det via en telefon… Men om ni har några frågor så kan jag absolut svara på dem! För det är väldigt mycket som jag inte har skrivit om nu men jag får nog ta lite i taget så det inte blir alldeles för långtradigt det här.

, ,

Fjällmat

Fjällmat

När en ska göra mat till sin fjällvandring är det inte bara att gå till affären och handla det som en brukar göra hemma. Du måste handla mat som håller sig utanför kylskåpet och frysen oavsett hur lång din vandring är. Ja, du skulle kunna köpa en massa konserver men kanske bara om du ska vara ute några dagar. Dels väger det mycket och när du är färdig med din burk så har du istället massa otympligt skräp att fortsätta bära på. För att lyxa till det då och då kan du kånka runt på några konserver för att då bli extra värt att få äta. Men ska du vara ute på en längre tur bör det vara mat som väger lite och håller utan kyl och frys. Och vad väger mindre än torkat/frystorkat?

 

Frystorkat

Frystorkat går att köpa i de flesta friluftsbutiker. Det är färdiga maträtter och det enda du behöver göra är att koka upp vatten och hälla direkt i påsen och låta stå ca 10 minuter för att det ska bli ätbart. Nackdelen med dessa är att de kostar skjortan. Fördelen är att du slipper disk.

Det finns även frystorkat som går att köpa i en vanlig mataffär. Än så länge har jag bara sett att det är Knorr som har dessa måltider. Utbudet av olika maträtter är inte lika stort som de som man köper i friluftsbutikerna men de vanligaste måltiderna med pasta finns med. Måltiderna som finns i mataffärerna tillagas i köket med några delar vatten i ca 10 minuter. Nackdelen med dessa är att du får disk och det är oftast för 2 portioner. De frysttorkade sopporna brukar vara på 4 portioner. (Men i och för sig så är en ju alltid hungrig på fjället så 2 portioner brukar gå ner.) Fördelen är att de kostar ca. 20 kr och de smakar mycket.

Sedan finns även Blå Bandets varma koppen. En liten påse med pulver i som med varmt vatten blir en soppa (ungefär lika mycket som ryms i en kopp). Det är inte den godaste soppan eller den mest mättande men fungerar bra till till exempel pasta eller couscous när man är i farten.

 

Torkat

Ett annat alternativ är att du torkar din egen mat. Du kan i princip torka vad som helst. En färdig måltid eller råvaror var för sig. Det är lite vad en själv känner för. Du kan torka i en vanlig ugn eller i en tork, har även läst om dem som torkat i sin bastu. Jag torkar i en vanlig ugn, temperaturen varierar lite beroende på vad du torkar (mellan 40 och 70 grader ungefär) men jag tycker 50 grader är en bra standard temperatur. Hur länge maten ska vara inne varierar också beroende på vad som torkas, hur stora bitar det är och hur tjockt lager av maten som ligger på plåten. När jag torkar sätter jag in en matkniv så att luckan till ugnen inte stängs helt så att fukten inte stannar kvar. Då och då ska maten röras om. För att ta reda på om maten har torkat klart så får du känna på maten så att den inte känns fuktig. Paketera därefter i påsar (antingen i portionspåsar eller en stor för hela turen). Tips: stoppa in påsen i kylen ett litet tag. Blir det kondens på påsen är maten fortfarande fuktig och bör stoppas in i ugnen igen.

Torkat kött sägs hålla i ett år medan grönsaker, frukt, bönor, linser m m. håller betydligt längre. Något som redan är torkat i affären är sojafärs. Sojafärs är lite som vegetarisk köttfärs och fungerar som bas till många måltider. Fördelen är att du slipper oroa dig för mögel, det går snabbt och tillaga, du behöver inte stå i timmar och torka och det är vegetariskt.

 

Mina planer för måltiderna i fjället är att ha sojafärsen som bas i de flesta måltiderna och för att variera på maten så har jag torkat bönor, linser och lite andra tillbehör att experimentera med. Även andra smaksättare ska packas ned – kryddblandningar, buljongtärningar och soltorkade tomater – för att piffa till måltiderna på fjället. En annan höjdare är olivolja – nästan ett måste. Finns att köpa i plastförpackning alternativ hälla ner i en egen petflaska.

, ,

Pulvermos med Bacon och Wokgrönsaker

Inför sommarens fjällvandring passar jag på att förbereda en lunchfavorit för stormköket, pulvermos med frystorkad bacon och wokgrönsaker. Vad jag gillar med denna måltid är att den är mycket lätt att tillaga ute på stormkök och den mättar bra. I och med att den är frystorkad tar den lite plats och passar utmärkt för fjällvandring då du har tillgång till rent vatten. Dessutom håller den länge. Det kan därför vara värt att göra flera portioner och spara i frysen till senare äventyr.

270516_3

Ingredienser 2 port 

  • 1 dl pulver potatismos
  • 3 dl vatten (en normalstor kåsa)
  • 450 g frysta wokgrönsaker
  • 140-280 g bacon
  • salt
  • peppar

 

Gör så här

Förberedelser (hemma)

  1. Sätt ugnen på 60°
  2. Dela baconen i 2-3 cm långa bitar
  3. Fördela baconen och grönsakerna på plåtar
  4. Ställ in i ugnen över natten, omkring 8 timmar borde räcka
  5. Låt grönsakerna och baconen svalna och lägg i frysen inför nästa äventyr

 

Tillagning (ute i fält)

  1. Koka upp vattnet tillsammans bacon och grönsaker, salt och peppar
  2. Rör ner pulvermoset

270516_4

Jag har upptäckt att baconen inte blir särskilt  torr efter att ha varit i ugnen och misstänker att detta beror på allt fett. Hur som helst har jag gjort den här maträtten många gånger och baconen har aldrig visat tecken på att ha blivit dåligt. Jag har förvarat baconen och grönsakerna i frysen efter frystorkning i upp till 3 månader och upp till 5 dagar i ryggsäcken i omkring 10°. De håller säker längre än så.

,

50 dagar kvar

Nu börjar det dra ihop sig och det är hög tid att göra klart allt om jag ska ha min första sommar månad ledig. Problemet är att jag står och trampar på samma ställe hela tiden men i veckan har jag äntligen kommit igång lite. Jag har torkat en veckas middagar, som var tänkt att bli hela vandringens middag men efter första torkningen insåg jag att denna mat tar alldeles för lång tid att torka och risken för mögel eller att maten härsknar känns för stor – nämligen köttfärssås. Får därför tänka om så därför kommer nog den största delen av maten som jag torkar själv vara vegetariskt för det känns som ett säkrare alternativ. Maten kommer jag paketera och anlita min kära mor att skicka ut via Bussgods när tiden är inne. Min stora skräck är att maten hamnar på villovägar. På grund av denna skräck har jag kollat och mätt på google maps och kommit fram till att jag endast ska posta vid tre tillfällen samt ett fjärde som jag skickar med mors kusin som jag passerar halvvägs genom bandet.

 

Vad har hänt mera? Jo, jag har testat mitt nya tält från Hilleberg. Ett ultralätt solotält som jag tror jag kommer trivas i och jag har gjort någon sorts provpackning. Svårt att provpacka ner alla ens saker inte befinner sig i Stockholm utan redan är på sin väg norrut, men på ett ungefär. Efter att ha gått 1 mil med ryggan blev jag ännu mer taggad på min resa. Jag som trott att jag ska bära på en 20 kilos ryggsäck insåg att den skulle bli mycket lättare än så. Det som har hänt mera är att innan jag åkte ut på denna prov-tur var att jag sprang ner på stan dagen innan och köpte mig en ny kamera. För att kunna dokumentera alla fina stunder men även dela med mig av dem under turen med bara några knapptryck. Dock är det en riktig batterislukare för både kameran och mobilen så får se hur flitigt den används.

 

Vad kommer härnäst? För det första är det att planera vad för mat som ska torkas och vad som ska köpas och förhoppningsvis är allt paketerat och klart 1 juni. Det andra är att införskaffa alla kartor och för det tredje träna och njuta av livet. Det lät ju enklare svart på vitt än vad det låter i mitt huvud. Trotts bullret i mitt huvud så vill jag bara få komma ut och börja vandra. Tanken på bara jag och naturen (som jag skrev i tidigare inlägg) gör mig livrädd gör det mig även så glad att jag ska få vara ute i naturen varje dag, det är någonting som kommer vara så fridfullt och stressfritt.

13225237_10154034950965631_582884752_o

Mitt nya tält – akto. Ett solotält som även fungerar för två.

 

,

Gröna Bandet 2016

I höstas när jag satt på en uteservering i Grekland och smuttade på ett glas vin kom en känsla av att jag måste göra något galet. Något stort. Något kul. Något utmanande. Något för mig själv. Det var då det slog mig. Jag kunde minnas att jag hört om två band – ett på vintern och ett på sommaren – där en ska ta sig genom Sveriges fjällkedja till fots eller skida. Det jag ville ta reda mer på var Gröna Bandet. Start och mål är Grövelsjön i syd och Treriksröset i norr. Jag skulle ganska snart inse att det här är en vandring jag ska komma att göra själv. Inte minst när vi, jag och GEmil, en oktoberkväll skulle berätta en sak för varandra. Han berättade om sin plan att paddla hela Sveriges kust – Blå Bandet. Jag berättade om min plan att vandra hela Sveriges fjällkedja. Det var nästan komiskt hur båda planerat en solo-tur, så lika men ändå så olika. Det var efter denna oktoberkväll jag, GEmil och Hampus startade Frilufsarna.se.

 

November månad kom och jag började göra min research över vad som måste förberedas och hur vandringen skulle gå till. Mentalt sätt har jag gått igenom tusen olika hinder jag kommer stöta på. Såsom snö över stora partier, översvämmande jokkar, jag vandrar utanför kartan (detta är en risk då det har skett förut), att min 400-graders-kompass visar fel riktning, att maten tar slut, att min kropp blir överbelastad eller att jag bara vill hem och vill ge upp. Samtidigt så tänker jag – om jag går fel men har tillräckligt med mat med mig så är väl det ett äventyr i sig? Jag har alltid en sista utväg och det är min SPOT. En manick som skickar ut GPS-signaler så att ni som vill följa mig kan se vart jag är, den kan skicka ut meddelande till min familj och vänner om att allt är bra och den kan skicka ut nödsignaler om jag är i fara. Så, egentligen känner jag mig ganska säker så länge jag har all utrustning och lär mig hur SPOTen fungerar. Fysiskt sätt känner jag mig ganska redo. Jag bor på 1750 meters höjd, mina benmuskler blir uthålligare för varje dag på skidor och min kropp är aktiv varje dag.

Men planeringen. Det är precis som skolan – jag ska plugga till ett prov, jag tänker att jag ska plugga till provet i flera veckor, slutligen så pluggar jag till provet sista dagen och är super stressad. Jag har skjutit på planeringen hela tiden och till sist vet jag att jag inte kommer ha någon riktig plan utan bara se hur allt går längs vägen och hålla tummarna för det bästa. Jag vet inte ens hur jag ska ta mig upp till Treriksröset på ett billigt och snabbt sätt! Jag har blivit ganska bra på att lifta så det är troligen min sista utväg. Kanske blir resan upp till röset ett äventyr i sig. Samtidigt så tänker jag – vad behöver jag egentligen planera? Jag vet att jag måste torka mat för två månader och skicka ut den till ca 5 olika ställen. Jag vet vilka kartor jag måste köpa för att täcka de områden jag kommer befinna mig på. Sträckorna jag ska vandra behöver jag inte planera redan nu, jag kan sitta i tältet och bestämma morgondagens sträcka, det är bara bra att ha ett ”hum” över hur jag ska vandra innan jag börjar allting. Jag vet vilken utrustning jag behöver och jag har allting redan (förutom kartorna, en bra och kompakt kamera och möjligtvis ett par snöskor). Men sen så slår det mig att jag kommer vara ensam. Ensam. Helt ensam. Jag och naturen. Ibland vid speciella undantag även min mobil och 4G. När den tanken slår mig känner jag mig så liten och får nästan panik över vad jag ska ge mig in på. Vem vill frivilligt vandra i två månader ensam? Tydligen är jag inte den enda som frivilligt vill ut i naturen ensam under en längre tid. Bara av oss här på Frilufsarna är vi redan fyra stycken som alla gjort egna planer för i år om våra livs äventyr.