Mens i naturen

Mens i naturen. Jag tror att alla tjejer som läser rubriken tycker det är jobbigt av tanken att ha mens i naturen, för att det är inte så jäkla kul med mens utomhus. Men jag tror vi allra flesta som tycker om att vara utomhus varit i den situationen under någon tur eller bara dagstur för den delen. Sol, vind, regn, snö, oavsett vad är det är så är det jobbigt. Dels är det

  1. ”Vart tusan ska jag slänga de här blodiga, äckliga mensskydden?”
  2. ”Fan, jag måste byta mensskydd IGEN!”.’
  3. ”Bara inte min sovsäck får en mensfläck inatt…” och
  4. ”Jag hade inte riktigt räknat med att få mens …Kommer nöd-mensskydden räcka?”

Ja, det finns alltid än ständig oro att man packat med för få menskydd och att risken att bloda ner alla sina kläder finns. Och bara att behöva byta menskydd ute i naturen bakom en sten och närmsta soptunna är ryggsäcken. Kul. Men istället för att berätta mera hur tråkigt och jobbigt det är med mens i naturen så finns det ju faktiskt lite saker som kan göra det lättare iallafall:

  1.  Köp en menskopp! Använd den hemma också så du vet hur den fungerar när du väl är ute. Med en menskopp så har du ju alltid ett mensskydd med dig som aldrig tar slut, du behöver inte ha ett gäng tamponger eller bindor som tar plats i ryggsäcken för att sedan komma hem från turen med alla igen – antingen oanvända eller nerblodade. Sen behöver du dessutom inte bära med dig på allt blod som annars samlas i bindor och tamponger. Fräsht och bra sätt att lighta på. Ha med dig några våtservetter för att kunna rengöra mennskoppen med.
  2. Om du tar p-piller kan det vara ett sätt att slippa ha mens när du inte vill ha den. Fast helt säkert är ju inte den här metoden.
  3. Cyklo-F. Ett receptfritt läkemedel som minskar mängden på mensen. Ta bara med dig så många tabletter som kan tänkas behövas.

Även om det här inte tar bort allt det jobbiga från att mens ute känns det ju iallafall lite bättre när de här grejerna är i ryggsäcken.

, , ,

En komedi på fjället och ett ultra marathon

Kvikkjokk-Ritsem, Padjelantaleden

 

Den sista juni kom jag och min tältsambo, Björn, fram till Kvikkjokks fjällstation efter en natt på tåget och några timmars buss. När vi klev av bussen tittade vi till flaggstången som står på en liten höjd alldeles intill fjällstationen. En flaggstång som ser liten ut för världen men har mycket större betydelse för mig och Björn, då det var där vår historia började. Men snart skulle vi ta båten över dit Padjelantaleden startar. Vi satt förväntansfulla och väntade på vår båtförare, Björn, en man som kan sin grej. Han var några minuter sen. Han hade blivit bjuden på en glass som hade börjat smälta så det hade blivit lite av en krissituation. Han gick och hämtade båten vi skulle åka i – det var jag, Björn, en Nya-Zeeländare och båt-Björn såklart, han gav oss en extra tur med lite forsränning och in på ett smalt och grunt delta och släppte av oss när det inte gick att komma längre. Då startade vi vår vandring, in i barrskogen, med en karta i handen och 19 kilo på ryggen. Vi kom fram till stugan Nunjes framåt fem-tiden då vi fick tips att slå upp tältet i Tarradalen intill vattnet.

Nu hade vi varit i björkskogen ett tag och efter att ha passerat tre till stugor i den fina dalen började det gå uppåt mot kalfjället. Hittills hade vi haft tur med vädret, en riktigt bra start på vandringen, och maten hade varit den bästa vandringsmaten jag någonsin haft. Färsk mat som vägde lite extra men så värt det. I takt med varje höjdmeter vi tog så började det blåsa upp. Det började bli molnigt och kallt, ibland kom även några droppar från himmeln. Uppe på kalfjället ser det helt annorlunda ut jämfört med i dalen. Det är snö på marken och is på sjöarna och där det inte snö är det blött, som en svamp som sugit åt sig vatten och det kommer fram när ett tryck på marken marken finns. Strax innan Duottarstugorna hittade vi en torr och snöfri tältplats, där åt vi den mat vi längtat efter – sojafärs med tacokryddning och nachos. Det skulle vi få ångra. Maten skapade en gas som kunde ha utplånat en hel stad. Men tillbaka till tältningen. Det var en riktigt kall natt, även för mig som hade en sovsäck på cirka minus 7 grader, men för att min tältsambo skulle överleva natten fick vi dela på sovsäckarna även om jag försökte låtsas-sova när han frågade om att få lite av min sovsäck ett tag.

På morgonen gjorde vi oss redo för ännu än dag med snö. Dagen innan hade vi fått testa på två kalla vad och en snöbrygga som var redo att falla vilken dag som helst, vad denna dag skulle erbjuda visste vi inte riktigt men vi visste att det skulle bli tufft, speciellt när vi möttes av ett regn så fort vi klev ut ur tältet. Efter vi gått förbi Duottar och tillslut navigerat vart leden gick under all snö kom vi fram till ett vattendrag som var dubbelt så brett än vanligt. Det var 50 meter brett nu och i mitt huvud gick en ända mening (en mening som jag egentligen skulle höra en vecka senare av en gammal gubbe i Singi) ”Jag vägrar vada! Jag vägrar vada!!” Jag slapp vada…med mina höga kängor klarade jag vadet utan att bli blöt om fötterna. Vi fortsatte framåt och fann leden igen tillslut, denna gång var det vid ett annat vad. Kanske 25 meter långt men vi gjorde missbedömning. Vadet började i väldigt lågt 15 meter. Sen började det bli djupare, knädjupt trodde vi, men efter 5 meter började vattnet gå över knäna. Och med några steg kvar så blev det såpass djupt att vattnet räckte till troskanten och jag hoppade och skrek av smärta när vi kom upp på land. Med blöta kläder hängandes på ryggsäcken och klädd i bara ett par regnbyxor på nederdelen så traskade vi vidare, i hopp om att bli varmare. När vi 8 km senare kom till en bro, hackade jag fortfarande tänder, så vi satte upp tältet och låg och värmde oss i sovsäckarna i några timmar innan vi tog tag i vår situation. Jag satte på mig mera kläder än tidigare och i det låga 1.5-manna fjällräven tältet satt jag och försökte trycka i mina fötter i mina blöta kängor. Det for ut ord som ”jävla”, ”hata” och ”känga” medan Björn satt ihopvikt och åt djungelvrål. När foten äntligen for in i skon plockade Björn ut sin tandlagning som lossnat av det sega godiset. Om jag inte haft mina höga kängor så hade jag gått i ett långt fotbad sista milen ner till den stora sjön vid Staloluokta. I Stalo knackade vi på till stugvärden, inatt behövde vi sova inomhus.

Klockan ett dagen efter var nästan allt torrt igen och vi fortsatte vidare och gjorde våra två obligatoriska mil och slog upp tältet på en knöl som heter Pårka. Kanske inte det smartaste att tälta uppe på en höjd, då vi på morgonen fick se att det snöade där vi låg. Denna dag blev den längsta vandringsdagen för oss, kanske berodde det på den lättvandrade terrängen, kanske för att vi var sugna på att komma ”i mål” i Ritsem snart. Tre mil senare slog vi upp tältet och efter en timma kom det någon som knackade på. Vi var nämligen nära ett par stugor och det var någon annan tältare som hade köpt bröd av henne. Det vattnades i munnen när vi förstod att de sålde bröd. Men vi höll oss, vi skulle strax lägga oss och vi skulle inte ha någonting till brödet ändå. Tidigare den dagen hade vi mött cirka 20 andra vandrare, det var troligen första båtlasset från Ritsem som kom. Vi jublade lite inombords att vi valt att gå då vi gjorde, för nå mycket människor har vi inte stött på. Vi stötte på en ensam tysk vid Duottar som vi fortfarande undrar om hon överlevt vandringen då hon gick i shorts och gympaskor när det var 3 grader. Det var inte förrens i Stalo vi mötte folk som flygits dit med helikopter. Men åter till torsdagen den 6 juli. Idag skulle vi till Ritsem, vi satsade på eftermiddagsbåten men det slutade med att när vi hade 4 km kvar att vi spurtade till 12-båten. Och som vi räknat ut kom vi i vår 6 km/h-marsch till Akkastugorna strax innan båten skulle gå, dock märkte vi då att båtplatsen låg 2 km längre bort så det var bara att skynda sig ännu mer och i samma stund som vi når båtplatsen så lägger båten till.

Efter 7 dagar hade vi gått hela Padjelantaleden på 160 km. En vecka med mycket lera, snö och vatten. En led som beskrivs som fin och bra led för förstagånsvandrare. Padjelenta var jätte fint! En sån perfekt blandning av fjällskog, kalfjäll, höga berg, vattenfall, stora och små sjöar. Att gå Padjelantaleden, om du är förstagångsvandrare, bör du tänka en gång till. Uppe vid Duottar var det jobbigt. Svårt att hitta leden och många vad (för den som inte har höga kängor). Kanske är det bättre där i slutet av sommarsäsongen men annars är det Staloluokta till Ritsem som är lättvandrat och att vandra i Tarradalen. Även vid lägre vattenstånd så är det en hel del vattendrag som måste korsas, kanske att det kan gå att hoppa runt på lite stenar för att slippa ta av sig skorna.

Flaggstången i Kvikkjokk

 

Tarradalen

Påväg mot Duottar

Framme vid båten som ska ta oss från Akka till Ritsem

Sitasjaure-Nikkaluokta

 

Vi satt inne på Ritsems fjällstation ett tag, studerade kartan, åt glass och drack kaffe, laddade telefonerna, köpte på oss lite mat och satt och pratade med ett rutinerat vandringspar som brukade vara ute på långa turer och hade nu med sig en massa kamerautrustning. De hade gått från Staloluokta och skulle till Treriksröset. De hade fått lägga om sin rutt på grund av snön och de hade också tänkt att gå Sitasjaure ut till Kungsleden men de tog det säkra istället för det osäkra och berättade att de bestämt sig för att fortsätta vandringen vid Vakkatovare. Vi hade också tänkt den tanken men vi är nog alldeles för äventyrslystna så efter en kort diskussion bestämde vi oss för att hålla oss till den ursprungliga planen. Efter att ha frågat om lift från Ritsem till Sitasjaure, som är en grusväg på två mil där leden går, men fått ett nej började vi traska iväg. Det är tydligen Vattenfall som äger vägen där och att det skulle bli problematisk med att få lift av någon på STF. När vi gick där brände det förbi en Vattenfalls-bil och förstod vad de menade på stationen när de sa att det inte var någon idé att försöka lifta av någon från Vattenfall. Om man lyckas få lift från någon som har en stuga vid Sitasjaure kan man få en hel del information om vattenkraftverket som är en tunnel från Sitasjaure ner till Ritsem. Bara av att veta att det finns ett vattenkraftverk i denna fina fjällmiljö säger rätt mycket om hur giriga människor det är som ligger bakom detta.

När vi kom fram till sjön där leden utan namn börjar på riktigt mötte vi två killar som precis gått från Nikkaluokta. De här killarna var de nästförsta att gå den här biten för säsongen, den första som gått hade gått för mer än en vecka innan oss. De pratade om några vad och massor av snö första biten ut till Tjäktjavagge. De hade filmat de senaste vaden, som skulle bli dom första för oss. Vi förstod när vi såg klippen att det inte var något att oroa oss för, inte med våra kängor iallafall. Det var bara ett vad, efter Hukejaure, som beskrevs som långt och knädjupt och det oroade vi oss för. Det var bara för oss att traska på, det började bli kväll och vi ville lägga oss så snart som möjligt. Max 300 meter från där leden börjat kommer vi till en liten jokk med en trasig spång som var delad på mitten och låg lite i vattnet. Men trots denna nästa lodrätta planka skulle jag ändå testa den. Två steg och den var snorhal varpå jag tappade fästet och for ner i bäcken. Där låg jag och plaskade, dyngsur på hela nederdelen och en genomblöt sko. Jag bytte om och fick gå i mina gympaskor och skutta runt för att slippa sätta mina enda torra skor i en vattenpöl och tog omvägar runt snön och ibland fick Björn gå några vändor över snöfälten – en vända med sin ryggsäck, en vända med min ryggsäck och en vända med mig på ryggen. Efter inte en så lång tid slog vi upp tältet på en torr och snöfri plätt. Där låg vi i våra sovsäckar och tackade en av vandrarna på båten till Ritsem som skänkte 700 gram bröd och en tubost och en tub messmör, för den här kvällen blev det macka och tubost till middag.

Vi steg upp den morgonen riktigt törstiga. Vi hade inte sovit i närheten av någon bäck så på första bästa ställe hävde vi i oss vatten. Halva den här dagen gick vi i som i en dalgång där vi hela tiden såg vart Hukejaure var. Vaden var som vi förutspått inga riktiga vad, men oj vad mycket snö. Det värsta var att det inte var bärande snö…Vi båda var helt slut och snurrade till i våra huvuden då och då, redan från början av vandringen den dagen. Vi kom senare på varför – vätskebrist samt att vi slarvat med måltiderna dagarna tidigare, speciellt bröd till både middag och frukost. Det var gott och enkelt men tyvärr ingen energi. Vi kämpade vidare den dagen och när vi kom förbi ett krön såg vi sjön Kaisejaure och på andra sidan denna sjön ligger stugan Hukejaure. När vi blickat österut kunde vi se Kebnekaisemassivet och det gav oss en helt ny energi. Vi gick igenom kartan igen och kom fram till att vi skulle chansa. Vi ville verkligen inte vada och i dalen Cuchavaggi där grabbarna hade gått, som är en liten bit av Nordkalottleden, låg på 800 höjdmeter. Några kilometer innan man kommer till Hukejaure finns det en omarkerad led som ligger på 950 höjdmeter. När vi blickade in i dalen kom vi fram till att dem här extra 150 meterna skulle göra att det var mera snö men mindre blött. Sen skulle det bli en genväg om vi förutspått snö och vattenläget rätt. Med vår nya energi gick vi där med solen i ryggen på en massa snö. Vi kunde se stenrösen lite överallt och till en början försökte vi följa dem så gott vi kunde men sen kom vi fram till att det var enklare att navigera med kartan och sätta sikte på något. I den här dalen var vi de första som gick för i år! De ända fotstegen vi såg var renarnas, efter ett tag förstod vi att den här leden troligen var en renstig från början. På vår vänstra sida kunde vi se berget Sälka och på vår högra sida såg vi berget Ruskja som såg ut som kanten på en kladdkaka speciellt med snön som låg pudrad över berget. Vi hade så mycket energi att vi bara ville fortsätta ända ner till Tjäktjavagge men med den här strålande solen bestämde vi oss för att slå upp tältet och njuta av utsikten och passa på att tvätta upp lite plagg, framförallt underkläder då vi bara hade med oss tre var.

Dagen därefter var det kärvare igen. Regnet började falla så fort tältet packats ihop och vi hade kanske skulle ha några vad vi skulle passera. Vi förberedde oss för det värsta men väl framme vid vadstället var det knappt något vattenflöde tack vara kylan. Vi fortsatta, mycket glada över vårt val dagen innan. Alldeles strax skulle vi förstå varför vi var de första där för i år. När vi skulle ner i dalen Neasketvaggi fanns det ett stort överhäng med snö och endast en brant bit vi kunde ta för att komma över dit den omarkerade leden går. Den här dalen och snöhänget syntes ända från stugorna i Singi. Nu var det för sent att vända. På 500 meter hade vi gjort 150 höjdmeter. Det var några gånger det kittlades i magen och tanken om vad som skulle hända om jag snubblade till eller halkade på en snöfläck. Som tur gick allt rätt så smärtfritt och senare den dagen slog vi upp tältet bara några kilometer från Kebnekaises fjällstation.

Söndagen den 9 juli kom vi till Kebnekaises fjällstation lagom till deras lunchbuffé innan vi hittade SEmil. Vi hade sagt att vi skulle komma dit några dagar senare men vårt vandringstempo är det ingen som kan planera. Där åt vi upp oss i fem dagar, kollade till Tarfala och hängde med Emil och hans kollegor innan vi gick de sista 18 kilometerna till Nikkaluokta. Där hyrde vi in oss på en liten stuga och sov i en säng första gången på länge, kollade på TV och åt chips och drack läsk.

Hukejaurestugan på andra sidan sjön Kaisejaure

Här kikar Björn efter rösen

Berget Sälka i bakgrunden

Berget Tolpagorni i bakgrunden

Leden upp till Tarfala

Påväg ner från Tarfala, där leden blivit en bäck

Tolpagorni

Nikkaluokta-Abisko, Swedish Alpine Ultra

Vi checkade ut från vår stuga vid tolv-tiden och satte oss vid receptionen ett tag. Det var fullt med människor där inne, det öste ner utanför och var klass 1 varning på nederbörden. Idag var ännu en vilodag på vår vandring för dagen efter så skulle vi bege oss ut på fjället igen och denna gång bara en kortvisit. Kort som i att vi skulle vara ute i ett dygn. Men denna del skulle vara lite speciell, vi skulle göra 107 km på detta dygn. Ja, vi hade anmält oss till en tävling, Swedish Alpine Ultra. På eftermiddagen träffade vi de andra tävlande, däribland fanns Emil Werling som jag stötte på förra sommaren då vi båda skulle göra Gröna Bandet åt olika håll. Och som jag förutspått var de flesta rutinerade långdistans-löpare. Själv så är man ju rutinerad långdistans-vandrare, men 10-mil skulle bli en helt ny nivå av långvandring. Tankarna for tillbaka till tiden då jag tränade friidrott och avskydde att värma upp och blev trött efter 500 meter. Nervös började jag bli, tänk om jag inte orkar ända fram? Nej, jag kan inte backa nu, i värsta fall får jag sova över i en stuga om jag verkligen inte orkar.

Vi åt vår middag tillsammans med de andra som vi delade boende och efter en timmas intervju om hur jag och Björn träffades (se flaggstången högst upp i inlägget) så var det dags att gå till sängs. Jag hade svårt att sova så det var skönt när klockan väl blev 6 så jag kunde gå upp och äta från frukostbuffén. Den kanske mest rutinerade löparen på loppet fick veta att det var min och Björns första lopp någonsin varpå vi fick kommentaren ”Ja det är antingen det här eller Vårruset som gäller då”. Klockan 8 samlades alla vid starten. Där stod jag med 200 gram choklad, 2 bars, lite nötter och en liter vatten i ryggsäcken. Lite regnkläder, extra strumpor, en långärmad tröja, en buff, ett pannband, en värmefilt, ett par handskar och en kåsa hade jag också tryckt ner i ryggsäcken.

Starten gick och en del sprang, en del joggade och en del gick. Vi började med att gå och övergick sedan till lugn jogg. Med bara 3 km till Kenekaises Fjällstation tog vi en paus då min kropp inte ville samarbeta och vägrade låta mig andas. Vi fortsatte sista biten till stationen där jag fick nässpray av SEmil som precis gett sig ut för att kunna heja när vi kom förbi. 2h 40 min, det var bättre än vad jag kunnat tro. Vi fortsatte efter en kort rast och det svåraste nu var att det finns så många stigar att välja mellan och så mycket vatten i marken från allt regn. Vi tappade lätt bort den ursprungliga leden som även känns som den bästa vägen att ta då det finns spångar och broar på den. Men fötterna var redan så blöta så egentligen spelade det knappt någon roll den här dagen. Halvvägs till Singi började det blåsa upp och alla förstärkningsplagg i ryggsäcken for på. Det var mycket stenar så vi joggade inte så mycket, men så fort det såg säkert ut att öka farten så gjorde vi det. Vid Singi tog vi en kort drickpaus och nu började det kännas i låren. Som någon form av träningsvärk eller kramp, något helt nytt iallafall. Nu hade vi gjort 3.3 mil vilket är en sträcka jag är van att kunna göra på en vandringsdag.

Vi fortsatte vidare mot Sälka, en väldigt stening och svårsprungen bit halva vägen iallafall. Nästan framme vid raststugan mittemellan Singi och Sälka hej-ar vi på ett vandringspar, men det går snabbt över till ett ”nämen tjena” då vi såg att det var det rutinerade vandringsparet från Ritsem som skulle fortsätta sin vandring från Vakkatovare. Efter en kort pratstund fortsatte vi vidare och nu började det gå att springa mer. Vid Sälka köpte vi på oss tre cola och saltat godis. Efter ett energi stoppet fortsatte vi vidare men stannade strax för att dra på regnbyxorna. Vi började bli lite kalla och regnbyxorna hjälpte mycket. Den konstiga känslan i låren började kännas allt mer och att sätta sig ner och kissa gav mig nästan skrattattacker när jag tänkte på hur jag satt. Här blev vi också omgådda av trion team SSMliving. Uppe på Tjäktjapasset i raststugan drack vi vår sista cola. När man är uppe på Tjäktjapasset är man halvvägs, ca 5.3 mil är gjorda och 5.3 mil kvar. Det är en distans jag har gjort två gånger tidgare, men den här gången kändes lättare än de andra gångerna.

Någon gång efter Tjäktjapasset började det kännas som att jag hade snö som låg på vristen men när jag kollade såg jag ingen snö. Det går över tänkte jag. Mellan Tjäktjastugan och Alesjaurestugorna så var det många bra löp sträckor men stegen blev allt tyngre och den nya känslan i foten övergick till att göra ont. Det blev svårare att ta sig framåt och ju saktare det gick desto kallar blev jag. Inne i stugorna drack jag massa hett vatten och åt det sista av mitt godis. Samtidigt så var en till tävlande där, han hade en del blödande skavsår då han skippat strumporna ett tag då de ändå blev så blöta. Han sa ”om ni springer lite sista biten så kan ni komma in under 20 timmar”. Kanske var det något försök att peppa sig själv.

Efter att jag och Björn suttit där inne en halvtimma var jag fortfarande kall men vi var tvungna att gå nu. Jag satte på mig min regnponcho och blev lite varmare med den på. Den där vilan gjorde bara kroppen stelare och foten gjorde bara ännu mer ont. Jag tyckte vi kunde stanna och sova i stugan men Björn tyckte vi skulle gå så då blev det så. Ett tag senare springer en från trion förbi oss. Han körde solo nu och knarkade citodon. Han delade med sig av två tabletter innan han sprang vidare. När tabletten slog in snurrade bara till i huvudet och smärtan i ben och ljumskar försvann men foten var kvar. När vi lämnade stugorna så var anledningen till att vi inte skulle stanna att vi nästan var framme, den sista stugan innan Abisko. In my ass, 3.5 mil kvar och tog oss 7 timmar. Tre riktigt jobbiga mil, fysiskt och psykiskt. Mest psykiskt för efter ett tag lyckades jag tänka bort den mesta smärtan på foten och då var det skallens alla negativa tankar som var kvar. Och Björn hade också fått ont i foten när vi skulle skråa över sista knölen innan man kommer in i nationalparken. Jag märkte att Björn också började bli nere nu, så jag höll tankarna inom mig så gott det gick. Vi drack inte så mycket vatten nu heller.  Med 2 kilometer kvar till mål sätter sig Björn ner och ber mig hämta vatten. När jag kommer tillbaka med vattnet har han spytt. Antingen på grund av vätskebristen men nu i efterhand så kan det varit värktabletterna eller en blandning av de båda. Men nu var det bara att traska på de sista kilometerna genom en dyngsur björkskog.

06.33 kom vi fram till Abisko Turiststation där Roland, som arrangerar tävlingen, stod med tidtagaruret. Björn fick ställa sig på alla fyra vid en sten då huvudet snurrade och illamåendet kom tilbaka. Efter en kort dusch, där fötterna inte gick att rengöras, la vi oss i en säng och somnade snabbt. Jag sov som en stock till klockan 12, vilket betöd att vi sovit förbi prisutdelningen och den super goda frukostbuffén som finns på Turiststationen. Hela dagen gick till att vila och hålla den onda foten i högläge. Det här dygnet är ett dygn jag sent kommer glömma, men nästa sommar blir det garanterat en solsemester istället för någon ny utmaning.

 

Vissa laddade upp med en öl kvällen innan loppet

Mitt på Tjäktjapasset i raststugan. Halva sträckan gjord, halva kvar

Skitiga skor och en trött människa

,

Fjäll 2017

Årets projekt är lite mer diffust än tidigare. Jag vill att årets projekt ska handla mer om välmående än prestation. Jag vill också att med det här projektet visa att vi som bor här i norden har sådant otroligt landskap att vi inte behöver resa till andra delar av världen för att ha semester eller uppleva något speciellt. Jag vill visa att det finns massor bara här i de nordiska fjällen att få uppleva och njuta av och att det finns något för alla. Det finns allt ifrån att gå hela fjällkedjan till att bo några dagar i en stuga i fjällen och grilla hamburgare. Jag kallar projektet Fjäll 2017.

Tanken med det här projektet att så många dagar som möjligt av året ska spenderas i fjällen. Vinter, vår, sommar som höst. För att ju mer tid vi spenderar i naturen desto bättre mår vi. En del, som jag, har försprånget att jobba i fjällen vilket känns hundra gånger bättre än att jobba i en betongstad, men då måste man ändå försöka ta sig tiden till att koppla bort arbete och ut och njuta. Om det så är för en timme, en dag eller en vecka. För de som inte bor i närheten av fjällen är möjligheten ändå så nära. Tack vare lite olika tryck, speciellt från Svenska Turist Föreningen, så finns nattågen fortfarande kvar till fjällen vilket är ett bra alternativ för att slippa ta bilen.

 

Så de resterande dagarna av 2017 kan alla vara med och tagga sina fjällbilder som tas i år eller är relaterade till något i år med hashtaggen #fjäll2017.

 

 

, ,

Ågelsjön

Trots att vi visste att det skulle regna gav vi oss iväg till Ågelsjön. Vi hade planerat att stanna två nätter men det slutade med en natt och ingen klättring. De blötta väggarna lockade inte helt enkelt. Däremot hann vi reka området som i sig verkar mycket lovande.

Trevligt område med ett 20 tal väggar uppdelade i två områden separerade med en promenad på 15 minuter. Eldstäder, papperskorgar och plats för flera tält. I Sommartid är det även en utmärkt badplats med fint vatten och i övrigt ett utmärkt friluftsområde.

Typ av klättring: traditionell och mix

Svårighetsgrad: 6 på traditionell

 

För mer information kolla Sverigeföraren eller 27 Crags

Prylar

Tyckte att det passade att skriva ett inlägg om prylar då jag de senaste veckorna uppdaterat min friluftsgarderob inför en kommande cykel-tur och fjällvandring och fortfarande har några tips från min vandring i somras.

Fötter:

När det gäller fötterna har jag ett ett par vandringskängor från Meindl och de är stabila och rejäla så man inte vickar fötterna MEN på grund av de är ganska låga och har ett material som inte tycks vara helt vattentätt så är risken att behöva gå runt med ett fotbad mycket stor. Om man vet att det ska vara torrt dit man ska, absolut, stabila skor som går snabbt att gå in. Men mitt kommande köp blir ett par höga skalkängor som inte ska läcka in vatten men mer fotsvett för jag nog räkna med samt att jag behöver gå in dem i mycket god tid.

När det gäller skavsår – plåstra om fötterna innan det dyker upp! Använd leukoplast, kirurgtejp eller sporttejp (inte compeed!). Ibland får man skavsår av ryggsäcken så där gäller samma sak. Det är inte bara på grund av skorna man får skavsår, utan även strumporna. Har du ett par väl ingångna skor men nya strumpor – testa strumporna innan. Använd en så kallad ”liner” mot huden och beroende på tempratur en till tunn strumpa eller en tjockare.

 

Regnkläder:

På min vandring hade jag en Haglöfs skaljacka med Gortex-material. Det är även samma jacka som jag åker skidor i. Problemet var att jag allt för ofta blev dyngsur i den och har två saker att säga om det. Första är att en gortex-jacka inte ska läcka oavsett om du har en tung ryggsäck på dig för att jackan ska ha tillräckligt med vattenpelare. OM din jacka läcker in så reklamera jackan! Det gjorde jag nu i veckan och jag hade rätt att gortex-materialet var fel och fick alla pengar tillbaka så spara därför på alla kvitton. Det andra jag har att säga är att mitt i sommaren kan det bli lite väl varmt med en skaljacka som min, så även om jackan inte läcker kommer dina underställ bli blöta men då av svett. Istället för en skaljacka/regnjacka kommer jag nästa vandring (och cykelturer) använda en regnponcho med mina regnbyxor till. Luftigt och lättpackat! Och en tredje sak. För att gortex-plaggen ska fylla sin funktion måste du hålla dem rena och tvätta dem och ibland impregnera dem. När du tvättat så stoppa in dem i torktumlaren med värme alternativ i torkskåpet för utan värmen aktiverar du inte ”tillbaka” gortex-funktionen.

 

Underställ:

Vi har alla olika känslighet för kyla och värme så vad du ska ha på dig när du vandrar/håller igång är upp till dig. Men en sak jag saknade i somras var en underställs-tshirt. Långärmat var för varmt och ett linne skavde. Om du sover i underställ se då till att inte använda det under dagen utan endast för kvällen/natten.

 

Sova:

Om du ska sova i ett tält måste jag säga att Hilleberg är det bästa! Varför? Inte bara för kvalitén och att de kan bli riktigt lätta, men de är också bra för oss lite längre personer då även tunneltälten har en maxhöjd där man kan sitta upp hyfsat bra utan att få nackspärr!

Vill du gå på vikt och pris på ditt liggunderlag? Ja då är cellplast det bästa! Och tycker du då att de tar plats? På en ryggsäck sitter de ju ändå utanpå och tar ingen extraplats. Däremot ingen höjdare om du ska paddla, då det kan bli svårt att trycka ned liggunderlaget i skotten. Och detsamma gäller en stor sovsäck.

Så, sovsäck….jag som är otroligt frusen av mig måste alltid ha en varm sovsäck för att vara på säkra sidan, men det tar emot då min sovsäck väger över 2 kg och min lättare har en komfort på +6. Så efter mycket letande och prispressande så har jag hittat min perfekta sovsäck. Marmot Helium, längd på 183 cm, komfort temperatur på -3,8 och väger under 1 kg. På detta har jag ett sovsäckslakan som ska höja komforten med 6 grader och håller dessutom självaste sovsäcken ren.

 

Elektronik:

Är hur nöjd som helst med min solcellsladdare från teknik magasinet! Hinner göra massa laddningar på kamera och telefon innan man måste ladda på den igen. Den har ju solceller så om det krisar går det såklart att använda dom. Har du även en Samsung-mobil så fungerar samma sorts laddare till mobilen som solcellsladdaren.

 

(http://frilufsarna.se/grona-bandet-2016/grona-bandet-packlista/ )

,

Runsa

Söderläge med sjöutsikt. Klippans placering väger upp för den 500 m långa approachen. Här finns fina tradvänliga sprickor, det är dock dåligt med bultade leder. Eftersom utbudet är ganska tunt med övervägande ”svåra leder” får du som klättrar 6c och uppåt ut mest av den här klippan. OBS! Det råder tält- och eldförbud i området.

Mer information på 27 Crags

, , ,

Klövberget

 

Klövberget ligger i Tyresö beläget vid badvänliga klippor. Området vid foten av berget är mycket fint och utrustat med grillplats. Det är vanligt att boende i området passerar på sina kvällspromenader och under dagarna är klippan flitigt besökt av inte minst klättrare och grottkrypare. Senare mot kvällen brukar det dock inte vara något problem att hitta en tältplats även under soliga helger. Har du tur stöter du på en guidad grupp från Stockholms guidebyrå som kan området väl. Ber du snällt kanske de kan tipsa om en bra klätterled eller hjälpa dig hitta huvudingången till Klövbergsgrottan.

Vad är då Klövbergsgrottan? Jo, det är den bästa grottan du kan hitta i Stockholm. Trotts att det är en stenrasgrotta tillåts du krypa från ingång till utgång utan avbrott av solljus. Grottan är ganska nybörjarvänlig men kryp gärna med någon som varit där tidigare, dels för att ingången kan vara svår att hitta och dels för att kunna välja en av flera vägar genom grottan som passar din ambitionsnivå. Glöm inte att ta med TVÅ lampor in i grottan och tänk på att det är dålig täckning där inne!

Nu till klättringen… Vid parkeringen fins en del boulders, annars är det huvudväggen som gäller. Här finns förutsättningar för trad-, led-, och topprepsklättring. Nybörjare kan med fördel utgå från klippans vänstra del där lederna är lättare. Klättringen är juggig med mycket sprickor som gör många leder mycket ”laid back” vänliga. Vad gäller kvantitet räcker det med att lägga en effektiv dag för att hinna med de flesta lederna.

 

För mer information och bilder angående klättring vid Klövberget se 27 Crags

Urban 7 Summits

I söndags fick jag och min flickvän reda på att vårt flyg till Kiruna med Norwegian var inställt ett par timmar före avgång. Vi hade planerat en veckas fjällvandring men har nu istället en del tomma dagar att fylla med äventyr. I Tisdags gav vi oss därför på Addnatures Urban 7 summits. Det är en utmaning som går ut på att bestiga Stockholms sju högsta toppar. Försvårande omständigheter var i vårt fall bristande utrustning. Vi hade en tung mountainbike inte helt anpassad för så mycket landsväg men framför allt en 3-växlad damcykel som inte var mer optimal den heller. Vi valde att cykla mellan topparna och gå/springa upp för dom när vi väl var framme.

Inför utmaningen försökte vi läsa på lite, det fanns dock inte så mycket information att finna. Trots detta är det en rolig utmaning om du har en heldag över. På kartan nedan ser du vår rutt och vilka toppar som ingår i utmaningen.

 

  • Cykel
  • 90,42 km
  • 8 h 53 min (inkl. lunch 24 min)
  • Medeltempo 5:37 min/km (inkl. pauser, exkl. lunch)
  • start 28 juni 2016, 06.07
  • slut 28 juni 2016, 15.37
Vår rutt, vi utgick från Ängby, Bromma

Vår rutt, vi utgick från Ängby, Bromma

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En variant på utmaningen gjordes även i vintras, då med skidor och transport mellan topparna. Här kan du se filmerna, du kan dessutom läsa om Idas perspektiv på vinterutmaningen i hennes inlägg.

,

Klättring Münchenbryggeriet

Bakom Münchenbryggeriet vid Söder Mälarstrand i Stockholm finns en klippa som är bultad och klar, utmärkt för sportklättring. Enligt 27 Crags finns här 47 bultade leder varav de flesta är graderade som 6a. Klättringen är varierande med juggar, sva och överhäng.

 

, ,

Pulvermos med Bacon och Wokgrönsaker

Inför sommarens fjällvandring passar jag på att förbereda en lunchfavorit för stormköket, pulvermos med frystorkad bacon och wokgrönsaker. Vad jag gillar med denna måltid är att den är mycket lätt att tillaga ute på stormkök och den mättar bra. I och med att den är frystorkad tar den lite plats och passar utmärkt för fjällvandring då du har tillgång till rent vatten. Dessutom håller den länge. Det kan därför vara värt att göra flera portioner och spara i frysen till senare äventyr.

270516_3

Ingredienser 2 port 

  • 1 dl pulver potatismos
  • 3 dl vatten (en normalstor kåsa)
  • 450 g frysta wokgrönsaker
  • 140-280 g bacon
  • salt
  • peppar

 

Gör så här

Förberedelser (hemma)

  1. Sätt ugnen på 60°
  2. Dela baconen i 2-3 cm långa bitar
  3. Fördela baconen och grönsakerna på plåtar
  4. Ställ in i ugnen över natten, omkring 8 timmar borde räcka
  5. Låt grönsakerna och baconen svalna och lägg i frysen inför nästa äventyr

 

Tillagning (ute i fält)

  1. Koka upp vattnet tillsammans bacon och grönsaker, salt och peppar
  2. Rör ner pulvermoset

270516_4

Jag har upptäckt att baconen inte blir särskilt  torr efter att ha varit i ugnen och misstänker att detta beror på allt fett. Hur som helst har jag gjort den här maträtten många gånger och baconen har aldrig visat tecken på att ha blivit dåligt. Jag har förvarat baconen och grönsakerna i frysen efter frystorkning i upp till 3 månader och upp till 5 dagar i ryggsäcken i omkring 10°. De håller säker längre än så.